v 32+5

Jag ber på förväg om ursäkt för ett långt inlägg. Det står absolut inget matnyttigt men jag kunde liksom bara inte sluta skriva när jag väl börjat… Sorry.

Jag har nu kommit till det där stadiet som en av mina kollegor lite fyndigt kallar för ”jävligt gravid”. Min mage är helt absurt stor. Jag äter helt absurt mycket. Och det är absurt nog 50 (+-14) dagar kvar till BF. Jag känner mig inte speciellt tung dock även om jag verkligen funderar en extra gång på om det är något annat jag kan passa på att plocka upp om jag ändå måste böja mig ned.
v 32+5//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Det här med mat är lite lustigt tycker jag. För några/någon vecka sedan så kändes det som att jag hade magsäcken uppe i halsen (vilket min BM förklarade beror på att slemhinnorna i svalget vidgas – precis som alla andra slemhinnor i kroppen). Men den där känslan av att det finns något i halsen som säger stopp har liksom nästan helt försvunnit nu. Nu kan jag istället äta väldigt mycket. Och blir snabbt hungrig efter att jag har ätit. Jag kan tex trycka i mig två potatismuffens med schnitzel bara några timmar efter att ha ätit en mastig laxpasta. Och så ganska mycket godis däremellan. Trots att jag intar mitt kvällsmål omkring 21 på kvällen är jag vrålhungrig igen vid strax innan 07 då Aaron väcker oss.

Jag blir ganska lätt trött i ryggen och är därför väldigt nöjd med att jag tog hem mina birkenstock till julledigheten så att jag slipper få ömma fötter dessutom. Men annars mår jag fint i kroppen. Det enda jag kan kan klaga på (och som jag fattade skulle hända redan innan jag blev gravid med Aaron) är att min rumpa totalt vissnat ihop. Sjuk ytligt, jag vet, men jag var väldigt fäst vid min rumpa innan och hade gärna behållt den några år till.

Angående det här med kön förresten. Häromnatten när jag vaknade för att gå på toa fick jag syn på mig själv i spegeln och tänkte ”shit vilken stor mage – det måste vara en kille därinne”. Vet inte varför men det var i alla fall den starkaste känslan jag haft för bebisens kön än så länge. Jag har nu gått från att tro att det är typ 55% sannolikhet för kille, till typ 70% sannolikhet för kille. Och med tanke på hur jäkla stor magen är nu och hur lång tid som är kvar, så tror jag inte att min livmoder kommer orka vara med i leken lika länge som med Aaron. Den kommer nog se till att allt drar i gång ungefär lagom till dagen innan min födelsedag tror jag. (Men det hade varit väldigt festligt med en skottårsbebis, eller en marsbebis). Det knäppa är ju också att jag inser hur otroligt löjligt det är att försöka gissa bebisens kön genom magens form och storlek. Det finns ju liksom inget som säger att om magen skulle se ut si eller så så skulle det bli en kille/tjej. Det finns heller inga vetenskapliga belägg för att magens storlek skulle avgöra förlossningsdatumet. Ändå så poppar sådana tankar upp i skallen på mig och biter sig kvar.

Jag har någon vag idé om att jag borde träna något för att vara lite snäll mot min kropp. Men bara tanken på att utöva något så simpelt som typ gravidyoga gör mig matt. Och den här gången känns det svårare att komma iväg på någon sådan aktivitet också. Inte bara för att vi har Aaron men också för att vi inte bor inne i stan längre. När vi bodde på Andra Lång låg platsen för mig gravidyoga 5min gravidgångväg bort.  Nu är det en bil/tåg-resa bort… Men jag saknar vattengjumpan. Den var fin och jag är så himla arg på mig själv för att jag missade att anmäla mig i tid.

På torsdag ska vi på aurorasamtal och på fredag är det MVC-besök. Ska bli spännande med båda eftersom det innebär att vi ökar tempot lite i hela förlossningsförberedelsen och det är fint.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s