Förlossningen del 2

Och här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Del 1 finns här.

17.00 tycke jag att det började kännas som att det snart blir jobbigt så ber om EDA. Helena föreslår lustgas medan vi väntar och vill att jag ska hoppa tillbaka på sängen så hon kan kolla ctg. Jag är sjukt osugen men gör det ändå. Mycket svårare att hantera värkarna i sängen än på pilatesbollen men gör vad jag kan och kan inte låta bli att känna mig lite imponerad över just det faktum att jag faktiskt försöker. Har en bild av Gudrun Schymans andning under hennes förlossningsfilm som jag utgår från för att andas lugnt och ljudlöst. Skum grej men det funkade att se det framför sig. Kristoffer peppar genom att påminna om andning, känna mig tung och annat. Han kan inte komma åt att trycka eller massera i sängen men det hjälper att han bara pratar med mig. 

17.?? Får meddelat att narkosläkaren är upptagen med ett akut kejsarsnitt och inte kan komma på 30min. Jaha där sket det sig tänker jag som genast inser att det kommer inte hinnas med någon EDA utan att jag får klara mig på egen hand. Igen. Jag profylaxandas i lustgasmasken och fokuserar med all kraft på det. Nu har värkarna eskalerat och kommer tätt och gör mig helt slut i kroppen. Jag tappar helt tidsuppfattningen och vad som händer runt omkring. Fokus är att andas så ljudlöst som möjligt, slappna av i käke och axlar och hålla i lustgas-masken.

Sen kommer det där skedet som är svårt att beskriva. När allt sker på en och samma gång. Att jag är medveten och omedveten om vad som händer i kroppen och runt omkring. Jag hör chocken i Kristoffers röst när han inser att det kommer att komma en bebis väldigt snart och han kan inte fatta att det gått så fort (igen!), jag hör barnmorskorna och koncentrationen i deras röster, jag känner lukter. Men mest känner jag bebisen. Hur den rör sig. Det är helt annorlunda mot med Aaron men jag kan ändå inte sätta ord på det. Jag tar av mig masken för att kunna lyssna på barnmorskornas instruktioner. De är tydliga med när jag bara ska andas och när jag får trycka på och det känns jättebra att få så klara besked mitt i allt som gör ont. Kristoffer är nära mitt ansikte och en barnmorska håller i mitt högra ben och stöttar mig där samtidigt som alla i rummet känns märkligt synkade. Det gör ont men jag känner inte att det är ohanterbart. Plötsligt är hon ute och jag får en helt absurt stor energiboost och all smärta försvinner. Så var det verkligen inte förra gången då jag var helt slut och hade ordentligt ont efteråt. 


Det är en tjej! konstaterar Kristoffer lyckligt. Hon är blåvit, blodig och skitig med massa svart hår. Och hon skriker! Högt. Underbart. 

17.58 tittade hon ut. Alltså bara två timmar efter att vi tagit hål på hinnorna. Klart att hon var tvungen att slå sin storebrors tid 🙂

20160223-IMG_6590//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20160224-IMG_6592

Eftersom bebisen haft navelsträngen runt halsen på slutet och därför var tvungen att komma ut lite snabbare än vad barnmorskan egentligen ville så sprack jag lite. Så jag blev sydd den här gången också men det var bara en ytlig bristning så det var en helt annan sak än operationen sist. 

Hela förlossningen var en fantastisk (ja, trots att det gjorde ont) upplevelse och det känns som att vi fick en ordentlig revanch mot förra gångens trauma. Visst känner jag mig snuvad på EDAn men samtidigt är jag så nöjd med att vi kunde använda de verktygen vi fick på profylaxkursen. Vi hjälptes åt tillsammans och hur klyshigt det än låter så jobbade vi som ett riktigt bra team och det är en så fin känsla att bära med sig.

Nu väntar bara det svåra. Komma på ett namn!
Annonser

Förlossningen del 1

En förlossningsberättelse om när vår dotter föddes. Det blev ganska mycket text så jag delade upp det i två inlägg.

På måndagen (22/2) hade vi tid för kontroll för att se om livmodertappen var mogen och jag var tillräckligt öppen för att kunna starta förlossningen genom att ta hål på hinnorna. Det visade sig att min kropp var redo (nästan utplånad tapp och 2-3cm öppen). Så vi fick inbokat igångsättning den första lediga tiden vilket var kl 15.00 tisdagen den 23/2. Alltså. Känslan av att åka hem med ett papper med en tid på när ens förlossning kommer att starta – den är väldigt väldigt märklig. 
Tisdag förmiddag var konstig. Jag lämnade Aaron som vanligt på förskolan och grät en skvätt över att om jag dog så skulle jag aldrig få träffa honom igen. Märkligt hur ens logik fungerar ibland… Resten av dagen tog vi det lugnt. Handlade lite, jag sorterade bilder, kolhydratladdade och försökte kurera våra onda halsar genom att dricka mängder med te. (Fortfarande inte helt friska och Kristoffer blev dessutom sämre igen så det kändes inte som en helt optimal uppladdning)
Kl 15.00 kom vi fram till Östras Normalförlossning. Vi fick ringa på klockan och se allt som vi inte sett förra gången. Där var det lugnt och vi blev visade till ett rum med orden att vi kom precis vid ett skiftbyte och att snart kommer en barnmorska.

Jaha. Så det är alltså så här ett förlossningrun ser ut tänkte jag som inte mindes ett skit från rummet Aaron föddes i. En ”inplastad” säng och en vägg med massa sladdar och grejer bakom. That’s it ungefär. Skittråkigt rum helt enkelt. Och långtråkigt att vänta. Jag var ju liksom inställd på att 15.00 så tar de hinnorna så det kändes lite snopet.

15.15 kom en barnmorska in och förklarade att hon precis skulle gå av sitt skift men att hon skulle starta igång ctg-apparaten och köra en kurva. Det är tydligen standard. Jag hade varit lite skraj för att ha på mig ctg:n för jag tyckte den såg mäkta obekväm ut men det var inte få farligt. Den skulle i alla fall hålla på och mäta i typ 20min så det blev en ganska långtråkig historia. Kristoffer roade sig med att försöka klura ut vad vi kunde läsa ut av den. Samtidigt kändes det lite roligt att få vara med om sådana saker som de flesta är med om under sin normala sjukhusförlossning.
15.45 Barnmorskan Helena kommer in och kollar ctg-kurvan och presenterar sig och vad hon ska göra. Hon säger att bebisen ser ut att må bra vilket känns fint. Vi tycker direkt väldigt bra om henne. Hon sätter en kanyl i handen på mig och tar blodprov som standard i fall något akut händer med mig. Kanylen får sitta kvar för den kan användas om jag behöver värkstimlulerande eller något annat härligt. Jag berömmer mig själv för att jag är så duktig när hon sätter nålen trots att det är läskigt och hyfsat oskönt. 
16.00 tar hon hål på hinnorna och sätter fast en skalpelektrod på bebisens huvud. Det blir varmt och härligt och jag får ta på mig ett par osexiga nättrosor och landstingets bästa blöja. Sedan ska en ny ctg-kurva köras för att se hur bebisen svarar på vattenavgången. Också standard verkar det som. 

16.15 Börjar få lite molvärk. Kristoffer går till Apoteket för att köpa halstabletter. Jag ber om att få in en pilatesboll och värmekudde så fort ctg-apparaten kört färdigt.

16.45 börjar få tydligt urskiljbara värkar. Kristoffer kommer tillbaka. Han får börja testa att trycka över höftbenen (lite svårt att förklara) vilket fungerar bra. Jag fokuserar på andningen och lyckas riktigt fint med både det och avslappningen. Sitter och gungar på pilatesbollen med värmekudden på ryggen och lutar mig mot sängen. Känns faktiskt helt okej men lite läskigt eftersom jag känner igen allt som händer i kroppen så himla väl.

Fröken Ekholm är här

Nu är hon här! Den 23/2 kl 17.58, bara två timmar efter vi tagit hål på hinnorna, föddes vår dotter. 3960g tung och 50cm lång. Hon är så olik Aaron med allt det mörka håret, sina ljud, sitt stora sugbehov och allt möjligt annat. Det känns knäppt att säga ”hon” för vi trodde ärligt talat mer på en kille. Men tji fick vi för istället har vi nu en alldeles underbart perfekt liten flicka. Vi känner oss makalöst stolta och lyckligt lottade över vår lilla familj. 

Förlossningen gick otroligt bra och jag kan inte riktigt förstå hur olik denna var från Aarons förlossning, det enda som var likt var att denna också gick i raketfart. Det känns så jäkla fantastiskt och jag lovar att skriva något om det. 
Nu ska vi njuta av varandra. 

Bugaboo Donkey Duo

Okej, nu bryter jag min blogg-paus. Igen. Men jag måste bara få visa vad som kom idag.

För i morse kom den äntligen. Vår sprillans nya dubbelvagn. En svart Bugaboo Donkey Duo med petroliumfärgad sufflett. Jag har monterat den alldeles själv och är faktiskt lite imponerad över mig själv. För det var liksom inte bara en barnpotatis att göra det. Vi beställde den från Holland och det var hur smidigt som helst även om jag var jätteorolig när jag packade upp den för att jag tänkte att jag hade gjort något fel i beställningen. Men den verkar vara komplett.
Bugaboo Donkey Duo//embedr.flickr.com/assets/client-code.jsBugaboo Donkey Duo
Jag är faktiskt mega-pepp över tanken att få använda den (gick runt lite i huset och testkörde direkt efter att jag monterat ihop den), vilket känns lite märkligt. Inför Aaron så köpte vi nämligen en begagnad vagn (En brio Go som har funkat bra) och vi var inte speciellt intresserade av vagnar över huvud taget. Vi har inte direkt intresserat oss för andra vagnar sedan dess heller och velade länge över om vi skulle köpa en syskonvagn eller inte.  Men ja. Nu är den här. Och jag hoppas att den ska funka bra för oss. Och gör den inte det så får vi väl sälja den.//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

Gravid och förvirrad i v.39

Gud. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Idag är min första ”lediga” dag. I morgon har vi tid för kontroll 1 för att se om vi ska starta igång förlossningen. Jag känner mig märkligt stressad och oroväckande lugn på samma gång. Jag tänker att jag borde försöka göra något vettigt med den här dagen i fall det är min sista innan bebisen kommer. Det är strålande solsken och underbart vackert med all snö (se bildbevis nedan!) så därför tänker jag att jag borde gå ut och njuta av det. Men jag har fortfarande inte fixat klart fotoboken för 2015 så jag tänker att jag verkligen borde ta tag i det. Jag vill också baka en stor batch semlor så att jag kan ha i frysen och kalasa på sedan när bebisen har kommit, men det betyder att jag måste åka och handla ingredienser i så fall. Och så tänker jag att jag bara borde ligga stilla och inte göra ett skit för i fall bebisen kommer nu så behöver jag verkligen ha fått vila ordentligt. Jag vill ta 1000 bilder på magen i från alla håll och kanter för att verkligen dokumentera min fantastiska kropp. Och så tänker jag att jag är lite lätt dum i huvudet som sitter framför datorn och skriver blogginlägg när jag sa att jag skulle pausa bloggen. Gah. Jag blir tokig på mig själv.
20160214-IMG_6497//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Jag pendlar mellan att hoppas på att bebisen ska komma i morgon, alternativt någon gång sent i mars. Jag är livrädd och otroligt peppad inför förlossningen på samma gång. Livrädd när jag tänker på allt det fysiska som jag ska gå igenom, men peppad inför tanken på att få ta revansch. Suck. Vad är det för fel på mig egentligen. //embedr.flickr.com/assets/client-code.js

Ett litet uppehåll

Jag kommer att låta bloggen gå på sparlåga lite här framöver. Jag känner att jag behöver samla mina tankar lite mer och fokusera på att bli frisk, se till att Aaron blir frisk och preppa inför förlossningen. Det känns som att mina tankar är lite överallt och jag tror det märks ganska tydligt av bloggen. Återkommer när jag är lite mer harmonisk i kroppen 🙂
år 2010-37//embedr.flickr.com/assets/client-code.js