Målet är inte lydiga barn

Jag vill gärna försöka läsa lite mer böcker. Det har jag ju skrivit tidigare. Men jag tänker att jag inte bara vill läsa romaner. Jag vill också bli bättre på att läsa om barns utveckling. Jag läser ofta artiklar på nätet om hur jag som förälder kan hjälpa mitt barn att få bättre självkänsla och så småningom bli en självständig vuxen. Det är väl egentligen inte tillräckligt men det är ett första steg. En av mina favoritbloggare, UnderbaraClara, skrev dessutom något fint i stil med att ”målet är inte lydiga barn utan självständiga vuxna” och det är något jag skulle vilja ta vara på. 

Anledningen till att jag tar upp det är för att Aaron trillade ner från en liten stol och slog huvudet hårt i stengolvet idag (när vi hälsade på farmor på Svenska Kyrkan här i Fuengirola) varpå en äldre dam kommer fram och genast använder taktiken ”avledningsmanöver” genom att berömma honom för hur fint han skådespels-trillade. Det här är något som provocerar mig ganska mycket. För det första tror jag inte hon hörde hur hårt han slog i golvet eftersom hon var en bit bort, för det andra vet hon inte att Aaron inte uppskattar att bli ”tröstad” av främlingar och för det tredje har hon enligt mig ingen rätt att trösta/uppfostra honom. Jag förstår att det var utav omtanke men min filosofi är att det är viktigare att Aaron lär sig att han får lov att vara ledsen när något är läskigt/gör ont/han är trött/osv och sedan vet att någon finns där och tröstar snarare än att han inte ska våga känna efter. Jag vill att han så småningom lär sig att det är helt okej att vara ledsen (det är lika okej som det är att vara glad) och när han sedan är redo så kan han bli tröstad av någon eller trösta sig själv. Jag förstår inte varför så många vuxna verkar vara rädda för att barn ska bli ledsna. Vad gör det dem om mitt barn gråter när han har trillat, blir tröstad av sin mamma (i det här fallet) och sedan är glad igen? 
Jag vet inte exakt vilket typ av självständig vuxen jag önskar att Aaron blir. Men jag vet vem jag vill att han inte ska bli. Folk får gärna tro att jag daltar med honom, det skiter jag fullständigt i, för jag jag tror fullt ut att jag hjälper honom när jag frågar honom hur han känner istället för att tala om hur han ska känna. 
P.s Tips på bra böcker om barns utveckling mottages tacksamt. Jag har bara ”ge ditt barn 1000 möjligheter i stället för två”, ”Rosa – den farliga färgen” och en om de första två årens utvecklingssteg. 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s