Två veckor

Att få barn är (nog) en stor omställning för vem som helst. Jag kan dock känna att Kristoffer, jag och Aaron fick en onödigt tuff start på våra nya liv. För det första blev förlossningen inte alls som något vi kunnat föreställa oss (jag tänkte kanske skriva av mig om det i ett helt eget inlägg när jag fått landa lite i det). Det var otroligt traumatiskt att tvingas åka i ilfart till sjukhuset i ambulans kanske inte så mycket för mig som för Kristoffer som tvingades sitta i framsätet och lyssna på mina skrik utan att kunna göra någonting. För det andra hade jag väl hoppats på att inte behöva gå sönder så mycket under förlossningen att jag nästan direkt efter att Aaron fötts, var tvungen att rullas iväg på operation i fyra timmar (inklusive uppvak då). Men det som var det värsta för mig var när en barnmorska för första gången nämnde att vi nog skulle behöva flaskmata eftersom det verkade som att amningen inte skulle fungera. Jag bröt  ihop totalt. Det var faktiskt första gången jag grät sedan vår son fötts. 
All smärta från förlossningen bleknade snabbt och ersattes av sorgen av att se min dröm om att få amma, krossas. En dröm som jag inte vetat att jag känt så stark för. Jag hade inte tänkt så mycket på det, trodde jag. Hade sagt att jag ”vill amma om det går, men det är det ju inte alla som kan” utan att egentligen reflektera över vad jag sa. 
Varje dag på BB spelades plötsligt upp i ljusaste vitt eller mörkaste svart. Vi levde i ett vakuum där veckodagar inte existerade. Minst åtta olika barnmorskor/sköterskor kom och gick under de fem dagar vi var på BB. Alla hade sina egna råd och knep för hur amningen skulle lösas. Varje framsteg men också varje motgång förstärktes mångdubbelt. Lägg sedan till alla hormoner som dansade salsa i min kropp så kanske ni förstår lite mer. Jag grät nästan konstant medan Kristoffer med rödsprängda ögon och bruten röst fick försöka hålla ihop allt.
Sedan kom vår räddande ängel. Katarina. Amningsexperten. Det finns inte ord som kan beskriva den tacksamhet jag känner över att just hon kom till vår undsättning. Äntligen vågade vi åka hem och fortsätta träna amning på egen hand och samtidigt försöka börja skapa oss en ny vardag. 
De första dagarna gick jättebra. Vi behövde bara sondmata en gång och sedan ammade Aaron med nappen. Några gånger lyckades vi till och med utan amningsnapp. Sedan kom BVC på hembesök och konstaterade att vår lille kille inte gick upp i vikt som han skulle. De rådde oss till att börja mata varannan timme. Vi blev såklart genast oroliga och bokade upp en tid med Katarina så snart som möjligt. 
Väl på besök hos henne kunde vi konstatera både bra saker (vi ammade med både amningsnapp och utan) och dåliga saker (han hade fortsatt minska i vikt). På något sätt gjorde dock besöket att jag fick en mental spärr. Plötsligt kunde vi varken amma med eller utan napp. Min rikliga mjölkproduktion halverades och vi fick koppmata varannan timme dygnet runt fredag till måndag då det var dags för nytt återbesök på amningsmottagningen. Alla fina och lyckliga känslor var bortblåsta och allt kändes nattsvart. 
Tillbaka på amningsmottagningen fick vi träffa en barnmorska som jag inte alls trivdes med. Lustigt nog gjorde det mig jävligt beslutsam och jag tänkte att om det här ska gå så måste jag fixa det själv. Sedan dess har vi lyckats amma utan amningsnapp flera gånger och vi kan åter igen börja se det ljusa och vackra i tillvaron. Jag hoppas verkligen att vi har varit på botten och nu sakta är på väg mot ytan igen. Säkerligen kommer det komma många mer bakslag men dem tacklar vi då. 
I allt elände finns det dock ljusglimtar. Vår underbare son till exempel. Älskade lilla Aaron. Herre min skapare vad fin han är! När jag ligger och tittar på honom blir jag så tacksam, ödmjuk och förundrad över att det var han som låg inne i magen och väntade på att få komma ut. Jag hade aldrig trott att han skulle vara så perfekt. Jag mår faktiskt fysiskt dåligt när jag är borta någon lägre stund från honom (alltså typ när jag sitter i köket och äter mat och han ligger i sovrummet).
Och så har vi Kristoffer. Jag är så otroligt tacksam över Kristoffer. Varje dag. Han har peppat och stöttat oss genom två jävligt svåra veckor. Han har lagat massa spännande mat, hållit koll på när jag ska mina mediciner, läst en massa bra råd och tips ur få-barn-böcker och mycket mycket mer. Han har aldrig behövt någon inkörningstid för att träna på att vara pappa. Han blev det direkt när Aaron föddes. 
De båda gör mig så makalöst stolt över vår lilla familj. Varje dag, varje sekund, i varje fiber av min kropp. 

Mamma och pappa på besök

Annonser

2 reaktioner på ”Två veckor

  1. Jag blir alldeles tårögd när jag läser din berättelse! Förstår att det har varit och är en väldigt tuff period för er! Vi tänker på er och ni får säga till när ni är redo för att träffas.
    Fortsätt att kämpa. Vi hoppas att allt går åt rätt håll nu för er alla tre.
    Jag måste säga att lille Aaron är den sötaste bebis jag nånsin skådat!
    Vi finns här om ni behöver hjälp, vet inte hur men vi finns iallafall 😉
    Många styrkekramar Caroline & Johan ♥

    Gilla

  2. Tusen tusen tack! Det betyder jättemycket för oss. Har känts så himla tungt men är så svårt att prata om för det är så mycket känslor som bara väller över. Men skönt att ni vet lite om vad vi går igenom. Det räcker gott bara att veta att ni finns där för oss.
    kramar

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s