Förlossningen del 1

Efter förlossningen skrev jag ner allt jag kunde komma på som jag tänkt och känt under hela förloppet. Det blev ganska långt trots det korta förloppet. Jag har funderat på om och hur mycket jag ska dela med mig av det. Jag skrev det ju faktiskt för min skull. Så att jag skulle minnas. Jag vet heller inte direkt om det skulle hjälpa mig eller någon annan att få skriva av mig eller inte. Men så tänkte jag att jag kan ju ta med lite grann av det jag skrev.

Någon gång vid 01.30-02.00 den 31/12 gick vattnet. Då hade jag haft lite menslikande smärtor några timmar som gjort det omöjligt att sova eftersom jag hela tiden låg på helspänn och undrade ”är det nu det börjar”. Jag hade fortfarande inte ont men Kristoffer ringde till förlossningskoordinatorn för att rådfråga dem om vad vi skulle göra. Svaret blev att vi skulle avvakta värkar eller komma in på kontroll på morgonen. Kort därefter övergick mina menssmärtor att bli kraftigare och jag kunde började urskilja hur de kom och gick. Det gjorde mig ganska förvånad för jag hade börjat förbereda mig på att komma in på kontroll på morgonen men jag kände hur jag fick allt mer svårt att hantera känslorna. Det dröjde inte länge förrän det blev svårare och svårare att hantera det onda och jag kände hur jag blev helt svettig och utmattad varje gång värkarna (som jag nu insett att det var) kom. Kristoffer började försöka klocka värkarna men jag tyckte det var svårt att urskilja när de började och slutade eftersom de stegade upp och klingade av.

Kl 03.26 ringde Kristoffer förlossningskoordinatorn igen eftersom vi tyckte att värkarna verkade komma så regelbundet. Koordinatorn beskrev det som typiska vattenavgångvärkar och sa de snart skulle ordna upp sig och bli mer effektiva (whatever that means) men att det fanns plats på Mölndal om vi ville åka in. Vi bestämde oss för att jag inte pallade vara kvar hemma längre och började packa iordning sakerna och våra BB-väskor.


Sedan eskalerade allt. 


Jag kunde inte alls hantera smärtan längre och kände ett allt starkare tryck nedåt. Det kändes som att jag var tvungen att hålla emot och jag höll med ena handen om rumpan (något jag kan skratta åt nu eftersom det knappast hjälpte, men jag antar att det var mitt sätt att hantera den känslan på). Jag kände hur kroppen skakade när värkarna kom och allt vad jag hade läst om att ”känna sig tung”, ”andas ljudlöst” och säga ”Ja” till smärtan var totalt bortblåst. Sicket jävla bullshit! tänkte jag argt.


Mellan värkarna försökte jag få på mig några kläder så att vi kunde åka iväg men det gick helt enkelt inte. När klockan närmade sig 03.50 ringde Kristoffer SOS eftersom han insåg att han aldrig skulle få iväg mig ner till bilen. Dessutom blödde jag rätt mycket och det var ju lite obehagligt. Jag kunde höra hur han hade kontakt med en person i telefon hela tiden till ambulansen kom men kunde inte fokusera på vad de pratade om.

Det kändes fantastiskt skönt när ambulansen kom även om jag då tyckte att det var onödigt att det var så himla många som hade kommit till mig (det kom två ambulanser). Jag tänkte att jag säkert bara var öppen några ynka centimetrar och att de egentligen borde vara hos någon som behövde hjälp bättre.


De gjorde en snabb koll så att de inte kunde se barnets huvud. Något som både jag och Kristoffer blev förvånade över eftersom ingen av oss trodde att vi var så nära en förlossning. De konstaterade i alla fall att det var lugnt att lufta upp mig på båren. Jag fick en filt på mig och de spände fast mig så gott de kunde men det var svårt att ligga platt på rygg eftersom jag hade så ont.


När vi kom ut på Andra långgatan kändes det otroligt skönt med den kalla luften i ansiktet men det var som att allt tog så jäkla lång tid innan vi kom iväg. Tillslut kom jag in i ambulansen och de satte någon kanyl i armen vilket jag störde mig på senare eftersom jag inte fick något som dövade smärtan däri, bara en nål liksom. När jag låg inne i ambulansen kändes det otroligt ensamt att inte Kristoffer var med (jag visste inte att han satt i framsätet när vi körde till sjukhuset i 130km/h).


Jag skrek otroligt mycket i ambulansen och det kändes både befriande och lite pinsamt eftersom personalen var så himla lugna. Jag hörde hur de pratade om att vi hade varit i kontakt med Mölndal men att Östra skulle gå snabbare att åka till så det fick bli Östra. Väl framme på sjukhuset var det åtet igen lika skönt att komma ut i luften. Jag tror att jag mest blundade eftersom det kändes obehagligt och nu i efterhand kan jag inte riktigt minnas vad jag hade på mig. Tror det var min Harry Potter-t-shirt och en filt bara. Vi kom i alla fall in i någon ganska mörk korridor och sedan fick vi in i ett rum där jag fick smaka lustgas. Och så kom Kristoffer till mig och då kändes allt lite bättre. Jag tyckte inte det hjälpte något med lustgasen men jag tror egentligen att det gjorde det. Det var i alla fall skönt att få skrika in i masken. Det tryckte på ordentligt och jag tror att det började svida en del också. Jag vet att jag sa till barnmorskan att jag ville att hon skulle hjälpa mig så att jag inte sprack en massa för nu började det gå upp för mig att vår lille bebis faktiskt var på väg ut.


Det var en märklig känsla att föda. Det sved och det tryckte och jag kunde liksom känna hur han (Aaron alltså) rörde sig utåt. Fast inget kändes varken hårt eller mjukt. Bara stort och överväldigande. Kristoffer var nära mitt huvud och peppade och hejade på. Jag blundade mest men öppnade ögonen lite för att se hur lustgasmasken såg ut. Tillslut (efter ganska kort tid upplevde jag det) sa barnmorskan till mig att vid nästa värk skulle jag stänga munnen när jag krystade. Jag fick mer instruktioner och Kristoffer upprepade dem till mig så att jag skulle förstå. Jag minns hur jag krystade två gånger och hur det sved och något började komma ut ur mig. Jag hade lustgasmasken på mig när jag krystade men tog av mig den mellan värkarna. Det kändes som att det tog extra lång tid vid sista värken (3e, 4e eller 5e?) när han skulle ut men då kände jag i alla fall att något lite mjukare passerade och tillslut var ute. 


Vid 04.37 var han född.


Aaron

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s