En gråtande pojke på näthinnan

För det mesta är det väldigt lätt att lämna Aaron. Han springer in och tittar knappt åt mig och själv står jag där med lite pipig, lätt försvinnande, röst och säger. ”Jaha… Men då går mamma då Aaron. Hej då. Mamma älskar dig. Pappa hämtar dig i eftermiddag. Hej då” Typ så. Men inte idag. Idag klamrade han sig fast vid mig och ville inte alls leka med leksakerna, de andra barnen eller vara hos pedagogerna. Jag hade lite luft innan mitt tåg skulle gå så jag väntade till absolut sista minut innan det blev dags att gå. Men tillslut måste jag ju åka liksom och egentligen tror jag att det bästa är att göra processen ganska kort. 

Men i stället för att se en glad liten pojke som vinkar och säger ”ej da” så möta jag av stora krokodiltårar. Gud. Jag vet ju att han kommer glömma bort det inom den närmaste minuten. Men inte jag. Istället är jag beredd att kapitulera och bara säga ”Äsch, jag skiter i mitt jobb. Vi stannar hemma och leker istället”
Jag blir tvungen att köra svinfort till tåget med bilden av en gråtande pojke – min gråtande pojke – på näthinnan. Blodsmak i munnen av stress/ångest/separationsångest/jag-vet-inte-vad. Sladda in på parkeringen. Parkera perfekt. Springa över gångbron. Sätta mig på tåget med darriga ben. Tänka att jag borde träna. Tänka att var det inte egentligen bättre förr. När en förälder var hemma och den andra jobbade. Tänka att jag längtar till semestern när det inte finns några tåg att passa utan bara tid för varandra. 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s