När tåget kör förbi tror jag att alla ska dö

Jag tar pendeltåget mellan Alafors och Göteborg nästan varje dag för att komma till och från jobbet. Det funkar för det mesta jättebra. Det finns en pendelparkering där vi kan parkera bilen och tåget är nästan alltid i tid. Det är bara det att andra tåg än just det tåget som jag ska åka med på swishar förbi. Och det går fort. På tok för fort i min mening. Det spelar ingen roll att jag vet att plattformen uppfyller alla säkerhetsföreskrifter som finns, att alla TSD krav är uppfyllda eller att tågen håller rätt hastighet. Det är fortfarande läskigt. Extra läskigt blir det de dagar då det också finns barn som väntar på perrongen. Små barn som har med sig en sparkcykel och en förälder som har ögonen fästa på sin mobilskärm. Då känner jag pulsen stiga, blicken börja flacka oroligt mellan spår och barn och munnen bli torr. Först när vi sitter säkert på tåget andas jag ut. Det här är inte ett sunt beteende. Det fattar jag ju. Det är onödigt att vara rädd för snabba tåg när jag med råge står på behörigt avstånd. Det är onödigt att vara rädd att ett barn som är flera meter från perrongkanten ska köra ut över kanten men sin sparkcykel just när det kommer ett tåg. Jag vet att jag inte behöver vara rädd. Men likt förbannat är jag det. Det känns som att jag blir mer och mer rädd för saker och ting ju äldre jag blir. Eller är det för att jag är förälder nu? Jag reagerar så oerhört starkt när jag ser ett barn i en miljö som kan utgöra fara. Och det krävs ganska lite för att trigga min fantasi över vad som är farligt. Tågperronger, hållplatser, övergångsställen, barn som tvingas stå i bussar (hallå! Tänk på hur dålig balans barn har!), barn som äter (googlar första hjälpen för barn som sätter i halsen), barn som sover (sover det verkligen?!) och så vidare o h så vidare. Listan kan göras meterlång. 

Jag hörde någon gång att det finns en mekanism i hjärnan som har med vår överlevnadsförmåga att göra och som går ut på att hjärnan spelar upp det farligaste scenariot den kan tänka på för att vi ska vara unvika det. Så om jag går på en bro kommer min hjärna spela upp en bild när jag hoppar från bron. Jag antar att det är just den här funktionen som min hjärna nu går på högvarv med. Den spelar upp det värsta scenariot den kan tänka sig. Visst är det fint att min hjärna försöker hitta sätt att rädda mig och andra på. Men jag hade uppskattat om den hade kunnat göra det på ett sätt som inte skrämde skiten ur mig. 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s