För dig ska jag göra det tusen gånger om

Sju månader har gått. Det är väl ändå rimligt att säga att det nu är tradition för mig att skriva några ord om det vackraste jag har. Min största lycka här i livet. För dig som läser kanske det blir en aning enformigt och du kanske tror att jag snart skulle få slut på superlativ. Eller kanske att jag skulle tröttna. Faktum är att jag knappast ser någon ände på just den här, lovprisande dagboksdelen av mitt skrivande. För hur skulle jag någonsin kunna tröttna på min Aaron? Min älskade skatt.

Juli i Fägrilt

Vore jag poet, skulle jag dikta om glittret i dina ögon. Vore jag författare skulle jag skriva noveller om dina händer, fötter och tandlösa leende. Men jag är varken poet eller författare. Jag är en helt vanligt småbarnsmamma. Som duschar för sällan, sover för lite och äter på tok för mycket godis. Som blir andfådd av att gå till affären och inte varit i närheten av att träna på nära ett år men som ändå orkar bära runt på dig under dygnets alla timmar. Som fortfarande kan känna av sviterna från din raketförlossning men skulle gå igenom samma sak igen för din skull utan att blinka. Du kan vakna varannan eller varje timme natten igenom. Du kan dra mig i håret till stråna släpper. Du kan nypa tag i skinnet på mig med sylvassa naglar så jag får röda märken. Men så ler du mot mig och all smärta försvinner. Du borrar in ditt ansikte djupt i mitt bröst och håller mig så hårt du kan. Och jag kramar dig tillbaka. Du ler mot mig och tänker att jag är rikast i hela världen. 

Juli i Fägrilt

I somras läste jag (äntligen) Flyga drake av Khaled Hosseini. I den boken står det så vackra ord. Och jag önskar att jag kunde skriva lika gripande om dig. Men i brist på egna verser lånar jag av Khaled. För dig ska jag göra det tusen gånger om. 

Idag är du sju månader. Och jag vill göra allt för dig. Inte bara en gång. För dig ska jag göra det tusen gånger om. 


Annonser

Just-nu-lista

Här kommer en kort onsdagslista
Idag har jag varit på BVC med Aaron och sedan stuvade vi in oss i bilen (igen) för att fly värmen i stan. 
Jag är bra på (allmänt alltså – inte bara idag) Harry Potter relaterad fakta, vikingar och vikingatiden. Jag vet nog mer än vad som hör till allmänbildningen om både Kungafamiljen, hundraser och näringsvärdet i mjölk. Dessutom är jag en jävel på snappsvisor (inte så att jag sjunger bra, men jag kan väldigt många olika visor). 
Jag vaknade kl 5 eller 6
Och då tänkte jag att jag längtar efter en hel natts sömn (OBS, 5h sammanhängande sömn pga att jag är småbarnsförälder)
Jag är trött och svettig (inte just det sistnämnda nu dock när jag sitter i bilen med ACn på fullt ös)
Mitt senaste köp var ekologisk dinkelgröt till Aaron
För exakt en vecka sedan vid den här tiden höll vi på att förbereda oss för flottärd med min kusin och hennes familj i Revesjö. Min moster hade med sig en riktig festmåltid som vi käkade. Barnen badade med flytväst och de vuxna hoppade från flotten och simmade glatt i land medan jag fotade och försökte skydda Aaron från solen. 
Jag vill att kylan ska komma tillbaka så att Aaron (och jag och Kristoffer) ska kunna sova och leva lite mer normalt. Det här är faktiskt den första sommaren jag kan minnas som jag verkligen har tyckt att värmen och solen varit riktigt jobbig. Jag kan inte påstå att jag njutit speciellt mycket av semestern. Känner mig aningens otacksam över det hela men det har verkligen inte varit min topp 5 semester…

De Halländska fälten gör något med min fantasi

Ibland kan jag få ett ryck och känna att jag skulle vilja skola om mig helt. Säga upp mig från jobbet och satsa på något überkreativt och alternativt. Typ flytta ut på landet och måla tavlor eller skriva långa romaner om vikingar. Eller varför inte fly all hets och satsa på att bli helt självförsörjande. Varje morgon skulle jag gå ut och hämta färska ägg som jag sedan pocherar och äter till nybakt bröd och egenodlad sparris. Sedan skulle jag sätta mig en stund med en god bok, en stor kopp te och en mysig filt samtidigt som jag blickar ut över horisonten. 

år 2010-50

Men så kommer jag på mig själv. Jag gillar ju faktiskt mitt jobb. Och jag är barnsligt glad över tanken på vårt nya hus (som på inget sätt liknar ett självförsörjande hushåll på landsbygden). Just nu skulle jag inte vilja byta ut det för alla tavlor, romaner eller ägg i hela världen. Det är nog bara för att vi just nu är hemma hos mamma och pappa och åker förbi allt sådant som hör en annan tid till som tankarna vandrar iväg så här. Min forna barndom liksom. Och så får jag lite separationsångest över huset som mamma och pappa är i färd med att sälja eftersom det på något märkligt sätt innebär slutet av min barndom. Egentligen är det väl ganska passande. Jag är ju ändå själv mamma nu med ett eget litet barn som snart ska växa upp och börja forma sina egna drömmar. Så det är väl hög tid att jag lämnar barndomen bakom mig och flyttar in i vuxenlivet. 

IMG_2816

Gud. Jag vet att jag svamlar lite nu. Så ni får ha lite tålamod med mig. Kanske är det helt enkelt bara värmen, åskan och de gula, ändlösa, halländska fälten som får fantasin att skena iväg. 

Morgonljus genom skira spetsgardiner

Under vår semester i år har vi gjort allt för att fly värmen och leta svalka och skugga. Främst för Aarons skull men också för vår egen del. Idag är det lördag och det känns otroligt skönt att få vakna upp till ett mjukt morgonljus som lyser in genom skira spetsgardiner på Färgrilt. Efter några dagar på Hylton utan vare sig el eller rinnande vatten är det dessutom som att vi kört rakt in i framtiden. Igår var vi till och med så vågade att vi lyxade till det genom att titta på Sveriges television. 
Joråsåatte. Vi lever verkligen ett riktigt jetsetliv 😉

2014-07-17

Det är lätt att tro att saker och ting alltid har varit på ett visst sätt trots att tillvaron ständigt är i förändring. Därför tänkte jag skriva en liten uppdatering om saker som Aaron gör nu. Och nej det är kanske inte tal om något underbarn a la Blondinbellas lille 7,5månaders son (som av hennes texter att döma verkar kunna läsa långa romaner, bygga sandslott, alltid sover 19-07 oavsett plats och leker med sin egen iPad). Faktum är att när jag tänker på hennes sätt att skriva om sin son så framstår Aaron som en neandertalare som glatt stoppar allt nytt, gammalt, rent och smutsigt i munnen och som får trycksvärta över hela ansiktet av att ”läsa” tidningen 
– men jag är ändå mäkta stolt över hans framsteg 😉
Juli i Sjötorp
Han sitter (nästan) helt på egen hand nu och blir bättre och bättre på att ta emot med händerna på sidorna även om det finns mycket spännande som lockar i närheten. Det är så härligt att se hur han koncentrerar sig på att få hela kroppen att göra som han vill. Ibland verkar han målmedveten och bestämd men många gånger ser han mest förvånad ut, oavsett om han uppnår sitt mål eller ej. 

Juli i Fägrilt

Han sover fortfarande dåligt. Somnar nästan bara i selen. Vagn och bil fungerar ibland men det är ofta inga långpass han gör. Det känns som att jag och Kristoffer ständigt leker sömndetektiver och vi analyserar fram och tillbaka varför något som fungerat tidigare plötligt inte gör det eller gläds de gånger allt oväntat och plötligt flyter på. 

Juli i Sjötorp

Han älskar att bada. Jag tror det hänger ihop med att han nu kan sitta i badet och plaska precis som han vill. De gånger han badar i en diskho hänger han girig över till den icke vattenfyllda delen och gör stora ögon när vattnet från hans del skvalpar över. Eller så testar han arm- och benmusklerna genom att dra sig upp i kranen till han står på ostadiga ben. 

Juli i Fägrilt

Han är ordentligt stark nu men verkar ändå inte det minsta sugen på att ställa sig upp och promenera iväg. (Tack och lov!) Fast det känns inte som att krypandet är allt för många veckor borta. Han är i alla fall duktig på att backa och rotera runt sig egen axel. 

Juli i Sjötorp

Han ”pratar” otroligt mycket. Och är glad nästan jämt även om han inte direkt bryter ut i några rungande haha-skratt. Ofta gör han någon form av grymtande ljud så att jag tror att han tar i ändå från tårna för att bajsa men det verkar som att han helt enkelt gillar den typen av ljud. Lite konstigt men ganska roligt också. 

2014-06-27

Han är rätt bestämd med hur han vill ha saker och ting (vilket jag inbillar mig att många, typ alla, bebisar är). Han vill t.ex. helst hjälpa till med både händer och fötter då vi försöker ge honom något att dricka och blir det inte på hans sätt slår han helt sonika bort flaskan med vatten. Han tycker också om att dricka vatten från våra glas och är faktiskt riktigt duktig på det. Välling och ersättning vägrar han dock helt för tillfället. 

I sumarum kan det sammanfattas så här:

Aaron gillar
Bada i badkar eller diskho
Dricka vatten eller juice ur våra glas
De flesta fruktpuréer (vilket gör mig nöjd då jag har gjort egna puréer och frusit in)
Att bestämma
Bärselen
Att ”prata” och ”sjunga”
Läsa böcker (dvs vända, riva och suga på dem)
Att nysa – han blir superglad efter att han har nyst vilket såklart är helfestligt

Aaron gillar inte
Välling eller ersättning
Havregrynsgröt
Att somna själv
Sova länge
När det är för varmt

Semesterstängt på bloggen

Jag hade tänkt att jag skulle blogga lite under semestern men det har helt enkelt varit fullt upp. Vi har det i alla fall hur bra som helst. Ungefär så här har det sett ut och det är också ungefär vad vi har gjort (dvs. fotat, lekt och bara haft det allmänt mysigt)
Juli i SjötorpJuli i SjötorpJuli i SjötorpJuli i SjötorpJuli i SjötorpJuli i FägriltJuli i FägriltJuli i FägriltJuli i Fägrilt

Funderingar

Det är märkligt hur vissa saker ändras av att bli förälder. Jag har t.ex. blivit otroligt känsligt för att se, höra eller läsa om barn som far illa. Om någon börjar berätta om en pappa eller mamma som lämnat sitt barn i bilen och att det blev så varmt att barnet –STOP! SLUTA PRATA! Sluta säger jag ju. Jag vill inte höra om det! La la la bingo bingo bingo! skriker jag samtidigt som jag slår händerna över öronen. (Nä jag tänker faktiskt inte skriva mer om det här. Vi går vidare till nästa punkt)

En annan sak som är märklig är hur mycket (snarare hur lite) sömn jag numer tycker är rimligt att få. Jag kommer liksom på mig själv med att tänka att ”jo men den här natten fick jag faktiskt 3,5h sammanhängande sömn – det är det minsann inte alla som får, hurra för Aaron och hurra för mig”

En tredje sak är rädslor jag inte visste att jag hade. Idag sa Kristoffer till mig att jag inte får vara så rädd för att låta andra hjälpa till ”du kommer inte tappa kontakten med honom bara för det”
Gud
Jag har inte reflekterat över det tidigare men jag är faktiskt livrädd för att förlora det band som vi tillsammans har börjat skapa. Inte just för att andra får och vill vara med och vara med Aaron. Utan för att… Ja. Jag vet inte. Att han liksom börjar inse allt fantastiskt och spännande som finns i världen. Att jag blir mindre och mindre viktig. Så hur hanterar jag då det? Jo jag låter tårarna rinna och ligger och ammar med honom så länge att han hinner somna, vakna och somna om igen. Och jag älskar varje sekund så innerligt att det gör ont i hjärtat.