IDAG FYLLER JAG ÅR!!!

hipp hipp hurra för mig som fyller år idag. (Eller pip pip hurra som Aaron säger. Älsklingen)

32 år! Kan ni tro det? Nej, det är klart att ni inte kan. Jag ser inte en dag äldre ut en 31 😉 Och så här såg jag ut när jag var tonåring på väg in i vuxenlivet. Bara för att liksom 🙂 Jag älskade föresten det där linnet jag har på mig på bilden. Passade mig så jäkla bra tillsammans med den där perfekta solbrännan och mina starka armar som jag sportade på den tiden (för att jag red).
20170226-IMG_5571
Nu ska jag jobba och bli firad av min familj ikväll.

Annonser

NYTT KAPITEL

Idag börjar jag mitt nya jobb. Jag får frågan om jag är nervös eller om det känns pirrigt. Svaret? Nej, inte alls. Jag känner mig lugn och trygg (nästan lite blasé om jag ska vara helt ärlig) trots att jag egentligen borde vrida mig som masken på en krok. Det är ju ett helt nytt kapitel i boken om mitt yrkesverksamma liv. Ändå tar jag det med en klackspark, rycker lite på axlarna och byter sedan ämne. Säger att det ska bli jättespännande och roligt men att jag inte är orolig. Kanske handlar det bara om att det inte har sjunkit in än. När den här dagen är slut kanske jag känner på ett helt annat sätt. Då kanske jag inser att jag ska bygga nya relationer med helt nya människor (nåja, semi-nya i alla fall) (jag känner faktiskt två sedan innan) (jag borde komma ihåg att jag känner/känner till fyra av dem men minnet sviker) (och då är det ändå bara 7 personer där, med mig inräknad…) och skaffa mig nya projektledarfärdigheter och utöka min miljökompetens.

20170221-IMG_5370

Här är en bild på mig när jag sitter och ska konfigurera inställningarna till EOS Remote-appen på min nya jobbtelefon. Tänkte att det kunde vara kul för er att titta på… Som ni ser har jag alltså inte fått tummen ur och varit och klippt mig än. Men jag har goda förhoppningar om att jag snart ska göra det. Mitt nya jobb ligger nämligen vägg i vägg med en frisör (det gjorde visserligen mitt förra jobb också, men jag väljer att inte komma ihåg det nu).

PAKET

20170222-IMG_5454
Har jag precis gjort slagit in mitt snyggaste paket någonsin? Jepp. I might have done just that. Här kommer en beskrivning på hur även DU lyckas med dina paketinslagningar.

  1. Ta fram en riktigt ful tapetrest som husets tidigare ägare använt (denna är från Aarons rum)
  2. Vänd pappret ut och in så att det blir vitt
  3. Slå in din present
  4. Dekorera med det du hittar (jag hade klistermärken från en gammal Frankie daily journal, uttorkade bokstavdekoration som jag fick limma fast och så målade jag några okynnesprickar.
  5. Hitta ett snöre i samma ton
  6. Fota. För om du inte dokumenterar det (typ bloggar/instagrammar/snapar/twittrar om det) har det inte hänt. Testa att fota med någon accessoar. Jag fotade tex både med och utan blommor. Helt klart bättre med.
  7. Klar

You’re welcome. Glad fredag på er!

ETT ÅR

Ett år idag. Det känns stort. En verklig milstolpe. Jag hade tänkt mig att jag skulle vara mer förberedd på det. Kunna sammanfatta tiden som är just nu på ett klart och genomtänk sätt. Men mina tankar far huller om buller.

20160303-IMG_6914 Stoltheten jag känner när jag ser hur snabbt du utvecklas. Lyckan i att höra dig kikna av skratt när du leker med Aaron. Glädjen jag finner i att vi börjar kunna kommunicera mer och mer med varandra. Det ömmande hjärtat när jag ser hur du inte riktigt kan springa ifatt Aaron än. 20160502-IMG_8629
20160622-IMG_0163
Jag kan bli helt oförlåtligt irriterad på dig när du skriker eller inte vill somna. Och jag ångrar mig alltid bittert efteråt. Tänker att det är orättvist av mig att känna så här mot dig när jag aldrig gjorde det mot Aaron. Men ni är inte samma person. Och ni har inte samma förutsättningar. Jag måste påminna mig om det.  Du är din alldeles egna person, och även om ni just nu faktiskt liknar varandra väldigt mycket så är ni faktiskt olika.
sjötorp
20160811-IMG_2342
20161014-IMG_3719
Du är modig och kompetent, orädd och smart, gullig och varm. Du är min alldeles egna lilla Märtha. Jag ska alltid stå vid din sida. Peppa dig. Heja på dig och hurra åt dina framsteg. Jag ska låta dig vara mjuk och hård. Trösta dig när du faller och hjälpa dig upp om du vill. Blåsa på dina skrubbsår och hålla om dig. Jag håller på att bli en bättre mamma för dig. Och jag ska bli ännu bättre. 20160830-IMG_2791
20170127-IMG_5080
Jag är så obeskrivligt tacksam över den kärlek jag känner för dig nu.
20161010-IMG_3660
20160613-IMG_9854
Jag älskar dig Märtha.
20170219-IMG_5311
Grattis på ettårsdagen min älskade lilla
20160522-IMG_9032
Untitled

UTAN EN BÄSTIS

När jag var liten var det viktigt att ha en bästis. Det präntades in i skallen på mig att det var normen. Att tjejer inte kan leka flera tillsammans och därför hade tjejer en bästis medan pojkar hade kill-gäng. Bortsett från min kusin Marie (för kusiner verkar förresten inte räknas eftersom familj och släktingar liksom står utanför hela den där bästis/kompis-situationen) hade jag en bästis fram till 4:an eller 5:an tror jag. Vi bodde nära varandra, gick i samma klass och lekte (som jag mins det) ungefär varje dag. Men som många människor gör så växte vi ifrån varandra. Och sedan dess har jag inte haft någon bästis. Jag har haft vänner som kommit och gått. Massor av fina vänner som jag är så tacksam för över att ha i mitt liv. Några av dem orkar till och med läsa min blogg och det är ju himla fint.

Det här är något som skaver i mig. Trots att jag närmar mig 32 år och borde veta bättre. Men jag skäms för att jag inte har en bästis eller en barndomskompis som jag kan referera till. För så SKA det ju vara. Vänner ska vara uppdelade i barndomsvänner och nyare vänner, bekanta, grannar, kollegor och klasskamrater. Gamla vänner har högre status trots att anledningen till att du kanske lärde känna dem är att ni bodde nära varandra mer än att ni faktiskt hade så mycket gemensamt. Det är precis som i Titanic med ”old money” och ”new money”, att det liksom är lite finare att ha känt varandra längre. Och det är så klart viktigt att den där bästisen finns också förstås. Hen som känner en utan och innantill. Någon du kan prata med allt med.

Att jag sedan har en äkta make som jag kan anförtro (typ) allt med, som jag litar på till 100%, och som är den bästa vuxna människan jag känner verkar inte spela någon roll. Visst är det löjligt. Är det någon annan som läser som brottas med liknande tankar? Eller har ni barndomsvänner eller bästisar som är precis så där fantastiska och makalösa som jag föreställer mig? Jag kan känna ibland att jag saknar att ha just en bästis, men egentligen vet jag inte om jag faktiskt gör det eller om det är tanken på att kunna säga att jag har en som jag saknar.

MAGEN: ETT ÅR SENARE

Jag har funderat lite på om jag ska lägga ut det här. Funderat kring vem det är jag lägger ut det för. Är det för mig själv eller för någon annan? Vad är syftet med bilderna? Kommer jag eller någon annan bli glad eller peppad av bilderna? Eller är det bara pinsamt och ångestframkallande? Men sedan tänkte jag äsch. Det är bara en mage. En vanlig jäkla mage God Damn It. En mage som en var bautastor för ett år sedan.

 såg den ju nämligen ut så här *pekar ner på bilderna* och jag fullkomligt älskade den. Jag kan tycka att andras nakna gravida magar är lite skrämmande, men min egen har inte alls varit skrämmande utan bara gjort mig genomlycklig. Båda gångerna. Jag har tänkt på den och min kropp som en superhjälte. ”Ur vägen för här går jag och skapar liv” kände jag.
v38+3
v 39+1
Och med en liten enmånaders bebis utanpå magen ❤
20160322-IMG_7352
20160322-IMG_7357
Nu ser den ut så här. (Obs – jag spänner den på bild två, för att, ja… jag bara gör det. Jag vill liksom bara säga det så ni inte ska tro att jag har en superplatt mage. Det har jag inte, och lär nog aldrig få eftersom jag alltid – tror jag – har haft en putmage. Men skitsamma. Det var ju inte det jag skulle jiddra om.) Och jag börjar känna lite ro i sinnet över hur den ser ut. Tycker det har varit lite svårt att acceptera den både efter att Aaron kom och efter Märtha. Tror det hänger ihop med att jag kände att den var så jävla speciell medan det låg ett barn däri. Men när ungarna sedan var ute, så var det ju bara en mage igen. Utan superkrafter. Men som sagt. Jag börjar tycka att den är okej. Den är inte så väl omhändertagen men den är okej stark ändå. Inga separerade magmuskler eller annat jobbigt. Bara en mage. Men en mage som faktiskt varit stark nog att bära två makalösa ungar.
1 år senare 1 år senare

Tack för det magen.

I’M BETWEEN JOBS

Den här veckan är jag helt ledig. Förra veckan var nämligen min sista på Atkins och om en vecka så börjar jag på VR Infrapro. Jag fick så himla mycket fina saker när jag slutade som jag tänkte jag skulle visa upp.
20170216-IMG_5250
20170216-IMG_5248
Bland annat de här tjusiga blommorna som passade perfekt ihop med min lite trista tulpanbukett.
20170220-IMG_5342 20170220-IMG_5343
Sedan fick jag en trevlig skärbräda med tillhörande matlagningsgrejer. Varav den ena matlagningsgrejen är en rödbetsketchup. Och alltså. Eh… Jag blev sjukt paff när jag öppnade den för jag trodde helt (baserat på tynd  och form) att det var salt och pepparkvarnar som skulle höra till skärbrädan. Men kul grej. Och blir skoj att testa dem med någon härlig mat också.
20170216-IMG_5246
Min sista dag ägnades åt att äta lunch med alla i min grupp så ett ställe som vi kallar advokatstället eftersom namnet låter som en advokat-firma. Sedan mailade jag mina sista mail och grät en skvätt över att alla är så fina och säger så snälla saker om mig. Till 14.15-fikat fick jag presenterna och när arbetsdagen var slut blev jag ”kidnappad” (en kollega hade råkat försäga sig så jag visste om allt men det var fint ändå) och hämtad för att spela boule och äta middag på kvällen.

Kungligt avsked måste jag säga.