Mors dag

I år för jag för andra gången lov att bli firad på mors dag. Det är en ynnest och en lycka. Och tänk att det är det här lilla sagogrynet jag är mamma till.
20150329-IMG_0025
20150530-IMG_1437
Aaron och 80-talströjanAaron och 80-talströjanAaron och 80-talströjan

Annonser

1984

Jag har en dröm om att någon gång skriva klart en bok. I väntan på att jag ska få tummen ur försöker jag därför (mer eller mindre halvhjärtat ska erkännas) att träna mig i någon form av författarskap. Detta gör jag på två sätt. Läser och skriver. Just nu har jag precis läst klart en bok som heter 1984 och som är skriven av George Orwell (pseudonym för Blair). Jag såg den medan jag väntade på tåget och insåg då att en av de bloggarna jag läser (niotillfem) hade lagt upp en bild när hon sitter och läser just den boken. I efterhand fattade jag att det var en ganska välkänd bok men vid tidpunkten hade jag inte hört talas om den. 
Hursomhelst. Jag ogillade den från första till sista sidan. Förmodligen gör det mig en aning okreddig men jag kan liksom inte rå för det. Det var inte bara det att jag ogillade slutet. (Vilket jag gjorde. Ogillade alltså.) Eller snarare att jag ogillade att det liksom inte blev något slut. Det blev inget lyckligt slut vilket i sig är något jag ogillar men ändå kan leva med. Men här kändes det, utan att säga allt för mycket, som att precis allt skulle gå åt helvete när jag tummade på sista sidan. Inte den minsta lilla ljusglimt kunde jag hitta. Allt som hade hänt var förgäves. Sådant är ganska trist att läsa tycker jag. 
Trots det hade jag nog kunnat tycka att boken var spännande om det inte var för beskrivningarna av alla kärlekslösa relationen mellan förälder och barn. Varje gång jag läste något om hur man uppmuntrade mödrar att lämna bort sina barn till anstalter direkt efter födseln (eftersom det skulle vara bättre för barnen!) var det som att en iskall hand knöt sig om hjärtat på mig. Och ja jag må vara blödig och sentimental och naiv och allt annat men det spelar ingen roll. Jag tycker helt enkelt inte om att se höra eller läsa om barn som far illa. På något bakvänt idiotiskt sätt kan jag till och med acceptera att det händer i verkligheten (och förmodligen aldrig kommer sluta hända) om jag bara kan få ha min fantasivärld idyllisk och intakt. Ett andrum mellan blodiga nyheter i tv och tidningar. 
Anyways. Om ni inte har läst den och gillar böcker där allt går åt helvete så kan jag verkligen rekommendera den. För bortsett från vidriga familjeskildringar är den ganska intressant på ett konspiratoriskt ”storebror ser dig” sätt. En obehaglig men träffande beskrivning av det fulaste hos människan. 

När tåget kör förbi tror jag att alla ska dö

Jag tar pendeltåget mellan Alafors och Göteborg nästan varje dag för att komma till och från jobbet. Det funkar för det mesta jättebra. Det finns en pendelparkering där vi kan parkera bilen och tåget är nästan alltid i tid. Det är bara det att andra tåg än just det tåget som jag ska åka med på swishar förbi. Och det går fort. På tok för fort i min mening. Det spelar ingen roll att jag vet att plattformen uppfyller alla säkerhetsföreskrifter som finns, att alla TSD krav är uppfyllda eller att tågen håller rätt hastighet. Det är fortfarande läskigt. Extra läskigt blir det de dagar då det också finns barn som väntar på perrongen. Små barn som har med sig en sparkcykel och en förälder som har ögonen fästa på sin mobilskärm. Då känner jag pulsen stiga, blicken börja flacka oroligt mellan spår och barn och munnen bli torr. Först när vi sitter säkert på tåget andas jag ut. Det här är inte ett sunt beteende. Det fattar jag ju. Det är onödigt att vara rädd för snabba tåg när jag med råge står på behörigt avstånd. Det är onödigt att vara rädd att ett barn som är flera meter från perrongkanten ska köra ut över kanten men sin sparkcykel just när det kommer ett tåg. Jag vet att jag inte behöver vara rädd. Men likt förbannat är jag det. Det känns som att jag blir mer och mer rädd för saker och ting ju äldre jag blir. Eller är det för att jag är förälder nu? Jag reagerar så oerhört starkt när jag ser ett barn i en miljö som kan utgöra fara. Och det krävs ganska lite för att trigga min fantasi över vad som är farligt. Tågperronger, hållplatser, övergångsställen, barn som tvingas stå i bussar (hallå! Tänk på hur dålig balans barn har!), barn som äter (googlar första hjälpen för barn som sätter i halsen), barn som sover (sover det verkligen?!) och så vidare o h så vidare. Listan kan göras meterlång. 

Jag hörde någon gång att det finns en mekanism i hjärnan som har med vår överlevnadsförmåga att göra och som går ut på att hjärnan spelar upp det farligaste scenariot den kan tänka på för att vi ska vara unvika det. Så om jag går på en bro kommer min hjärna spela upp en bild när jag hoppar från bron. Jag antar att det är just den här funktionen som min hjärna nu går på högvarv med. Den spelar upp det värsta scenariot den kan tänka sig. Visst är det fint att min hjärna försöker hitta sätt att rädda mig och andra på. Men jag hade uppskattat om den hade kunnat göra det på ett sätt som inte skrämde skiten ur mig. 

Våra odlingslådor

Hej hej. Jag tänkte bara berätta för att så här gjorde vi när vi fixade trädgårdslandet.

Ritade upp odlingslådorna i SketchUp
Köpte brädor, skruv och markduk efter uträkningen i SketchUp
Började gräva
20150411-IMG_0471
Fortsatte att gräva
20150412-IMG_0499
Tog hjälp av 16 månaders son för att bygga odlingslådorna
Skruva skruva
Sedan satte vi ihop lådorna omlott
20150425-IMG_0564
Lånade våra grannars föråldras jordfräs
20150420-IMG_0523
Dränerade lite
20150425-IMG_0546
Placerade ut lådorna med millimeterprecision. Förankrade dem sedan väl i jorden. Fick även här mycket god hjälp av sonen både när det skulle bankas och vattenpassas.
20150425-IMG_0557
Köpte 7,5 ton jord och fyllde lådorna med. Kunde inte hålla sig utan började direkt planera örter och så sallad.
Första sådden
Nu ska jag bege mig till trädgårdsmässan på Liseberg med min kära kusin Marie. Wohooo!

Obs. Uppdatering. Nu har vi fyllt på med natursingel i gångarna också. Hurra vad fint det blev. (Ber för övrigt om ursäkt för min taffliga meningsbyggnad genom hela det här inlägget.)
20150509-IMG_0679

Månadens lista

Jag har, i flera veckor känns det som, försökt komponera ihop ett blogginlägg. Problemet är att jag inte hunnit klart och sedan har det raderats från min databas och då har jag inte orkat skriva om. Nu överger jag därför mina tidigare försök och listar i stället Månadens Lista som jag hittade först hos Tant Johanna men som spridit sig runt i bloggvärlden. Here we go. 
RevesjöMånadens Heja
Jag kastade mig ut från ett flygplan (bildligt talat. duh.) för att testa mina vingar. Men jag vet inte än om jag kommer flyga, krascha eller landa mjukt. Det är lite läskigt och pirrigt samtidigt som jag för tillfället har accepterat att jag inte kan göra så mycket mer än att hoppas. 

Månadens Köp
Måste ju vara vår nya bil. Stor-Märta. Kristoffer är lite lätt förälskad i henne och har manualen på nattygsbordet. 

Månadens Skratt
Fredrik Backmans blogg. Så länge sedan jag var där och läste och skrattade. Helt klart värt ett besök. 

Påsk i Fägrilt

Månadens Nostalgi
Kollade på Bernad och Bisnca i Australien med mina kollegor. Jag och David kom fram till att det var omöjligt att höra vad de sa på engelska då vi endast kunde höra de braiga svenska rösterna som vi växte upp med. 
Månadens TV-serie
Vill kolla på Trädgårdstisdag men vi har fortfarande en massa West Wing kvar så jag anpassar mig snällt efter det. 
Månadens Projekt
Trädgården. Alla gånger. Jag älskar det! Och då har inte ens det roliga med att skörda börjat!
Visit from Paul and BeckiSommarfirande i Sjötorp
Månadens Dagdrömmar
Handlar om trädgården. Nästan uteslutande. Jag överraskar också mig själv genom att fantisera om annat än bara ätbara saker. Jag vill har rosa pioner, austinrosor, japanskt körsbärsträd, magnolia och kaprifol, syren, funkia, humle, plymspirea, trollhassel, valmo och massa andra härliga sorters växter som jag glömt namnet på eller inte orkar rada upp.