Depp

Om jag hade trott att den där nedåtgående spiralen jag befinner mig i på något magiskt sätt skulle upphöra så misstog jag mig gravt. Hur är det ens möjligt att känna sig misslyckad på precis alla sätt? Jobbmässigt är det som att allt jag rör vid går åt helvete. Saker jag gjorde för flera år sedan kommer tillbaka och hånar mig grovt samtidigt som nya projekt blir mer och mer komplicerade. På hemmafronten blir jag ständigt påmind om exakt hur lite tid jag lägger på att hålla ordning på räkningar, försäkringar och andra viktiga papper. Påminnelseavgifter hopar sig på saker jag trott att jag betalat och brevlådan tycks alltid full med allt annat än roliga kort.

Det här veckan, min sista som tjugo-någonting, har jag ägnat all min energi åt allt annat än mig själv och det känns pinsamt och småsint att erkänna att det faktiskt tär på mig. Jag skulle vilja vara lite egoistisk. Gå på stan i en halvtimma. Träffa en kompis eller bara ta ett långt bad i lugn och ro.

Och så vill jag fira min födelsedag. Jag vet att jag har sagt att jag inte ville det men det är ju uppenbarligen en lögn. Jag vill att folk grattar mig. Så att jag får känna mig lite bortskämd och omtyckt. 
Usch vilket deppigt inlägg det här blev. Men så är ju livet ibland. Vi avslutar med något lite bättre. En bild på en person som symboliserar något som jag faktiskt är jävligt bra på. Nämligen att vara mamma till den här lilla underbara varelsen. Jag må suga på allt annat just nu. Men att vara Aarons mamma – det är jag faktiskt bäst på!
20150221-IMG_9445
Annonser

30årskris?

Jag känner mig så sjukt oinspirerad för tillfället. Oinspirerad att jobba. Det spelar plötsligt ingen roll att jag har världens bästa kollegor och att jag trivs vansinnigt bra på min arbetsplats. Det känns ändå som att jag bara står och stampar på samma ställe. Och vad som är ännu värre är att det känns som att jag får en massa chanser hela tiden men att jag helt enkelt inte orkar gripa tag i dem. Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur det. Det blir liksom som en ond cirkel. Där jag vet att jag går in med helt fel inställning. Att jag sitter och räknar ner timmarna till jag ska sluta redan på tåget på väg in till jobbet. 
20150125-IMG_9248
Men så idag läste jag en artikel om någon som skrev hur hon förändrats från sina 20-någonting till 30-någonting och nu till sina 40-någonting. Och då slog det mig. Det kanske är så enkelt att jag har fått någon form av ålderskris. Jag fyller ju faktiskt 30 år i år. Kan det liksom vara så att mitt undermedvetna fått för sig att jag inte uppnått tillräckligt mycket som 20-någonting? Att jag borde ha en mer spektakulär plan för min framtid, att min ambition borde vara att sikta högre? Kanske. Jag hoppas nästan det. För det betyder väl i så fall att jag snart tagit mig igenom den där krisen. Och bästa sättet att ta sig igenom en ålderskris måste väl vara att köpa någon fräsig bil, klippa av allt sitt hår (?!) eller börja träna inför typ Vasaloppet/Göteborgsvarvet/(valfritt stort sportevenemang). Och det låter ju faktiskt inte så farligt. Ja, utom den där sista punkten då kanske…

 Jag har i alla fall börjat ta mig igenom min eventuella 30-årskris genom att ta tag i ett av mina nyårslöften – att läsa mer böcker. Därför sitter jag nu med Harry Potter and the Philosopher’s Stone (för ca. 15:e gången – så det blir en mjukstart av nyårslöftet kan vi säga). Det innebär också att jag slungas tillbaka i tiden till mina nästan 20-någonting då jag för första gången öppnade de där fantastiska böckerna som har betytt mer för mig än någon annan bok eller bokserie. Det är som att träffa en gammal vän. En gammal vän som jag är väldigt glad att återse och som jag hoppas ska hjälpa mig igenom min eventuella 30-årskris.