V.27+0

Jag sitter i en obekväm bil. Det regnar ute och är novembermörkt. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur värdelös jag tycker att svenska politiker är just nu. Men jag orkar inte. Det är för dystert. Jag kör ett gravidinlägg istället.
v.27+0//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Idag gick vi in i v28. Sista veckan i andra trimetern. Yay. Jag mår otroligt bra i gravidkroppen. Bebisen lever rövare och verkar trivas bra. Jag har inte ont någonstans så länge jag tar det lugnt och det försöker jag att vara duktig att göra.

Magen känns stor och som att den är långt ner. Jag funderar på om jag tyckte det med Aaron också men det är svårt att jämföra. Jag undrar om jag ska bli helt enormt stor eller hur jag kommer att känna mig i februari.

Jag har börjat räkna ner mina jobbveckor och även om det är ganska få så känns de otroligt långa och många. November i år känns som världens längsta månad tycker jag. Konstigt att det kan vara så. Jag vet inte om det hänger ihop med att jag har bättre koll på vilken vecka jag är i nu eller om det är för att jag är lite allmänt oengagerad i saker som inte rör min familj.

Annonser

Grinchens önskelista

Snart står julen för dörren och då brukar det vara på sin plats att planera semester, julklappsinköp och bara allmänt känna sig lycklig över att få sätta upp julstjärnor överallt. Jag älskar julen och tycker att december är en så himla mysig månad. Jag längtar efter riktigt god julmat, adventsljusstakar, folk som dekorerat sin trädgård med ljusslingor, komma på knasiga rim, pynta gran och ja allt annat. Men även om jag älskar julen så finns det också sådant som gör att folk säkert tror att jag är någon form av Grinch. Jag är nämligen inte helt såld på julklappar. Visst jag tycker det är roligt att slå in och lägga paket under granen men tanken på att behöva gå på stan och köpa julklappar (eller i bästa fall beställa på nätet) och sedan vara med om galenskapen när allt ska öppnas är jag inte ett fan av. Jag ser mest otacksamhet och resursslöseri och blir ärligt talat lite äcklad av berg med julklappar och soppåsar med julklappspapper. Jag tycker liksom att det är fint som dekoration under granen men annars känner jag bara att det ofta blir för mycket.
Julafton 2014//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20141224-IMG_8875//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Kristoffer är å andra sidan helt olik mig just vad häller julklappar. Han gillar både att köpa (fast helst beställa på nätet) och få. Han vill ha ett berg av julklappar och gärna saker som är dyra (=kvalitet) och fulladdat med ”teknik”. Han är också genuint bra på att visa glädje och tacksamhet för sina julklappar medan mina egna känslor överskuggas av något annat som jag tror upplevs som ganska otrevligt. Jag minns inte riktigt när jag blev sån här eller om jag alltid haft det i mig. Jag vet att någon sa att det var roligt att köpa saker till mig för jag blev alltid så glad. Eh… well, det har ju vänt kan jag tyvärr meddela. Eller alltså, jag kan ju bli glad men jag visar det knappast med några översvallande känslor.
20141223-IMG_8789//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Dessutom är jag i en period av mitt liv där jag har svårt att känna, och därmed visa, glädje och tacksamhet över huvud taget, i alla fall för något annat än Aaron. Dagens höjdpunkt för mig kan numera bestå i 1) när jag får plocka upp Aaron på morgonen eller 2) när jag får hämta Aaron på förskolan. Allt annat känns många dagar som helt meningslöst. Det är ganska jobbigt att ha det så här så jag ska försöka göra något åt det innan jul. Jag vill ju kunna njuta av något mer. Jag vill känna att mitt liv är rikare och mer innehållsrikt än vad jag upplever det som just nu. Jag vill helt enkelt vara glad för jag är jävligt trött på att vara ledsen. DET önskar jag mig i julklapp – lycka. Får jag det lovar jag att visa ordentligt med både tacksamhet och glädje. Fägrilt i December//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

Aaron 1 år 10 månader och 17 dagar

Före jag fick barn kunde jag inte för mitt liv begripa mig på folk som skrev ”mamma till …” som första mening i en beskrivning om sig själv. Jag tycker fortfarande att det är lite märkligt men jag har mer förståelse för det nu. Att få barn har ändrat mig otroligt mycket som person. Mitt fokus har skiftat. Jag har svårt att se vem jag skulle vara om jag inte fick vara just ”mamma till Aaron” längre. Och det är utan tvekan min största rädsla i livet. Att inte få vara ”mamma till Aaron” längre. Därför blir det här ett litet inlägg om Aaron och hur fint det är att vara mamma till honom just nu.

20151022-IMG_4759
Aaron med ”mamma till Aaron”

//embedr.flickr.com/assets/client-code.js Nu är han snart två år gammal och ibland känns det som mina viktigaste två år i livet. Varje ny fas han går igenom är så spännande att få vara med om. Just nu utvecklas hans språk i rasande takt. Han pratar två-ords meningar och börjar närma sin tre-ords meningar. Testar gränserna. Främst vid matbordet genom att kasta mat runt omkring sig. Men han kan också vara extremt mysig och vilja krama och pussar en massa (fast mest med sin pappa om jag ska vara ärlig). Vi har börjat sjunga ”när trollmor har lagt de 11 små trollen…” på kvällen och då avbryter han mig ibland och pratar om att trollen är trötta och ska sova och så sjunger han med på ”aj aj buff”. Det är så svårt att sätta ord på exakt vad det är som är så fantastiskt med honom och allt han gör, men det känns som att det ofta är han som gör att både jag och Kristoffer går omkring med ett fånigt leende på läpparna. Han har också kommit in i en fas nu när det är viktigt vad som är mitt och ditt. ”Min Ajon” säger han om han har någonting han inte vill lämna ifrån sig. Eller ”fån pappa” säger han bekymrat och går och lämnar mobiltelefonen till sin pappa. Varje gång han ser en häst är det ”häst momo” vilket ofta följs av ”taktor mofa”.

Han vill göra samma sak som vi gör vilket bland annat gör att damsugarmunstycket (det lilla för listerna) numera även extraknäcker som slipmaskin. Då kan han nämligen gå runt och ”slipa” på väggarna precis som sin pappa.

Hans intressen inkluderar djur, maskiner, dockor, bygga och riva torn, galoppera, ha på sig hörselskydd, leka att han sover under täcket, läsa böcker, sjunga och mycket mycket mer. Han är alltså ganska positiv inställd till det mesta. Tycker att både jag och Kristoffer är duktiga till att uppmuntra honom att leka olika lekar men egentligen handlar det väl mer om att följa med i hans tempo och uppmuntra all typ av lek.

Tack och lov är det fortfarande ganska lätt att lämna och hämta. Han verkar tycka förskolan är spännande och pratar mycket om de andra barnen i gruppen. Det är förstås bäst att få komma och hämta honom eftersom han då lyser upp med hela ansiktet och springer fram och levererar världens bästa kram.

Över till något annat: Min målbild just nu? Well, jag har någon drömsk förhoppning om att årets julbak ska resultera i tre glada och mjöliga familjemedlemmar. Att vi alla hjälps åt att mala kött till korven, kavla deg till pepparkakorna och äta för många russin när vi gör lussebullar.

Paris

Jag har bara varit i Paris en gång. Ändå skulle jag nog beskriva min kärlek till ljusets stad som ovillkorlig. Jag vad där med min familj och min pappas dåvarande chefs familj en gång för länge sedan och det gjorde så stort intryck på mig. Jag var tonåring, hade lager på lager med billigt smink på mig och klädde mig eh… tveksamt kan vi väl kalla det för att vara lite snäll. Och jag är sedan dess så evigt fascinerad av och förälskad i Paris. Ja fortfarande. Trots att jag inte är en vilsen tonåring på långa vägar längre.

Jag tänker ofta att jag vill åka dit. Vara på semester där. Bo där. Bli en sofistikerad parisare som dricker rödvin på en pittoresk uteservering för att sedan gå och fynda någon ovärderlig liten pinal på ett gatustånd. Jag vill bli som en karaktär i en film.

På Facebook färgas profilbilderna i trikolorerna färger. Det är fint. Liberté, égalité et fraternité för alla tänker jag.

Men det finns också saker som känns läskiga. Som när Hollande säger att de ska möta gärningsmännen med brutal styrka. Det låter mest i mina öron som att ytterligare oskyldiga ska få sätta livet till. Våld löser våld säger han och jag kan inte tro annat än att han har fel. Eller debatörer som undrar varför ingen färgade sin profilbild efter attacken i Beirut. Som om de vill ställa två vidriga händelser mot varandra och säga att vi är sämre människor för att vi visar kärlek med Paris. (Ja jag förstår poängen men tycker att det är smaklöst att tala om för folk hur de ska sörja.) Media och regeringar som drar slutsatsen att vi måste öka våra gränskontroller istället för att hjälpa de hundratusentals människor som flyr från just sånt här. Jag förstår att flera människor reagerar med ilska men någonstans vill jag ändå naivt tro att de som sitter på makten skulle våga tänka efter lite. Att de skulle våga reagera och regera efter huvudet snarare än sina popularitetssiffror.

“… we are only as strong as we are united, as weak as we are divided … We can fight it only by showing an equally strong bond of friendship and trust. Differences of habit and language are nothing at all if our aims are identical and our hearts are open.” //JK Rowling, Harry Potter and the Goblet of Fire

Om att vara trött, otrevlig och fokusera på allt som är lätt för attslippa känna

Nu är det lite drygt en vecka sedan Kristoffers morbror gick bort. Det har tagit ganska hårt på mig och jag har inte riktigt vetat vad jag ska göra av mig själv. Förra veckan gick jag omkring i ett töcken och tyckte att det var vidrigt att umgås med någon annan familj och vänner. Min energi var körd i botten av någon form av kombination av sorg, jobbångest och gravidhormoner. Jag gjorde mitt bästa för att undvika kollegor men jag var ju liksom tvungen att prata med dem någon gång också. Det gick bra så länge allt handlade om jobb men så fort något började bli personligt eller privat förvandlades jag till mitt mest otrevliga kantiga jag. Jag är fortfarande körd i botten, men har i alla fall lite mer energi i kroppen. Lite mer energi till att orka försöka vara glad emellanåt.

Jag har drömt sorgliga och ledsna drömmar. Jag drömmer om Stig och att han är borta. Jag drömmer om Stigs hus. Jag vaknar efter en lång natt utan att känna mig det minsta utvilad.

Jag försöker fokusera på det lätta och funderar på hur vi enklast kan flytta Stigs gigantiska akvarium hem till oss för att de stackars fiskarna inte ska behöva dö. Jag kollar vilka växter som kan överleva i huset och tar hem resten. Jag hjälper Kristoffer med att röja lite i huset så att det kanske inte ska kännas allt för jobbigt för de två inneboende killarna som bor i Stigs hus och som har sina familjer i Danmark och Slovakien och som måste ha en svinjobbig situation nu.

Jag gör allt jag kan för att slippa tänka på att jag aldrig kommer få träffa Stig igen. Jag slår bort tanken på att han var en av de få personerna som läste min blogg. Som skickade sms efter att ha läst något inlägg. Det senaste handlade om hur han ville ha sticklingar från min blomsterlönn. Skottet är taget och satt i kruka men det kommer att vara kvar hemma tillsammans med hans mobil som aldrig mer kommer att skicka något meddelande till mig.