AARON 3 ÅR 3 MÅNADER

Aaron min skatt. Mitt älskade lilla barn. Det var länge sedan jag skrev en uppdatering om dig och vem du är nu. Inte så konstigt förstås eftersom förändringar sker lite långsammare nu. Men ändå. Tänker att det inte är mer än rätt att jag skriver några ord om dig också eftersom jag nyss skrivit om Märtha.
20170330-IMG_6203 Vem är då Aaron som 3åring. Well. Du är en glad och känslig person. Du älskar fortfarande att läsa böcker och kan sitta långa stunder själv och läsa om inte jag eller Kristoffer har tid att läsa. Färgen grönt är din älsklingsfärg och det har gått lite över styr. En dag på förskolan vägrade du tex att äta fruksalladen som serverades eftersom du inte fick en grön tallrik… Jepp. 20170330-IMG_6209
Du har bestämda åsikter om vilka kläder du ska ha på dig. Ofta blir det långt i från det lite mer dämpade och sobra valet jag skulle gjort. Istället är det färgglada djur och spännande maskiner som gäller. Tjocka tröjor är inget som faller dig i smaken vilket är synd med tanke på den skatt av stickade tröjor som din farmor förser dig med.
20170325-IMG_6074 De där bestämda åsikterna gäller ju tyvärr mat också. Du vill på inget sätt äta mat som liknar grytor/gratäng utan det ska vara lite med cleant och uppdelat. Ibland kan du också få för dig att du inte gillar något (som vi vet att du ätit bara någon vecka tidigare) och tokvägra att äta det. Suck. Men det går väl över det också så jag försöker tat inte tänka så mycket på det. 20170330-IMG_6178
Du tycker att Märtha är rolig. Och jobbig så klart. Hey, hon är ju din lillasyster. Det är liksom hennes jobb att vara en pain in the butt ibland. Du kallar henne Märttis och älskar att leka jag-lekar med henne. Det är helt fantastiskt att se hur fint ni kan leka tillsammans. Eller när ni kramar och pussar varandra så där okonstlat och hjärtligt som bara barn kan. Du kan säga saker som skvallrar om din omtänksamhet kring henne. Eller så använder du henne som svepsjäl. Att det är hon som kommer bli rädd för något när det kanske är du själv som tycker att det är otäckt.
20170224-IMG_5499
Vi pratar mycket om siffror och bokstäver och jag tycker att det är så spännande att tänka på att vi har hela din skoltid fram oss. Jag ser hur vi kommer sitta med läxor och öva geografi, matte, svenska och allt annat viktigt tillsammans.
20170219-IMG_5336
Jag älskar att få vara tillsammans med dig och du har så många fina, roliga och kloka saker för dig som får det att värka i hjärtat på mig av kärlek.

Annonser

PINSAMT OCH PRIVAT

Låt oss prata menskopp. Nej, gudbevare mig väl – låt oss inte göra det. Så himla privat och pinsamt. Fast, jo, vi ska nog göra det ändå. Av just den anledningen. För egentligen, varför ska det behöva vara så pinsamt och privat? och en dag lär jag ju bli så illa tvungen att prata såna där hemskt pinsamma saker med Aaron och Märtha. Lika bra att börja öva och alltså dags för mig att vara lite modig och gå utanför min comfort zone. Here’s to me being brave
20170302-IMG_5585
Ett år och 9 månader slapp jag vara utan mensen. Så jäkla skönt! Sedan kom den tillbaka, tillsammans med ont i magen, huvudvärk och lätt illamående. I ren vredesmod beställde jag då en menskopp eftersom massa bloggare jag följer har gjort reklam för den och för att jag helt plötsligt kände mig förolämpad (ja på riktigt förolämpad!) av att behöva köpa bindor och shit igen. Överallt har jag läst om hur fantastisk denna uppfinning är. Och hur jäkla bra den är för miljön och för kroppen. Och hur alla älskar den. Och jag då? Well, än så länge HATAR jag den. Låt mig berätta varför.

  1. Den är skitsvår att sätta in. Jag har googlat beskrivningar och youtubat filmer på olika vikningar och gud vet vad, men det är ändå skitsvårt.
  2.  Det är jätteobekväm att ha i för det mesta. Vilket beror på att den är så svår att få på rätt plats för mig. Enda gången jag inte tänker på den är när jag ska sova för då verkar den nästan automatiskt hamna i rätt position.
  3. Det är ASSVÅR att ta ut. Den är också svår att få ut utan att det gör ont. Och svår att få ut utan att råka nypa sig själv (Aj!)

Men. Jag tänker inte ge upp. Jag har läst om folk som försökt i ett helt år innan de blivit vän med den så jag tänker att någon gång ska väl jag lyckas också. Men jag vill bara säga att om det är någon som funderar på att skaffa en sådan – ni gör bäst i att hoppas på det bästa men förbereda er på det värsta. Tack för att ni läste och förlåt för att jag kastade det här ämnet på er så här på morgonkvisten.

MÄRTHA 1 ÅR 1 MÅNAD 5 DAGAR

20170225-IMG_5536
Här kommer en kort uppdateringen om Märtha just nu. För att 1 år, 1 månad och 5 dagar är så himla jämt och bra…

  • Hon har börjat ”prata” lite mer. Vi förstår t.ex. vad som betyder mamma, pappa, katt, titta, vatten. Inte för att det alltid låter rätt men för att det helt enkelt är tydligt att det är det hon menar. Hon pratar mycket nonsensspråk och det märks att hon kämpar för att kommunicera med oss.
  • Hon har börjat intressera sig för böcker. Hon tycker att det är roligt att lyssna när vi läser och när vi har läst klart vill hon läsa boken igen och igen. Det är skitkul tycker jag och det känns verkligen som att vi har gått upp en nivå i kommunikationen.
  • Hon sover numera en gång på dagen och det funkar ganska bra. Efter en kortare fas av att vänja sig vid det försöker vi nu hålla samma tider som Aarons förskola (vilket för oss innebär ungefär frukost vid 8, fika 10, lunch 11.30, sova 12-14, fika 15, amma 16.30, kvällsmat 17.30, sova 19)
  • Hon äter jättebra just nu. Långt ifrån allt men det hon gillar äter hon gärna mycket av.
  • Idag ska vi besöka ett familjedaghem (det som tidigare hette dagmamma) i Älvängen för att se om det kan vara något för oss. Vi blev erbjudna en förskoleplats i Surte men det låg så jäkla långt bort tyckte vi så fick tacka nej. Men det funkar inte att Kristoffer är hemma 4 dagar i veckan. Han behöver kunna jobba mer men jag vill inte gå ner i tid eftersom jag precis bytt jobb så vi hoppas verkligen på en lösning med familjedaghem. Återkommer när vi vet mer om det.

KÄMPA LINA

När Märtha var alldeles ny kom en rädsla smygande inom mig att jag höll på att tappa kontakten med Aaron. Mitt älskade lilla barn. Det kändes som att jag plötsligt inte kände honom längre för han blev så stor och som en annan person. Nu har det gått mer än ett år och de där rädslorna har till viss del besannats. Visst låter det hemskt. Men så är det. Jag känner i hela kroppen att jag inte kan ägna all min uppmärksamhet åt honom. Jag förstår honom inte lika väl som innan. Men jag är glad att vi nu börjat simma igen. Så att vi får den tiden tillsammans. Bara han och jag.

Han kommer alltid att vara den som öppnade mina ögon och visade mig hur mäktig och himlastormande en kärlek kan vara. Han kommer alltid att vara den första personen som tanken på att förlora gör att det knyter sig i bröstet på mig och jag på allvar funderar på om jag skulle klara att leva utan eller om jag helt enkelt skulle dö av ett brustet hjärta för. Med honom har allt varit så stort och omtumlande. Så många första gången. Så många nya situationer som skakar om kroppen.

Men nu känner jag mig också mer hoppfull. Jag förstår att jag kanske måste kämpa på ett annat sätt. Kämpa för att hitta ett sätt att vara både Aarons och Märthas ljudligaste hejarklack. Kämpa för att båda ska känna att jag alltid finns där för dem. Kämpa för att banden mellan mig och båda mina barn ska vara det starkaste som finns. Och den känslan gör mig inte ett dugg rädd. Den gör mig beslutsam och målmedveten och den fyller mig med tacksamhet över det jag har.
Linas 30årsdag
20170302-IMG_5614
20170316-IMG_5710

UPPDATERING MARS 2017

Min trognaste (?) läsare har efterfrågat lite högre bloggfrekvens från min sida så vem är jag att ignorera en sådan önskan. Jag tror det är bäst att vi börjar med en snabb uppdatering om vad som har hänt den senaste månaden. Here we go.
20170311-IMG_5694
Jag har börjar på ett nytt jobb och direkt blivit inkastad i massa projekt med övervägande delar kort tidsplan och mycket ansvar. Det känns lite läskigt men mest av allt skitkul förstås. Eftersom min nya arbetsplats är i uppstarten finns det ett otroligt driv och framåtanda. Idéer sprutar till höger och vänster och det finns en atmosfär av ”ingenting är omöjligt” som är peppande och härlig. Jag menar så klart inte att alla idéer kommer visa sig vara bra, men det är kul att alla verkligen får en möjlighet att visa vad de går för.
20170316-IMG_5713 20170316-IMG_5715
På hemmafronten då. Well. Där är det lite kämpigare. Eller rättare sagt, mycket kämpigare. Märtha har återgått till att sova svinrisigt (vi trodde att det höll på att vända) och den här veckan har hon vaknat varannan timme typ varje natt och sedan varit näst intill omöjlig att natta om vid 4. Alltså så här. Varken jag eller Kristoffer är så kaxiga när vi inte får sova. Så den här veckan har helt enkelt handlat om att överleva. Vi bygger tvättberg, lagar det enklaste snabbaste vi kan komma på, och lägger oss så fort vi kan.
20170224-IMG_5519 20170225-IMG_5527
Vi har sovit borta tillsammans för första gången sedan Märtha föddes. Alltså båda två. Vi var på bröllop i Stockholm och min mamma var barnvakt och det gick svinbra. Eftersom jag fortfarande ammar lite var jag lite orolig för brösten men det gick galant.
20170318-IMG_5812 Untitled
Ja. Det är väl typ det tror jag. Återkommer strax med nya rapport. Nu ska jag jobba. Eller njuta av solen. Eller vila. Eller planera hur vårat provisoriska drivhus ska se ut. Eller…

p.s Jag höll på att glömma det viktigaste. Jag har ju klippt mig för bövelen! Jepp. Toppat hela 3 cm minsann. Totalt jättefegt men känns ändå bra. Jag gick till frisörskolan i botten på byggnaden där jag jobbar, fick skäll för att jag inte shamponerar två gånger och inte använder frisörsprodukter, betalade 150kr och sedan var det klart.