EN SORG

Det är en sak jag gått och grubblat på länge och som jag kan likna vid att bära på en sorg. Jag blir ständigt påmind om det när jag ser hur folk lägger upp fantastiska bilder på när deras barn fick träffa sina syskon för första gången.

Jag kan nämligenibland bli så jävla förbannad på mig själv för att jag inte planerade Märtha och Aarons första möte bättre. Hur kunde vi vara så dåliga på att förbereda Aaron på att han skulle få ett syskon? Varför tog vi inte bättre tillvara på det där första ögonblicket?

Vi hade ringt mamma från BB och förvarnat om när vi skulle komma hem (eftersom hon var barnvakt) men när vi kom hem så sov Aaron. Trots att det inte var då han skulle sova. Men han hade varit svår att natta just den dagen så därför blev tiden fel. Allt blev så fel. Vi ville ju inte gå in och väcka honom helt abrupt utan istället tänkte vi att han fick vakna själv. När han sedan vaknade hörde vi inte det utan istället kom han upp alldeles yrvaken och så sitter hans föräldrar och mormor och tittar på en ny liten varelse.

Nej usch. Vad tänkte vi på? Vi borde ha sett till att prata mer om det innan. Vara tydligare med att när vi kommer hem från BB så har vi en ny liten person med oss som ska stanna. Bestämt att han inte fick sova när vi kom hem.

Visst. Han kommer inte komma ihåg det. Men JAG minns ju. Mitt första fatala misstag som tvåbarnsmamma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s