1984

Jag har en dröm om att någon gång skriva klart en bok. I väntan på att jag ska få tummen ur försöker jag därför (mer eller mindre halvhjärtat ska erkännas) att träna mig i någon form av författarskap. Detta gör jag på två sätt. Läser och skriver. Just nu har jag precis läst klart en bok som heter 1984 och som är skriven av George Orwell (pseudonym för Blair). Jag såg den medan jag väntade på tåget och insåg då att en av de bloggarna jag läser (niotillfem) hade lagt upp en bild när hon sitter och läser just den boken. I efterhand fattade jag att det var en ganska välkänd bok men vid tidpunkten hade jag inte hört talas om den. 
Hursomhelst. Jag ogillade den från första till sista sidan. Förmodligen gör det mig en aning okreddig men jag kan liksom inte rå för det. Det var inte bara det att jag ogillade slutet. (Vilket jag gjorde. Ogillade alltså.) Eller snarare att jag ogillade att det liksom inte blev något slut. Det blev inget lyckligt slut vilket i sig är något jag ogillar men ändå kan leva med. Men här kändes det, utan att säga allt för mycket, som att precis allt skulle gå åt helvete när jag tummade på sista sidan. Inte den minsta lilla ljusglimt kunde jag hitta. Allt som hade hänt var förgäves. Sådant är ganska trist att läsa tycker jag. 
Trots det hade jag nog kunnat tycka att boken var spännande om det inte var för beskrivningarna av alla kärlekslösa relationen mellan förälder och barn. Varje gång jag läste något om hur man uppmuntrade mödrar att lämna bort sina barn till anstalter direkt efter födseln (eftersom det skulle vara bättre för barnen!) var det som att en iskall hand knöt sig om hjärtat på mig. Och ja jag må vara blödig och sentimental och naiv och allt annat men det spelar ingen roll. Jag tycker helt enkelt inte om att se höra eller läsa om barn som far illa. På något bakvänt idiotiskt sätt kan jag till och med acceptera att det händer i verkligheten (och förmodligen aldrig kommer sluta hända) om jag bara kan få ha min fantasivärld idyllisk och intakt. Ett andrum mellan blodiga nyheter i tv och tidningar. 
Anyways. Om ni inte har läst den och gillar böcker där allt går åt helvete så kan jag verkligen rekommendera den. För bortsett från vidriga familjeskildringar är den ganska intressant på ett konspiratoriskt ”storebror ser dig” sätt. En obehaglig men träffande beskrivning av det fulaste hos människan. 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s