UTAN EN BÄSTIS

När jag var liten var det viktigt att ha en bästis. Det präntades in i skallen på mig att det var normen. Att tjejer inte kan leka flera tillsammans och därför hade tjejer en bästis medan pojkar hade kill-gäng. Bortsett från min kusin Marie (för kusiner verkar förresten inte räknas eftersom familj och släktingar liksom står utanför hela den där bästis/kompis-situationen) hade jag en bästis fram till 4:an eller 5:an tror jag. Vi bodde nära varandra, gick i samma klass och lekte (som jag mins det) ungefär varje dag. Men som många människor gör så växte vi ifrån varandra. Och sedan dess har jag inte haft någon bästis. Jag har haft vänner som kommit och gått. Massor av fina vänner som jag är så tacksam för över att ha i mitt liv. Några av dem orkar till och med läsa min blogg och det är ju himla fint.

Det här är något som skaver i mig. Trots att jag närmar mig 32 år och borde veta bättre. Men jag skäms för att jag inte har en bästis eller en barndomskompis som jag kan referera till. För så SKA det ju vara. Vänner ska vara uppdelade i barndomsvänner och nyare vänner, bekanta, grannar, kollegor och klasskamrater. Gamla vänner har högre status trots att anledningen till att du kanske lärde känna dem är att ni bodde nära varandra mer än att ni faktiskt hade så mycket gemensamt. Det är precis som i Titanic med ”old money” och ”new money”, att det liksom är lite finare att ha känt varandra längre. Och det är så klart viktigt att den där bästisen finns också förstås. Hen som känner en utan och innantill. Någon du kan prata med allt med.

Att jag sedan har en äkta make som jag kan anförtro (typ) allt med, som jag litar på till 100%, och som är den bästa vuxna människan jag känner verkar inte spela någon roll. Visst är det löjligt. Är det någon annan som läser som brottas med liknande tankar? Eller har ni barndomsvänner eller bästisar som är precis så där fantastiska och makalösa som jag föreställer mig? Jag kan känna ibland att jag saknar att ha just en bästis, men egentligen vet jag inte om jag faktiskt gör det eller om det är tanken på att kunna säga att jag har en som jag saknar.

Annonser

2 reaktioner på ”UTAN EN BÄSTIS

  1. har inte heller någon bästis sedan denne för några år sedan gjorde slut med mig för jag var tydligen inte rolig längre. Tack, liksom. Har svårt att släppa in folk och har nu kvar en nära vän (som jag inte kan släppa in, vet inte riktigt varför, men det har inte blivit så – det är möjligen så att jag är monogam i mina bästis-förhållanden och efter hjärtekrossen kan jag inte ta emot någon ny) och förstås min kusin, som nu inte räknas. Och fästmannen, som heller inte räknas. Eh.

    jag saknar verkligen att ha en bästis-vän. Liksom någon som är ens förstahandsval och har en själv som sitt förstahandsval när det gäller vän-häng. Svårt att förklara, men det känns som att du kanske vet vad jag menar.

    Gilla

  2. Det känns som att jag vet PRECIS vad du menar. Tycker emellanåt att det kan vara skitjobbigt. Och ibland tycker jag att det är befriande att istället ha många vänner som kanske borde klassas som bekanta men som jag ändå kan känna att jag är helt öppen med.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s