Aaron 2år

20140106-IMG_0441//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

  • 01.30-02.00 gick vattnet och Kristoffer ringde förlossningskoordinatorn som sa att vi skulle avvakta till jag fått värkar 
  • 03.26 ringde Kristoffer förlossningskoordinatorn igen eftersom jag nu hade fått värkar, och fick besked att det fanns plats på Mölndal 
  • 03.50 Kristoffer ringde 112 eftersom vi/jag inte kunde hantera värkarna 
  • 04.37 föddes Aaron på Östra Sjukhuset, 20min efter att vi kommit fram med ambulansen 

2014-06-29//embedr.flickr.com/assets/client-code.js 

Ja. Så såg det ut. Men det säger ju ingenting egentligen. Lite siffror och det är allt. Det säger inget om alla känslor i kroppen. Det säger inget om allt det läskiga och fantastisks som skulle komma sedan. 
2014-09-22//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Idag blir han två år. Vår lilla raket. Han hade legat och göttat sig 10 dagar efter BF och tyckte helt plötsligt att nyårsafton 2013 verkade vara en lämplig dag att komma ut. Who can blame him?
Aaron och 80-talströjan//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Om jag hade kunnat åka tillbaka i tiden och berättat för mig själv exakt hur lycklig han skulle komma att göra mig så skulle jag inte trott mig själv. Han är min största och mest himlastormande kärlek. Jag hade aldrig kunnat tro att kärleken till någon skulle kunna vara så stark. Så stark att ett konstigt nytt ljud han gör kan få mig att börja gråta. Så stark att de enda mardrömmar jag har nu förtiden går ut på att förlora honom. Så stark att det ibland känns som att jag tappar andan helt enkelt för att han vill sitta hos mig. Han är så försiktig och omtänksam. Så glad och så nyfiken på världen. Han är mitt allt och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.
Höst i Alafors//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Älskade Aaron. Grattis på 2-årsdagen. Vad fattigt livet vore utan dig. 
Annonser

Nackspärr from Hell

Hej
Jag skulle bara skriva något om julen. Men så hände det här och jag måste bara få ventilera lite. 

Jag har fått nackspärr. För första gången i mitt liv. Det är det läskigaste och värsta onda jag någonsin upplevt. ”Värre än förlossningen?” Frågar Kristoffer. ”Utan tvekan,” svarar jag. ”Då kunde jag i alla fall röra mig.” Nu kan jag inte göra någonting utan att det gör ont eller i alla fall vara rädd för att det ska göra ont. Och även om jag inte gör någonting så kommer den där blixtsnabba fruktansvärda känslan ändå. Plötsligt och helt utan förvarning. Och jag har ingen aning om hur länge det ska pågå. ”Sök hjälp om det inte har försvunnit inom en vecka”, säger 1177. En vecka?!?!?! Herre min skapare. Är det inte borta i morgon så vet jag inte vad jag gör. 

Saker som jag har kommit fram till är värre än att ha nackspärr:
– Ha nackspärr och värkar
– Ha nackspärr och vara magsjuk
– Ha nackspärr och vara ensamstående
– Ha nackspärr och trampa på lego 
– Ha nackspärr och etc etc 

Det är tre dar till jul Och ett skitår är slut O huden kring hjärtat är tunn

”Det är tre dar till jul 
Och ett skitår är slut 
O huden kring hjärtat är tunn”

Jag vet inte varför just de raderna talar så starkt till mig. Är det orden eller melodin? Eller bara det faktum att det är jul och det är Tommy Körberg som sjunger? Oavsett anledning så sammanfattar det precis mina känslor just nu. Det känns helt enkelt väldigt tungt. Jag har inga julkänslor alls. Jag har svårt att se tillbaka på 2015 som ett topp-år. Trots att jag har så mycket fint att kunna se tillbaka på. 

Att vara gravid är härligt men ibland är det bara lite svårt att vara stark. Jag försöker att ge allt jag kan av den energi jag har. Men den tar liksom slut ganska snabbt. Jag försöker få den att räcka till Aaron i alla fall men jag önskar att den räckte även till mig. (Och sedan vore det roligt om den räckte till någon annan också förstås…) Jag blir så himla trött men när och hur skulle jag kunna ta igen det? Jag är trött på att vara ledsen. Och jag är trött på att försöka vara stark. Jag önskar att jag kunde se något i kristallkulan som kunde ge mig energi men det enda jag ser är den 5 februari som hägrar som min sista jobbdag.

Egentligen har jag fått för mig att jag inte borde skriva sådana här inlägg när jag är nedstämd för de blir så himla missvisande att ta en ögonblicksbild och måla upp den som om det vore hela min värld. Samtidigt så känns det ju också som om det är hela min värld. Även om känslan bara håller i några minuter eller timmar. Och på ett sätt är det ju nyttigt att se att allt inte är rosenskimrande hela tiden.

Förlossningsspellista

Jag har ganska (läs mycket) okreddig musiksmak om jag får skryta lite. Jag gillar helt enkelt sådant som spelas på radion och som är väldigt mainstream. Väldigt oorginell på alla sätt och vis. Men så har jag ju faktiskt aldrig varit superintresserad av musik heller. Anyways. Nu ville jag liksom bara ge en liten heads up för jag hittade min gamla förlossningsspellista som jag tänkte dela med mig av (eller i alla fall halva). Blandat högt och lågt. Det sjuka är dock inte att jag suttit och gjort en lista, eller ens vilka låtar jag valt. Nej det sjuka är att jag blir helt rörd av lyssna på låtar från den. Jag mins liksom exakt hur jag såg liksom framför mig hur jag skulle vara superstark till tonerna av Levels eller Titanium under värkarbetet och hur Prins Noel skulle spelas när jag fick upp mitt lilla knyte i famnen. Ja, som en disney-film typ. Ganska orealistiskt. Men på något sätt var det ändå ett himla fint sätt att förbereda sig inför förlossningen. Även om jag aldrig fick användning för den.

Idag är jag förövrigt i v31 (30+1). Känns ganska bra. Men igår gjorde jag misstaget att springa till tåget vilket jag fick sota för resten av dagen (och idag med verkar det som). Det är liksom som att jag har en handbroms som alltid ligger i och även om det inte gör direkt ont så håller den mig tillbaka. Det är väldigt frustrerande att se tåget/bussen/vagnen och inse att ”nej det finns inte en chans i helvete att jag hinner dit innan den går”. Det ska i alla fall bli så otroligt skönt att gå på ledighet och i morgon ska vi till barnmorskan och se hur jag och baby Bbron mår. 

Julgransjakt

I helgen var vi på granjakt med min släkt. Vi blev lite fler än vad vi räknade med och det är så himla mysigt att få träffa alla. Vi grillade korv så att alla kläderna stank rök, pappa sköt en hare, vi tittade på hundarna som lekte som galningar och njöt av en skymt blå himmel. Sedan försökte vi ta en traditionsenlig bild men eftersom vi inte hann med det när vi var ute fick vi göra ett försök när vi kom in i huset. I helt värdelöst ljus och så där i sista sekunden kom vi på att ”ja, det är klart att Sälma måste vara med”. Hon var ganska motsträvig men tillslut var hon på banan. På det hela taget skulle jag väl säga att det gick sådär kan vi säga 🙂
Granjakt i FägriltGranjakt i Fägrilt//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Jag och Kristoffer hittade i alla fall en innegran, en utegran och så några granar att slakta till granris. Och nu sitter äntligen innegranen uppe i alla fall. Fast den är inte helt färdigdekorerad än. Utegranen får vänta lite, så svårt när det är kolsvart ute när vi kommer hem. Det känns som att vi typ ligger efter i allt julstök för tillfället.

Fägrill i december//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

Förrförra helgen gjorde vi förresten ett pepparkakshus som vi inte hunnit dekorera heller. Men men. Snart så.

Musikhjälpen 2015

Musikhjälpen 2015 har dragit igång och av någon anledning gör det mig väldigt blödig. Förra gången jag var gravid så var jag och Kristoffer lediga från Lucia (eftersom Aaron var beräknad till den 21/12) och det enda vi gjorde var typ att titta på Musikhjälpen. Den gången (2013) så gick pengarna för att bekämpa mödradödligheten och det kändes ju verkligen som ett otroligt viktigt ämne för oss eftersom vi var mitt uppe i graviditeten den gången. Efter vår traumatiska förlossning var vi ju dessutom otroligt tacksamma för att vi fick födas (och föda!) just i Sverige. Ibland tänker jag på hur det skulle gått med min kropp om vi inte hade gjort det. Men jag släpper den tanken ganska snabbt för det gör mig inte direkt glad.

Hursomhelst. Jag tycker att Musikhjälpen är en så himla fin grej och har följt det med ökat intresse sedan starten. Just nu försöker jag att hitta arbetsuppgifter på jobbet som innebär mycket CAD så att jag kan lyssna på det hela tiden. Tyvärr funkar det inte att lyssna på musik/radio och läsa/skriva rapporter samtidigt tycker jag. 

Den här gången handlar i alla fall Musikhjälpen som bekant om att ingen ska behöva fly undan klimatet. Klimatfrågorna är ju verkligen högaktuella i år vilket jag tycker är både sorgligt och fantastiskt.

Kristoffer och jag har pratat ganska länge på att vi ska bli bättre på att äta mindre kött. Av flera anledningar. Vi tycker ju kött är gott så vi vill inte sluta helt men det finns massa rätter där köttet ändå inte kommer till sin rätt, eller bara är överflödigt, så då kan vi ju lika gärna låta bli det. Och om det innebär att vi gör en liten liten sak för klimatet och miljön samtidigt så är ju det fantastiskt.

Men anyways. In och lyssna på Musikhjälpen. Och skänk pengar.

Tredje trimetern och v.29+2

Om sista veckan (sista veckorna) i andra trimetern avslutades med lätthet så började den tredje trimetern desto tuffare. Efter förra söndagens adventsmys här hemma så var jag fullkomligt slutkörd i kroppen. Tisdagen efter inledde jag dessutom dagen med att kräkas. Fräscht. Jag vet fortfarande inte riktigt om det beror på graviditeten, tröttheten eller en släng av någon lättare magsjuka. Aaron har dessutom varit sjuk, även om han inte inser det själv, och det tar på krafterna att underhålla en levnadsglad blivande tvååring. Jag kan inte få bort tanken på att han tycker att jag är dödens tråkig jämfört med förskolan. Och så spinner jag vidare på den tanken och inser hur trist jag kommer att vara med en liten bebis fastklistrad vid kroppen. Där och då kunde jag inte förstå hur jag skulle kunna orka med att jobba i 7,5 arbetsveckor innan jag går hem. 

Men. Den här veckan har varit helt annorlunda. Tack och lov. Jag känner mig lätt om än oändligt ovig i kroppen och den där känslan av att faktiskt ha en bebis i magen som är i vägen när jag ska böja mig, ta på skorna och sånt, har inte infunnit sig än. 

Det märks att det här är en annan graviditet. Inte speciellt konstigt förstås, men eftersom förra gången är allt jag har att jämföra med så gör jag ju också det. Bbrons specialitet är att sparka hårt upp mot revbenen och magsäcken lagom när jag ska gå och lägga mig. Det gör det väldigt svårt att somna då. Likadant är det när jag vaknar mitt i natten och inte lyckas somna om tillräckligt fort. Då är hen där och håller mig sällskap med omilda rörelser.

Annars mår jag faktiskt himla bra just nu. Jag lyssnar på förlossningspodden och känner mig riktigt peppad för förlossningen. När jag däremot läser förlossningberättelser (vilket jag trillar in på lite då och då – nu senast var det Paula Uribes jag läste) så känner jag mig inte lika peppad. Jag ser på inget sätt fram emot att återvända till BB-rummet, samtidigt som tanken på att ta hem en liten nykläckt unge är minst lika skrämmande.

Tanken på resan till sjukhuset (bil företrädesvis och inte ambulans den här gången) gör mig extremt osugen på att föda barn igen. Jag vill verkligen VERKLIGEN inte sitta och behöva hantera några helvetesvärkar i bilen. Jag vill liksom bara bli teleporterad till en skönt rum, få lite lustgas när det är som värst, krysta några gånger och sedan få upp min lilla skatt på bröstet.

Jag ska försöka ha en målbild att jobba för tror jag. Lista saker på sådant jag vill ha och kanske framförallt sådant jag INTE vill ha. Jag har redan börjat men den fylls gradvis på hela tiden. Ska bli skönt när vi har aurora-samtalet i januari/februari så att vi kan prata igenom en tydligare plan med sjukvårdspersonalen.