VILA I FRID

”Nåja, det ska ändå blandas i magen”

Så sa min morfar när min lillebror som barn bredde två generösa lager med tonfisk i tomatsås och marmelad på sin macka till frukost.

Min morfar gick bort igår. Han blev nästan 93 år gammal. Jag tänker att livet var ganska hårt mot honom. Först tvingades han genomlida och strida i andra världskriget. Och han fick inte ens ”äran” av att tvingas strida för den vinnande sidan som skulle kallas de goda av historien. Istället fick han ett intyg av Hitler på att han var en äkta arier och en plats vid fronten. Två dagar innan kriget tog slut dödades hans lillebror. Efter kriget mötte han sedan kärleken i Sverige och jag tycker att han skulle fått vara lycklig nu, men istället dog mormor ung och han förlorade en bit av sig själv. På äldre dar fick han dålig hörsel och minnet svek honom. Det var många år sedan han mindes att han hade barnbarn och tillslut stal även demensen honom minnet av sina barn. Kvar fanns bilder från krigstiden, grumlade med senare händelser och förlusten av den kvinnan han älskat och förlorat.

Ändå hittar jag scener i huvudet på en glad man som springer efter fotbollar. Som spelade schack med mina kusiner och målade tavlor som hänger på våra väggar. Som sjöng Wir lagen vor Madagaskar med sådan glädje och kraft att det alltid fick mig att skratta. Som svarade ”Men jag ser bra” de gånger mamma påpekade att han hör så dåligt. Han var modig, märklig och speciell på många sätt. Han gick sin egen väg och nu har han vikt av på en annan stig. Jag hoppas att den leder honom till en fin plats. En plats där tillvaron är lite lättare. Lite gladare. En plats fylld av konst, schack, fotbollar och kärlek.

”Dig har jag aldrig träffat förut”, sa han sista gången vi sågs.
”Nej, men då var det väl tur att vi fick träffads nu”, svarade jag då.

Vila i frid Alfred

15193573_10153789102936887_7770596582054434923_n

Annonser

9 MÅNADER

Det här är typ det enda jag mäktar med att skriva. Någon gång kommer jag att komma tillbaka till livet. Tills vidare fokuserar jag på de få ljusglimtarna i ett annars stålgrått molntäcke.

Så.

Märtha. Min lilla mört. Idag har du andats frisk luft lika länge som du marinerat dig inne i min mage. Vilken häftig milstolpe ändå. 9 månader på insidan och 9 månader på utsidan. Fast i det här fallet så är utsidan att föredra.
20161115-IMG_4354
Du har världens sötaste lilla grej för dig och det är att du lägger huvudet på sned som om du skulle gå och lägga dig och ser helt bedårande söt ut. Ibland händer det att du lägger ner huvudet i all mat medan vi sitter och äter vilket visserligen är ganska kladdigt men det går liksom inte att låta bli att le åt. Ibland lägger du huvudet och vilar det på Aaron eller jämte honom och när du gör det så smälter mitt hjärta. Du får mig att måla upp en bild av hur det kommer att kunna se ut den dagen jag kan natta er båda tillsammans i sängen och ni ligger där trygga i vetskapen om att ni alltid har varandra.

En annan sak du gör just nu är att heja. Du håller upp högerhanden i en stadig gest och bli helnöjd när vi härmar dig. Över huvud taget har du många saker för dig som är roliga att härma. Både ljud och gester. Visst blir det ganska högljutt ibland när vi sitter inne i matsalen där akustiken inte är förlåtande men det är rätt festligt när både vuxna och barn sitter och härmar ljud, trummar och hejar för glatta livet. 20161107-IMG_4134
Förra veckan tittade din andra tand upp och nu kan du stoltsera med två små gaddar. Det kanske bara är den enda som syns än så länge men det verkar inte störa dig det minsta.
20161107-IMG_4115
Du har prövat balansen på egen hand och kan stå helt själv i typ 2 lååååånga sekunder. Med gåvagnen tar du dig fram i ruskig fart och vi undrar om det snart är dags för dig att börja promenera. Jag gick ju själv vid ca 9,5-10 månader så om du skyndar på så slår du familjerekord. Fast för oss för du gärna vänta lite också. För även om det är kul att kunna berätta att ens lilla mört kan gå så är det nog lugnast för alla om du håller dig på marken ett tag till.

WINTER IS COMMING

Klockan är 01.32 och jag gör för första gången misstaget att kolla nyheterna. Trump har vunnit viktiga nyckelstater, läser jag. Fan. Jag hade en dålig känsla i magen redan tidigare under dagen. Men det är fortfarande tidigt mycket kan hända, tänkte jag och slår bort tanken på att han ska vinna.

Ute är det kallt och snön ligger som ett mjukt täcke över världen utanför. Det är något som vi behöver lite extra mycket idag tror jag. Något mjukt mitt i allt det hårda. I mitt sociala medie-flöde ser jag vänner som är chockade och bestörta. Tragikomiska citat, kreativa hashtags och emojis avlöser varandra.

Igår sa jag till Kristoffer att vi kanske borde köpa upp oss på lite guld eftersom börsen kommer bli knäpp om Trump vinner. Det gjorde vi inte. Ville inte riktigt tro att det skulle gå så illa. Men det gjorde det.

”Mardrömmen är verklig! Bara att glömma flytt till USA på 4-8 år” stod det i det senaste smset från Kristoffer i morse.

Vad fan hände USA?

20161107-img_4234Washington DC

JO DÅ, JAG LEVER, TYP, OCH HÄR KOMMER EN UPPDATERING

Det har varit skralt med blogginlägg nu. Jag orkar helt enkelt inte. Är för trött hela tiden. Så jag ägnar mig åt att konservera energi. Och att äta godis. Typ. Men ni ska veta att jag saknar det. Jag vill inte lova att jag kommer komma igång med bloggandet igen. Jag ville mest bara titta in och säga hej hej.
år 2010-37
Det här har hänt sedan jag skrev sist:

  • Märtha har lärt sig att sätta sig ner och är väldigt stabil när hon står. Kristoffer säger att han tycker att allt verkar gå snabbare med henne. Jag undrar om det är så eller om vi bara inte riktigt hinner stanna upp i det på samma sätt som med Aaron.
  • Märtha har blivit frisk. Sedan träffade vi andra barn och snuvan och hostan kom tillbaka med råge. Så nu är vi halvsjuka igen. Det känns inte som att vi har varit riktigt friska sedan september.
  • Märtha har kommit på att hon kan äta jord från blomkrukorna, så nu måste vi komma på någon kreativ lösning för att hon inte ska äta upp/riva ur all jord.
  • Vi har varit på IKEA och köpt madrass som vi har på Aarons rum för att se om det ska hjälpa honom att sova bättre.
  • Vi har bokat in en skidresa med FYRA andra barnfamiljer (10 vuxna, 8 barn varav Aaron är äldst) under vecka 6. Ska bli så himla skoj. Och lätt kaotiskt gissar jag. Men jag är superpepp och lite nervös på samma gång.
  • Jag har blivit kär i en kappa som min svägerska äger. Hon ville dock inte sälja den till mig (förståeligt) så i lördags var jag på stan SJÄLV (! Obs obs första gången jag åkte i väg själv och liksom bara gick på stan sedan Märtha föddes !!! Jag kan inte använda tillräckligt mycket utropstecken för att markera denna gigantiska händelse i mitt liv! Jag förstår att ni som läser känner på exakt samma sätt) Då hittade jag i alla fall en nästan lika stilig variant. Bild kommer inom kort.
  • Jag upptäckte att ingen annan än jag själv kan läsa det jag skriver till NaNoWriMo och blev så himla besviken och avtänd på det så bestämde mig lika impulsivt att skippa hela skriveriet. Jag vet tat detta är skitlöjligt men jag kände liksom att en av mina stora drivkrafter bakom att skriva var tanken på att någon annan kanske skulle läsa det. ”Men du kan ju lägga upp det på bloggen. Eller låta mig läsa” sa Kristoffer hjälpsamt. Men det är inte samma sak. Inte alls. Sorry baby.