OM ORÄTTVISOR OCH SJÄLVISK TACKSAMHET

För några veckor sedan blev en kollega till mig plötsligt sjukskriven och vi fick inte reda på varför. Direkt kom katastroftankarna. Vad hade hänt egentligen. Idag fick vi veta. Cancer. Min kollegas lilla barn har fått cancer och de har påbörjat behandling.

Det är helt fruktansvärt. Jag kan inte fokusera på något annat. Jag försöker greppa vilket helvete de måste gå igenom just nu. Funderar på hur jag ska kunna hjälpa. Hur jag ska kunna stötta. Men mina ord känns så futtiga, så små. Orättvisan när sjukdomar drabbar barn är vidrig.

Jag känner mig som en hemsk person. För att jag känner tacksamhet. Den där själviska tacksamheten jag känner över att mina egna barn är trotsiga och friska. Den själviska tacksamheten över att mina egna barn inte har börjat tappa håret på grund av cellgifter. Men jag slås också av insikten av hur oerhört skört livet är. Att marken under dig plötsligt kan rämna. Och sedan den själviska tacksamheten över att faktiskt inte ha en aning över hur det känns.

Och jag förstår om någon tycker att det verkar okänsligt eller oärligt att skriva om det här med tanke på föregående inlägg. Men det är en jävla skillnad mellan riktig och inbillad cancer.

Men om vi släpper det. Så tänkte jag bara säga att idag vill jag bara gråta och krama mina barn.
20170610-IMG_7436 20170610-IMG_7449

Annonser

En reaktion på ”OM ORÄTTVISOR OCH SJÄLVISK TACKSAMHET

  1. Det är så hemskt s å man inte vill ta in det. Barncancer måste vara det läskigaste som finns! Hoppas behandlingen går bra!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s