Aaron 10 månader

2014-09-24
2014-10-12
2014-09-19
2014-09-22 

Var inte rädd. Jag går bredvid dig.
Kom ta min hand. Jag håller i dig.
Här i min famn. Kan du våga tro.
Sänk dina murar. Jag ger dig ro.


För att jag älskar dig så som du är
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig när du är svag.
För du betyder allting för mig. Va inte rädd.
Jag går bredvid dig.


Nu är jag din och nu kan jag andas. Här blir jag kvar.
För här vill jag stanna. Se på oss nu. Livet är vårt.
Se du den framtid som vi, vi kommer få.


För att jag älskar dig så som du är
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig när du är svag.
För du betyder allting för mig.


Ja, jag ska älska dig så som du är
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära mig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig. Va inte rädd.
Jag står bredvid dig.
För du betyder allt för mig

2014-10-12

Annonser

Om växa och upptäcka världen

Det kommer nog att vara lite tyst på bloggen i alla fall två veckor till. Jag har svårt att hitta tid till att verkligen sätta mig ner och skriva. Och när tiden väl finns så är det andra saker som känns viktigare. Som att vila. Eller försöka sova. Men men. Nu fick jag visst en liten stund över så då tänkte jag passa på och inte bara komma med massa ursäkter. 

Inledningsvis får jag väl skriva något om den där följetången som kallas sömn. Jag förstår att det måste vara ganska enformigt vid det här laget att läsa om våra (Aarons) dåliga sovvanor men det är liksom typ det som allt kretsar kring. Tack och lov sover han i alla fall för det mesta bra på dagen. Två pass ute i vagnen. Han kan till och med somna om i vagnen ibland vilket är en otrolig bedrift för att vars honom. Och han är för det mesta glad som en lärka. Det är liksom helt obeskrivligt härligt att komma hem efter jobbet och mötas av det vackraste leendet i hela världen. 

Aaron har lärt sig att klappa händerna nu också. Det gjorde han förra fredagen när vi var nere hos mamma och pappa. Väldigt festligt. Överlag känns det som att det händer otroligt mycket i hans utveckling just nu. Jag läser i Växa och upptäcka världen att han nu ska komma in i period där han börjar förstå sekvenser. Dvs att han behöver göra saker i en viss ordning för att genomförs dem. Det är ganska fantastiskt när jag tänker på det. Och när jag tänker på alla andra steg han och alla andra människor går igenom för att förstå och fungera på det sätt som vi gör. 

Med blotta förskräckelsen

Det här med att jag jobbar medan Kristoffer och Aaron är hemma är verkligen en omställning.
Några nätter har varit något utöver överjävliga. Natten till måndag fick jag nämligen sovit ungefär 3 timmar. Totalt alltså. Låt mig säga det igen. TRE timmar. Den dagen valde jag att ta lite extra sovmorgon istället för att gå upp 06.20 när klockan skulle ringt. I natt har inte heller varit så värst bra. Mellan typ 21-01.30 vaknade Aaron hela tiden så jag och Kristoffer fick turas om att gå in till honom ungefär var 20-30min. Kul. Verkligen. 
Hur i hela världen är det tänkt att jag ska kunna prestera något alls på så lite sömn? Varför är vissa nätter helt underbara och andra katastrof?
Men i morse hände något som fick mig att få lite perspektiv på tillvaron. 
Jag höll på att bli påkörd. Inklämd mellan en bil med släp och en långtradare. Men jag klarade mig. (Uppenbarligen eftersom jag skriver det här)
Det blir liksom svårt att hålla koll på hur många timmar jag sovit när jag istället får vara tacksam över att jag lever. Att jag förhoppningsvis får komma hem en dag till och pussa på min älskade Aaron och berätta för min Kristoffer hur mycket jag älskar honom. 
Andra saker jag är tacksam över den här dagen
– Jag var förutseende nog att ta på mig regnställ
– Tåget var 3min sent vilket betydde att jag hann med det
– Jag jobbar på en arbetsplats med flextid och där det är lika okej att trilla in vid 6 som 9
– Det är torsdag och snart helg alltså
Ta hand om er

Bröllopsdag!

Idag är det min och Kristoffers bröllopsdag. Yay! Hurra för oss! Eftersom vi båda helt missat att fira allt vad årsdagar och bröllopsdagar heter tidigare så tänkte vi att det nu är på tiden att vi tar tag i det här. Kristoffer har därför sagt att han ska förbereda någon festlig överaskningsmåltid. Han lovade att det inte skulle bli risotto med influgen vit tryffel från Frankrike a la Hong Kong style… Spännande i alla fall.
LinaKristoffer192
Tre roliga och kärleksfulla år har passerat. Jag hoppas och tror att det blir minst 30 till.

Yasuragi, höstfärger och back to work

I morgon börjar jag jobba. Jag smygstartade dock jobbet med att tillbringa större delen av helgen med mina kollegor uppe i Stockholm på Yasuragi. Kändes som en helt okej avslutning på min föräldraledighet även om jag naturligtvis blev en aning sjuk. (Känns som att jag alltid blir sjuk av att vara på spa, men men.)
till Yasuragi med jobbet
Vi åkte tåg upp och det var så otroligt vackert hela vägen. Dimma som spelade över alla sjöar och vattendrag, sprakande färger som träden har börjar klä om till och så strålande sol. Ända till vi kom upp till Södertälje i alla fall. Men det gjorde inte så mycket. Jag är som vanligt helt kär i hösten med all dess gyllene prakt. Och Stockholm är ju också en så himla fin stad även om jag aldrig fattar var jag befinner mig. (Det är som att jag har någon form av lokalsinnesdyslexi just för Stockholm, och Centralen speciellt.)
till Yasuragi med jobbet
Tycker alltid att min fantasi vandrar iväg när jag åker tåg och jag börjar fundera över hur det skulle vara att bo på vissa ställen. Finns ju så många vackra platser i Sverige och världen som jag aldrig kommer bo på. Jag påpekade detta för min kollega som jag satt bredvid och efter det kändes det som att han kollade väldigt konstigt på mig. Som om jag kanske varit ledig lite väl länge eller något. Jaja.
till Yasuragi med jobbet
Anyways. Tillbaka till allvaret alltså. Jag grät en skvätt över det eftersom jag känner att jag kommer missa så otroligt många fina stunder med Aaron. Men jag försöker att inte tänka för mycket på det. För då blir det alldeles för jobbigt.

Nio månader

Vet du om att du är fantastiskt? Förstår du vilken underbar liten människa du är? Kommer du någon gång inse hur mycket glädje du har skänkt mig?

När jag är med dig så öppnar du gång på gång mina ögon för världen. Du får mig att häpnas över all den nyfikenhet som bor i människan. Du får mig att vilja bli en bättre person. Du får mig att försöka lite hårdare. Om och om igen. Du lär mig vad som verkligen är viktigt här i livet. Jag famlar efter ord på min tacksamhet och kärlek men det är som att alla världens vackraste dikter inte räcker till. 

Dina klara blå ögon som fångar min blick. Ditt skratt när du är glad. Dina tårar när du är ledsen. Dina händer som sträcker sig mot mig. Dina nya ljud som du prövar med rynkad panna. Dina starka små ben som försiktigt övar upp sig mot allt som de kommer nära. 

Hur ska jag någonsin kunna vara tillräcklig för dig? Hur ska jag kunna hålla din hand genom livet men samtidigt låta dig pröva dina egna vingar?

Du är min stora skatt. Min största lycka i livet. Varje dag berättar jag för dig att jag älskar dig. Det ska jag fortsätta att göra. Så länge jag har luft i mina lungor.