Flygrädd

Jag är ordentligt flygrädd. Jag har varit det i ganska många år nu. Jag minns inte riktigt hur det började. Ibland tror jag det var efter en riktigt jobbig flygning till Irland dagen efter stormen Gudrun, som allt började gro, men jag vet inte.

Om jag tänker på mig själv i ett flygplan måste jag nästan genast sluta eftersom en känsla av svindel kommer över mig. Jag tänker på hur det bara finns tusentals meter luft under flygplanet och inser att jag är helt i händerna på ödet. Jag målar upp ett skräckscenario framför mig och brukar gå i några dagar innan och fundera på att skriva ihop ett brev till eftervärlden om jag skulle dö. Vem som ska ärva vad, om det är något jag ångrar och sånt. Jag går och funderar på vad det ska stå den här gången. Men det är svårare nu. Jag kämpar emot allt lite mer för tanken att behöva skiljas från Aaron är långt värre än tanken på att skiljas från mitt eget liv. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom

Jag tror inte att det är helt logiskt att jag ska behöva gå och känna på det här sättet men vet inte riktigt var jag ska börja för att hantera det. Jag försöker beväpna mig med lite vettiga argument om statistik men det hjälper inte. Det spelar liksom ingen roll att jag vet hur försvinnande få det är som dör i en flygkrach, för det finns ändå en minimal procentsats kvar som jag aldrig kommer kunna få bort. Jag tänker att det hade varit fint om det hade kunnat gå lite framåt i utvecklingen när det gäller teleportering. Det hade jag uppskattat…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s