Aaron 2år och 1månad

Idag blir Aaron 2år och 1 månad. Hurra för det min älskade lilla skrutt! Jag tror att det verkligen är på tiden med en liten statusrapport.

Mat
Jag måste ju ändå börja att berätta att det faktiskt känns lite lättare med Aarons matvanor just nu. Sedan en tid tillbaka har har börjat gilla ris, kokt potatis, spagetti (fast inte annan pasta) och pannkakor. Det känns sååå mycket lättare! Han hoppas fortfarande över vissa måltider men det känns som att han har ordentligt stor aptit vissa dagar och jag blir liksom helt lugn i själen. Försöker att njuta av det medan det varar. Nästa steg blir väl att övertala honom att återgå till att äta med bestick istället för med fingrarna men jag är som sagt tacksam för den här perioden han hamnat i nu. (Det känns som att mat är en sådan sak som verkligen har varit en stor oro för oss eftersom vi kämpade den första tiden med att han skulle gå upp i vikt. Och det är ju egentligen lite löjligt med tanke på att han aldrig har varit i någon fara, men ibland är det ju så att hjärnan kan liksom låsa fast sig vid en tanke och det är svårt att släppa. Men vi börjar bli bättre på att slappna av tror jag.)

Sömn
Det känns som att han kanske snart är redo att sluta sova middag. På förskolan sover han kanske bara 40min men hemma på helgen kan han sova betydligt längre. Vi brukar väcka honom efter 1,5h. För mig gör det dock inget om han fortsätter att sova middag. Det är nämligen väldigt skönt att själv kunna få en liten paus så där på helgen. Då brukar Kristoffer och jag passa på att se något avsnitt av en serie eller ibland till och med vara lite produktiva utan att behöva ta hänsyn till någon annan än oss själva. Samtidigt känns det som att det blir lite lättare att planera dagarna den dagen vi inte behöver anpassa allt efter hans sömn. Men vi har ingen lust att forcera fram något eftersom han sover så himla bra på natten (peppar peppar). 19.45-07.00 utan uppvak förutom när han är sjuk. Oj vad vi njuter! Känns som att det är betalning för att vi höll ut de första tio månaderna. (Han vaknar såklart till då och då (precis som de flesta barn och vuxna) och gnyr lite, men det är väldigt sällan någon av oss behöver gå in och kolla till honom. Jag vaknar visserligen ändå trots att vi har ett rum emellan oss och dörren till hans rum är stängd, men det är inget som stör mig nämnvärt. Jag ska ju ändå upp och gå på toa en-två gånger nuförtiden.)

Och allt annat
Det känns som att jag är en papegoja som varje vecka upprepar hur fantastiskt jag tycker det är att han pratar så mycket. Men det är verkligen häftigt hur mycket språket utvecklas. Han förstår så mycket. Kan så mycket. Och det är så spännande att lyssna på hans berättelser om vad som har hänt på förskolan och försöka lista ut vad han menar.

Annars försöker vi öva på att sitta på pottan. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra. Försöker gå lugnt fram och inte göra så stor sak av det. Ibland kan vi sitta i flera minuter och sjunga sånger, borsta tänderna, ”raka” oss, ibland vill han inte alls och så skiter vi i det (no pun intended).

Well. Thats it.
20160123-IMG_6285//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

Annonser

Fredagsfundering

För någon vecka sedan satt Aaron och lekte med min väska och hällde ut allt innehåll ut plånboken på golvet. Eftersom det är en så orimligt omständig rörelse för mig att ta sig ner till golvet just nu plus att jag inte tyckte det var någon större grej att se mina kort utspridda över hela golvet så gjorde jag inget åt det där och då. Självklart ville det sig då att det kortet som är mest omständigt att ersätta försvann. Helt borta är det. Eftersom Aaron är väldigt duktig på att slänga saker misstänker jag att det hamnade i soporna. Vi letade därför igenom både vanliga soporna och återvinningen. Utan framgång. 

I alla fall. Det är ju lite jobbigt att lösa det här. Speciellt eftersom jag är ganska ointresserad av att ta tag i problemet. Men hur som helst. Jag fick hem nya papper där jag skulle fylla i signatur och bifoga en bild. Och då slog det mig. Varför kan jag inte skicka in en bild digitalt? Är det någon säkerhetsaspekt som jag inte begriper? Känns väldigt förlegat tycker jag. 
Jaja. Det vad dagens fredagsfundering. I morgon vankas dop för min fina brorson som jag också fått äran att vara gudmor till. Trevlig helg!

v.36+0

Jag har så svårt att fokusera på något annat än graviditeten just nu. Jag scannar internet efter gravida bloggare och följer hungrigt alla deras tankar och inlägg. Förlossningspodden går på repeat i mina hörlurar och jag letar efter någon annan liknande pod för att stilla mitt begär. Jag känner att jag måste få skriva av mig lite för att inte explodera så vi tar en liten genomgång av läget just nu. Pass upp för avklädd bild på slutet btw!

Jag läser
Jag försöker läsa ”Föda utan rädsla” men blir så jäkla irriterad på allt som står där. Det är så mycket generaliseringar. Så mycket som ska vara på ett visst sätt. Så mycket som inte stämmer in på mig. Och så är den skriven med ett genusstänk som känns förlegat. Jag blir också ganska frustrerad eftersom jag inte riktigt förstår vad författaren menar ibland. Hur menar hon tex att jag ska sänka min axlar och slappna av när den där mäktiga överväldigande känslan av att krysta kommer? Jag fattar helt enkelt inte. Måste hitta någon bok som inte gör mig förbannad. Alternativt så kommer profylaxkurser rädda mig och förklara allt 🙂

Jag lyssnar på
Förlossningspodden och kloka människor inom sjukvården. Jag fokuserar på positiva berättelser och skalar snabbt bort alla som försöker skrämma upp mig. Jag vägrar lyssna på negativa människor eller människor som tror att deras lösning skulle funka även för mig.

Jag känner mig
Tung (vilket är ironiskt att skriva med tanke på boken jag läser). Fast mest tung mentalt. Det tar emot att jobba eftersom mina tankar vandrar iväg hela tiden. Men nu är det bara 1,5 jobbveckor kvar och att säga att nedräkningen har börjat är ju en grov underdrift.

Annars känner jag mig bra i kroppen. Förra gången jag var hos barnmorskan kändes det verkligen som att barnet hade fixerat sig långt ner – precis som Aaron – men den där välbekanta ilande känslan (som om någon försöker bryta sig ut) har dämpats en hel del så nu är jag inte riktigt lika säker. Bbron är annars otroligt lugn och regelbunden i sina rörelser och det gör att jag känner mig ganska lugn också.

Jag och datum
Jag är en ganska logiskt lagt person. En person som vill ha svar. Typisk ingenjör. Även om det inte finns några svar. (Och att få svar om typ datum när det gäller allt som har med graviditet/förlossning/barn att göra är mer eller mindre omöjligt. Sannolikheter funkar, men det finns inga absoluta sanningar.) Därför är det skönt att ha lite konkreta hålltider jag kan lasta av hjärnan med.
– 5 feb är min sista jobbdag. Hurra!
– 6 och 13 feb är det profylaxkurs och mina förväntningar är skyhöga
– 16 feb ska vi in på första kontrollen för att se om det är dags att starta igång förlossningen genom att ta hål på hinnorna.
– 23 feb är BF!
– 28 feb fyller jag 31 år och det här är väl egentligen det enda datumet i hela februari som jag hoppas att bebisen verkligen inte föds på.

Mina favoritdatum som bebisens födelsedatum är annars
160216 – för att det är symmetriskt snyggt
160229 – för att det vore coolt med en nyårsbebis och en skottårsbebis
1603xx – för att bebisen då skulle få en egen månad och för att det ska vara längre ifrån Aarons födelsedag hoppas jag på en marsbebis.

Jag och namn
Vi har inte spikat några namn än och jag är lite lätt stressad av att ha en lång lång lista med tjejnamn men typ inga killnamn.

Jag och förberedelser
Eftersom det där kontrolldatumet kryper allt närmare tänker jag tat det snart börjar bli dags att packa en väska. Jag kollade på vad jag skrev förra gången och tänker att det var en ganska sansad lista. Får se vad vi ska ha med den här gången…

Här kommer en bild på mig och magen i v.35+4. Jag tycker den är vrålsnygg, vrålstor och att jag ser jättesolbränd ut på bilden. 

20160123-IMG_6316//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

Serietips

I onsdags började vi kolla på SVTs serie ”Kampen om tungvattnet”. Än så länge har vi bara hunnit med ett avsnitt men det verkar lovande. Bra också att ge sig själv möjlighet att fräscha upp kemi- och fysikkunskaperna. Och till viss del även historiekunskaperna. 

Av någon anledning så känner jag mig lite extra stolt över mig själv varje gång jag ser ett program som inte är på svenska eller engelska. Nu är det visserligen bara andra bekanta språk för mig än så länge. Men oavsett så känns det som att norskan och tyskan adderar lite extra tyngd till historien. Plötsligt är den lite mer äkta på något sätt.
I går började vi också kolla på ”Manhattan” eftersom jag tyckte den såg intressant ut när vi scrollade igenom Netflix-listan. Av någon anledning hade jag fått för mig att den skulle handla om när Brooklyn Bridge byggdes. Men nej. Den handlar alltså om Manhattan-projektet. Så nu ser vi alltså på två serier som utspelar sig under andra världskriget. Mycket spännande. Bra också att väga upp den där självgoda känslan jag fick av att kolla på multispråkserie med en überamerikansk. 

v 35+1

Du vet att du är jävligt gravid och när följande musikslinga får dig att fälla en tår

This time baby, I’ll be bulletproof

Alltså jag kan inte riktigt förklara hur skönt det är att jag känner mig så jäkla förberedd och försedd med verktyg som jag saknade förra gången. Och då har jag ändå inte gjort ett skit. Inte egentligen. Det är bara att jag har lurat mig själv att tro att jag är förberedd.

Nu är jag i alla fall i v.36 och plötsligt känner jag mig tung. Tidigare har jag mest känt mig otymplig, men nu. Nu känner jag att det är tungt på riktigt att röra sig. I tisdags när Göteborg upplevde säsongens första snökaos, var jag tvungen att skotta lite men fick ganska snabbt lägga ner det företaget eftersom jag blev helt matt i ryggen. När jag går i trappor håller jag mig ganska krampaktigt i ledstången. Jag ser mig nog för i snön för att inte halka och går med händerna lite lätt ut så att jag ska kunna ta emot lättare om jag trillar. Jag funderar allvarligt på om jag borde jobba så länge som till den 5 februari just eftersom jag blir så jäkla trött av så lite. Men samtidigt är det som att tröttheten sitter mest i huvudet. För jag har ju liksom inga fysiska problem som hindrar mig (nej, att gå lite långsamt räknas faktiskt inte som fysiska problem tycker jag). Ah, well. Jag vet inte. Jag får se.

Vi var på vårat andra aurorasamtal i går. Känns superbra. Den 16/2 fick vi tid till att göra en första kontroll för att se om tappen är mogen. Någonstans går jag och hoppas på att den ska vara mogen och hon som undersöker mig säger att ”ja, allt ser fint ut och du är 4cm öppen så om du vill kan vi starta nu”. Då skulle bebisen få födelsedatum 16/2-16 och det är ju så där härligt snyggt och symmetriskt. Bra att lägga fokus på sådana väsentligheter…

Det har känts så fint att att gå på de här aurorasamtalen. Karin som vi träffade har skrivit in en massa bra saker i protokollet som personalen lätt kommer kunna ta del av. (Typ att vi i första hand ska ha en erfaren barnmorska, att jag är nålrädd, och andra småsaker) Och även om förlossningen startar spontant så känns det som att vi har tagit några aktiva beslut för att minimera risken för förra gångens kaos. 

Min enda farhåga nu är att jag ska uppleva allt som ”för medicinskt”. Jag vill liksom inte känna att jag är en patient. Jag vill känna att jag ska föda barn. Det är lite svårt att beskriva men det känns viktigt för mig att jag kan vara mer med i processen den här gången. Och snart är det dags. Tänk vad häftigt det ska bli!

Semlor

Jag har börjat utveckla ett extremt stort sug efter mjölk och godis (ej i kombination) på kvällen. Jag har alltid gillat mjölk men nu känns det som att det eventuellt håller på att gå över styr. Godissuget som uppstår efter varje måltid ser jag inte så mycket som ett begär utan som något som jag måste ha för att orka med. Annars blir jag helt apatiskt matt i kroppen.

Jag funderar lite om jag ska kombinera dessa två sug till att börja frossa i semlor redan nu. Semlor är ju utan tvekan en av de bästa sakerna jag vet. Jag har ju till och med gjort en film om dem liksom!  Enligt Kristoffer så äter man semlor en dag om året. Enligt mig får man äta semlor med start i januari. När jag ammade Aaron hade jag en sjukligt sockerbehov och jag tror att jag åt typ en semla om dagen under hela februari. Det blev ganska dyrt. Så då började jag att baka egna istället. Då blev det minst en semla om dagen.  Alltså shit. Jag kan knappt skriva om det längre. Känner bara hur begäret efter denna perfekta skapelse växer sig större och större. Gah! Nu till helgen så gör jag en batch.

ergobaby

Jag satt och gick igenom checklistan inför Bbrons ankomst och kände mig så lugn av att veta att punkten bärsele för länge sedan är avbockad. För oavsett om vi fixat allt det andra eller har ca hundra saker kvar så är bärselen det som jag ser som en livlina under spädbarnstiden. Eftersom vi valde att köpa en ergonomisk bärsele så kunde jag (och Kristoffer) gå omkring med Aaron i den en hel dag utan att bli trött i ryggen. Jag kunde plötligt ha produktiva dagar (tvätta tvätt, sortera bilder på datorn, äta mat i lugn och ro, handla och allt sånt där). Och dessutom kunde jag vara säker på att han andades och behövde inte gå och kontrollera honom en gång i kvarten (vilket jag annars gjorde…) de gånger vi lyckades lägga ner honom så att han sov i sin säng.
Harplinge//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Om någon skulle fråga mig om det bästa köpet för Aarons första år så blir alltså mitt svar utan tvekan våran ergobaby bärsele. Oj vad bra den var. Jag ser den redan nu som räddningen inför Bbrons ankomst. Lite som att den är svaret på alla frågor. Lösningen på alla problem. En viss sanning med modifikation kanske 🙂 Men det får oavsett bli dagens tips.