10 dagar i Spanien

När du har varit på semester i tio dagar i Spanien är det ingen som vill höra något annat än att den har varit fantastiskt. För om du tycker annorlunda är du grinig och otacksam. Folk vill höra att du har ätit god mat, solbadat, upplevt spännande nya platser och laddat batterierna. Allt annat är ointressant. Så vi gör så här. Här kommer en bildkavalkad på massa fina saker som vi upplevde i Spanien.
20151025-IMG_4915//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20151025-IMG_4918//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20151025-IMG_4997//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Vi börjar med söndagen då vi besökte Svenska kyrkan där Aarons farmor jobbar som volontär. Försökte få med Aaron på bild med de härliga gula blommorna. Gick sådär. Sedan promenerade vi till hamnen för att äta världens längsta måltid. Och dagen avslutades på taket.
20151018-IMG_4401//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20151018-IMG_4429//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20151018-IMG_4479//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

På måndagen åkte vi till Nerja för att besöka grottorna. Aaron tyckte det var kul att kasta sten på stranden men annars var besöket ganska misslyckat i och med att Aaron höll på att gå under av trötthet och vi precis missade en tur i grottorna.
20151019-IMG_4549//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

På tisdagen lånade vi cyklar och cyklade ner till stranden för att kasta sten för att vi behövde komma tillbaka till några vettiga mat och sov-rutiner för Aaron.
20151020-IMG_4570//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

Onsdag och äntligen sol. Vi spenderade dagen på stranden.
20151021-IMG_4592//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

Torsdag och favorit i repris på stranden. På eftermiddagen tog vi en tur till Marbella. Vi åt pizza och Aaron skålade så det stod härliga till.
20151022-IMG_4735//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

Fredag åkte Kristoffer och Ivar på golftävling. Ivar vann. Jag och Aaron besökte Inger på svenska kyrkan och åt våfflor till lunch. På kvällen utnyttjade vi barnvakt och firade vår bröllopsdag med besök på La Solana. Första (och enda) riktigt goda maten vi åt i Spanien (förutom det vi lagade själva förståss).
20151023-IMG_4773//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20151023-IMG_4816//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
På lördagen tog vi en tur till Málaga eftersom det var dåligt väder
20151024-IMG_4862//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20151024-IMG_4871//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
På söndagen åkte vi till en stor damm och besökte naturreservatet El Torcal uppe i bergen. Eventuellt var det inte smart att åka dit i och med att det regnade och vi upptäckte när vi kom dit att El Torcal låg på typ 1200m höjd. Vi åkte med andra ord rakt in i molnen och såg ca 2m framför oss. Men det var lite coolt.
20151025-IMG_4990//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20151025-IMG_4960//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
På måndagen utlovades mer regn så då åkte jag och Kristoffer till Cordoba. Lagom till när vi skulle köra öppnade sig himlen och i ungefär 30min fick vi ligga i 40km/h på motorvägen med varningsblinkersen på för att att sikten var cirka lika med noll. Men väl framme i Córdoba hade vi en härlig dag och besökte en av Europas största ”Gamla stan” och världens näst största Moské (som också är kombinerad katedral).
20151026-IMG_5093//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20151026-IMG_5030//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Tisdag och sista heldag i Spanien skulle vädret bli okej, men det regnade nästan hela dagen. Jag önskade mig sol, bad och tapas. Jag fick i alla fall tapas. Det var gott. Dock fuckade det totalt upp min mage och det var mindre roligt dagen efter på flygplatsen när jag fick kramp och hela tiden behövde ha koll på närmaste toalett…

20151027-IMG_5140//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

Annonser

v.23+0

Yay, v.24 idag! Hur mår jag då? Jo då. Det känns att jag är gravid. Min app tipsar glatt om att en promenad efter maten är bra för matsmältningen och jag kan tyvärr bara hålla med i att det är ett bra tips. Har pausat med järtabletterna eftersom jag blir ännu sämre i magen av dem. Får börja igen nu efter semestern tänker jag, alternativt se om det finns något lite mer skonsamt. Annars har jag en eller flera nerver som verkar hamnat i kläm och som gör det himla omständigt att vända sig i sängen på natten, gå in och ut ur bilar, resa sig upp, böja sig ner och lite sånt. När jag har gått länge känner jag en ordentlig tyngdkänsla, nästan som efter förlossningen och jag ska försöka bli bättre på de där käcka knipövningarna inbillar jag mig.
Det var väl det dåliga. Nu till det fina. Magen växer så det knakar, Bbron rör sig en massa och Aaron är för tillfället väldigt intresserad av att titta på filmer på bebisar (dvs sig själv som bebis). Det känns så fint att tänka på att bebisen i magen är så stor att den nu kan uppfatta olika röster så att den ska känna igen min, Kristoffers och Aarons röster när den kommer. 

Skitväder

 Alltså ursäkta språket men fan vilket jävla skitväder vi har haft på semestern. När vi bokade resan så sa vi att vi kan ju inte räkna med sol och bad men hälften av dagarna kanske blir bra. Den 17/10 åkte vi och tidigt (okristligt tidigt faktiskt) i morgon den 28/10 är vi på väg hem. Totalt två stranddagar blev det. Usch och tvi. Jag känner mig lite allmänt låg över detta faktum faktiskt. Men samtidigt har vi ju haft en väldigt fin semester på många sätt. Aaron har fått massa härlig tid med sina farföräldrar och det är så härligt att se hur roligt han har tillsammans med dem. Jag och Kristoffer har fått både en kväll med god mat i Fuengirola och en heldag för oss själva i Cordoba. Vi har badat i Medelhavet och åkt på utflykt i bergen. Vi har tjuvkikat på både Malaga och Marbella och dessutom testat på att åka tåg i Spanien. 

Och framförallt har det varit skönt med ett avbrott i jobbet. Det känns som att det är en evighet kvar till jag ska gå hem och då kommer jag ändå vara ledig typ två veckor kring jul/nyår och gå hem i börjande februari…
Nä. Nu ska jag sluta vara så negativ, hoppas att regnmolnen försvinner och hålla tummarna för att vi hittar ett riktigt bra tapasställe i eftermiddag. Sol, bad och tapas önskade jag till vår sista dag här. Med lite flyt kan i alla fall en av tre uppfyllas. Kristoffer gissar på bad men det örat lyssnar jag inte på…

Målet är inte lydiga barn

Jag vill gärna försöka läsa lite mer böcker. Det har jag ju skrivit tidigare. Men jag tänker att jag inte bara vill läsa romaner. Jag vill också bli bättre på att läsa om barns utveckling. Jag läser ofta artiklar på nätet om hur jag som förälder kan hjälpa mitt barn att få bättre självkänsla och så småningom bli en självständig vuxen. Det är väl egentligen inte tillräckligt men det är ett första steg. En av mina favoritbloggare, UnderbaraClara, skrev dessutom något fint i stil med att ”målet är inte lydiga barn utan självständiga vuxna” och det är något jag skulle vilja ta vara på. 

Anledningen till att jag tar upp det är för att Aaron trillade ner från en liten stol och slog huvudet hårt i stengolvet idag (när vi hälsade på farmor på Svenska Kyrkan här i Fuengirola) varpå en äldre dam kommer fram och genast använder taktiken ”avledningsmanöver” genom att berömma honom för hur fint han skådespels-trillade. Det här är något som provocerar mig ganska mycket. För det första tror jag inte hon hörde hur hårt han slog i golvet eftersom hon var en bit bort, för det andra vet hon inte att Aaron inte uppskattar att bli ”tröstad” av främlingar och för det tredje har hon enligt mig ingen rätt att trösta/uppfostra honom. Jag förstår att det var utav omtanke men min filosofi är att det är viktigare att Aaron lär sig att han får lov att vara ledsen när något är läskigt/gör ont/han är trött/osv och sedan vet att någon finns där och tröstar snarare än att han inte ska våga känna efter. Jag vill att han så småningom lär sig att det är helt okej att vara ledsen (det är lika okej som det är att vara glad) och när han sedan är redo så kan han bli tröstad av någon eller trösta sig själv. Jag förstår inte varför så många vuxna verkar vara rädda för att barn ska bli ledsna. Vad gör det dem om mitt barn gråter när han har trillat, blir tröstad av sin mamma (i det här fallet) och sedan är glad igen? 
Jag vet inte exakt vilket typ av självständig vuxen jag önskar att Aaron blir. Men jag vet vem jag vill att han inte ska bli. Folk får gärna tro att jag daltar med honom, det skiter jag fullständigt i, för jag jag tror fullt ut att jag hjälper honom när jag frågar honom hur han känner istället för att tala om hur han ska känna. 
P.s Tips på bra böcker om barns utveckling mottages tacksamt. Jag har bara ”ge ditt barn 1000 möjligheter i stället för två”, ”Rosa – den farliga färgen” och en om de första två årens utvecklingssteg. 

Matkalkyl

Aarons matpreferenser har nu fått mig att kolla matkalkyl.se lista över hur mycket näring/fett etc vissa saker innehåller. Det är dock ganska nedslående då han sitter och bälgar i sig broccoli och upptäcker exakt hur lite näring och fett den grönsaken innehåller. Hur ska han gå upp i vikt på det liksom? Damn it, tyckte Kristoffer som älskar kombinationen att Aaron äter stammen och han äter kronan på broccolin. Men men. Den innehåller i alla fall mycket C-vitamin.

Häromdagen trodde jag att Aaron svängt vad gäller tycke om ris så vi skyndade genast oss för att hämta mer. Jag tror det blev fem skedar totalt sedan tyckte han att det var tillräckligt med kolhydratladdning. Ah, well. Någon gång börjar han väl äta lite mer. Tills vidare försöker jag vara tacksam över alla grönsaker och frukter han gillar. Vi har inte testat avokado till honom än och jag håller både tummar och tår att han ska älska det lika mycket som tomat eller paprika. Tänk vad mycket fett (19,6%) den innehåller. Vore perfekt om det föll den lille herren i smaken tycker jag.

Pendla

Jag tycker att det är ganska trevligt att pendla med tåget till och från jobbet. Det känns på något sätt bekant eftersom jag fick åka skolbuss/buss från 6:an. Jag tänker dock ofta att jag borde utnyttja tiden bättre och i perioder gör jag det. Ibland läser jag en bok, skriver på en historia och nu på senare tid sitter jag och läser inlägg i en facebookgrupp som heter Vetenskap och Folkbildning. Det är faktiskt en ganska okej grupp men det gäller att ha ordentligt med belägg för sina påståenden för att inte bli sågad vid fotknölarna. Och det är viktigt att inte ta något som skrivs personligt trots att folk uttrycker sig klumpigt eller med hjälp av diverse härskartekniker, så som folk gör i allmänhet alltså. Det är i alla fall en ganska intressant grupp att läsa i. Jag reagerar med en blandning av irritation och intresse. Jag vet inte om det är att jag utnyttjar min tid effektivt men jag lär mig i alla fall något nytt och det kan ju inte vara fel. 

Det finns så klart en massa baksidor med att pendla och visst kan jag sakna den tiden då det tog en kvart dörr till dörr från hemmet till jobbet. Men jag tycker ändå att det är rätt okej. Ibland tänker jag att jag ska passa på att jobba lite på tåget så att det ska vara lättare att inte hamna back på mitt flexkonto men jag tycker att det är ganska skönt att få den där tiden bara för mig själv. Slippa tänka på jobb eller något annat. 

v.21+0

Okej på den här bilden ser det kanske ut som att Aaron ligger och luktar i rumpan på sin nyaste lilla kusin men det gör han inte. Han ligger och klappar honom väldigt fint på rumpan.

Jo förstår ni att det är ju nämligen så att jag har blivit faster. Faster till en alldeles gudomligt perfekt liten broson som blev tre veckor gammal igår. I lördags var vi nere och besökte honom och hans familj. Det är faktiskt lite löjligt hur snabbt jag glömt exakt hur små de där små liven faktiskt är. Pyttesmå händer. Pyttesmå tår. Och munnen sedan. Munnen som är så liten och näpen och gör en massa härliga grimaser. Hjärtat smälter flera gånger om kan jag lova.

Sedan smälte hjärtat lite extra mycket när Aaron visade upp sin omtänksamma sida och hämtade ”nanna” (nallen) så fort han kände att bebisen behövde den. Självklart jobbar moders- och faderskänslorna då på på högvarv och bara ”åh, han kommer bli väääärldens bästa storebror”. Förmodligen lite löjligt att tänka så eftersom jag gissar att alla blivande flerbarnföräldrar tänker så. Men det är ändå en fin känsla.

Idag går jag i all fall in i v.22. Gött. Jag längtar efter allt det nya. Samtidigt vill jag ha kvar Aaron för mig själv för alltid. Svårt. Jag har börjat känna bebisens rörelser mycket tydligare nu och till och med Kristoffer har kunnat känna någon gång säger han. Mysigt. Annars då. Jo jag började käka järntabletter förra veckan och min mage har gått in i den där härliga (sjukt ohärliga) fasen som bara järntabletter kan ge. Har inte någon lust att gå in på detaljer, men det det är inte så fräscht i alla fall… Jag rör mig som en gammal anka när jag har suttit för länge och det är redan mer omständigt att ta sig upp till stående från att ha suttit ner på golvet. Vissa dagar, t.ex. igår rörde jag mig vääääldigt långsamt fram på eftermiddagen. Lite svårt att vara helt på top när det kommer till att leka med Aaron då. och värre lär det väl bli tänker jag. Men men. Det är ju helt klart hanterbart än så länge så jag kan inte klaga.

Jag känner mig väldigt redo rent psykiskt att gå hem redan nu. Samtidigt har vi inte förberett någonting för bebisen känns det som. Ej avbockade saker inkluderar: fixa säng och sovplats, sy babynest och beställa fint tyg till det, fixa vagn, boka profylaxkurs, boka vattengjympa och sätta upp sparkonto till baby-Bberon,. Det är en ganska diger lista…