DET HJÄRTA SOM BRINNER, DET FLAMMAR OCH GNISTRAR OCH SLÅR

Känner ni någon tydlig samhörighet med en viss plats? Hur vet ni att den samhörigheten är äkta och inte bara nostalgi eller hemlängtan eller något annat?

Jag har aldrig tyckt att Halmstad och Harplinge (staden och den lilla byn jag kommer från) varit speciellt spännande. Men ändå känner jag hur mitt hjärta börjar banka hårdare varje gång vi är i närheten. Det är som att jag har något levande väsen inom mig som kallar på mig.

Vi skulle fira min lillebror (som bor i Laholm) i helgen och återigen blev jag påmind om denna känsla när vi körde dit. Jag riktigt känner hur jag spärrar upp näsborrarna mer för att liksom försöka lukta mig till havet. Jag blir varm i kroppen när jag ser de böljande sanddynerna och jag tänker på bondens kalender när jag ser stubbåkrar, majsfält och kohagar. Jag älskar att kunna se flera kilometer omkring mig.

Nu sitter jag på tåget till jobbet. Dimmorna spelar över älven och jag njuter av att se hur solen bäddar in allt i glödande morgonljus. Det är faktiskt en otroligt vacker väg att få åka till jobbet såna här dagar. Och många dagar är precis så här fina och natursköna. Jag tänker att jag kanske är lite för hård mot Alafors och Göteborg. För egentligen kanske det inte är mitt halländska hjärta som kallar efter mig. Det kanske bara är det nostalgiska blodet i mig, hungern efter att få titta på något vackert som gör att jag längtar bort. Och dagen vi flyttar kommer jag säkert tycka att vi är tokiga som vill lämna en så fin plats. Men just nu har jag ändå kvar den där förnimmelsen i kroppen. Förnimmelsen som ibland är på tok för högljudd och ologisk och som sjunger med till Gyllende Tider, vill ha sand mellan tårna och förbanna den eviga blåsten.

Annonser

ENSAMTID OCH KVALITETSTID

I helgen var vi hos Kristoffers föräldrar utanför Vimmerby. Och det slog mig att jag aldrig är så associal som när jag är där. För där har jag möjlighet att få vara i fred. Barnen kan leka med sin farmor och farfar och jag kan få ägna mig åt mig själv. Jag kan bestämma mig för att hux flux ta en löptur i skogen utan någon direkt framförhållning. Och det är så skönt. Jag behöver verkligen de där stunderna i bara mitt eget sällskap. Jag förstår ju om andra vuxna tycker att det här är ett trist beteende men min relation med mig själv trumfar min relation med andra vuxna just nu.

Dessutom tror jag att det är viktigt att Aaron och Märtha får lov att vara med sin farmor och farfar utan att jag är där med pekpinnar. Mina egna farföräldrar betyder så ofantligt mycket för mig och den typen av relation som jag har haft och har med dem vill jag ge mina barn också. Jag tänker att barnens relation liksom ska vara oberoende av mig. Och jag har lovat mig själv att oavsett vad jag tänker och känner så ska jag alltid värna om deras relation med sina far- och morföräldrar.

20161224-IMG_4602

20170607-IMG_7306

20170610-IMG_7489

20170603-IMG_7169

20170722-IMG_8639//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

NY DESIGN. TYDLIGEN

Är ni förvirrade över att bloggen inte riktigt ser ut som den brukar? Jag också. Jag lyckades nämligen gå in och ändra tema och nu har jag inte en susning om hur jag ska ändra tillbaka det. Det temat som jag använde tidigare verkar ha försvunnit och tydligen går det inte att ångra tema-ändringar i wordpress.com. Så. Nu överväger jag om jag ska göra en lite större förändring eftersom jag ändå inte verkan kunna få tillbaka min gamla design. Minst sagt snopet.

 

MATEKONOMI

Jag har ju sagt att jag vill få en bättre förståelse för våra utgifter. Och nu har jag gjort en djupdykning i våra matkostnader. Jag började med att ladda ner Tink eftersom Elsa gjort reklam för det. Insåg dock direkt att eftersom vi handlar allt gemensamt (som mat) på mastercardet så kan jag inte bryta ner den kostnaden utan måste kolla på räkningen från mastercardet. Så, då gjorde jag det. Och eftersom excel är min vän så gick det ganska snabbt dessutom. Inte lika snabbt som en app, men tillräckligt för min uppgift.
20170210-IMG_5222
Graze
Det diffar ju lite från månad till månad så jag beräknade ett medelvärde. För att detta medelvärde ska betyda något bestämde jag mig för att jämföra det med konsumentverkets normalkostnader. I våra matkostnader ligger allt vi köper från typ ICA, vilket inte alltid är mat utan  även saker som blöjor, schampo, strandtennis, rengöringsmedel etc eftersom vi oftast handlar sådant i mataffären. Så det blir inte en helt rättvis jämförelse, men typ.

Enligt konsumentverket ser normalkostnaden (med ett lågt och ett högt värde i tabellen) som är aktuell för vår familj ut så här:

1 vuxen 1630 2110
barn 1 år 560 750
barn 2-5 år 750 980
summa (2 vuxna+2 barn) 4570 5950

Så vad blev då utfallet för vår familj. Well. Vi spenderar ca 8700kr på mat varje månad. Utav detta står livsmedel för ca 6700kr och restaurang för ca 2000. (Obs – detta gäller våra gemensamma kostnader. Jag och Kristoffer försöker ju ha med oss matlåda men de gångerna vi inte har det betalar vi för maten från våra egna ”fickpengar”.) Inte så tokigt ändå. Visst, de gånger vi lägger närmare 10000 på mat känns det tungt men det känns desto bättre när vi ligger strax över 6000. Vi har dock aldrig varit i närheten av 4570kr så helt rimligt är det ju inte. Det finns ju utan tvekan utrymme att förbättra sig här. Ändå fint att tänka på.
tomatbonanza tomatbonanza

EN EGEN KOMPASS

Jag fick en kommentar om att jag inte borde bekymra sig mycket över vad andra gör och jag kan inte riktigt sluta tänka på det. Varför ska jag inte bry mig liksom? Jag tror nämligen att det är de där gångerna då jag funderar över vad andra gör som leder till att jag försöker sätta mig in i hur de tänker och varför de gör vissa val som också göra att jag får en bättre förståelse för människor runt omkring.

I vissa avseenden har jag alltid känt mig så distanserad från människor och ibland slår det mig. Inte så ofta nu längre som när jag var barn och levde i min egen lilla bubbla, men ibland kommer de där känslorna tillbaka. Och därför tycker jag att det är viktigt att bry sig om vad andra gör. Bland annat.

För mig rör det sig sig om något som har med naturen att göra eller en tillspetsad kompass över vad som jag anser vara rätt och fel. Just den här egenskapen tror jag inte på något sätt är unikt för mig. Jag är till och med övertygad om att alla människor har en egen kompass som de använder för att ta riktning i livet med. Skillnaden är skalan och vad vi värdesätter. Det är lite som den här tweeten (spoiler alert!), fast med andra förutsättningar:

Ja, ni fattar? Eller nej, varför skulle ni fatta det här. It doesn’t make any sense! Herregud. Snacka virrig text. Så här då – alla har vi en egen kompass. Min är fokuserad mest kring saker som rör miljön/klimatet/slöseri/människors välmående och lite andra grejer som jag intek ommer på nu. Inte unikt på något sätt, så låt mig ge några exempel för att visa på bredden i den här skalan.

  • Jag blir på  skitdåligt humör om jag hör att folk kör omkring med tomma takboxar på bilen.
  • Jag vill absolut inte behöva döda en spindel men har inga problem med att klippa sönder hundratals mödarsniglar.
  • Jag blir förbannad när jag ser bilder på folk som gått in på ett blommande rapsfält bara för att få till en bra bild utan en tanke på konsekvenserna för bonden
  • Jag får ångest av tanken på icke bakåtvända bilbarnstolar för barn under 4 år

Ibland vågar jag uttala min oro högt. Ibland håller jag käften. Trots att det bubblar inom mig. Så där. Varsågod att infoga valfri slutkläm för att knyta ihop den här säcken med meningslöst jidder.

OM ATT TACKA NEJ TILL ETT RENOVERINGSOBJEKT

Den här första veckan efter semestern har vi varit med i en budgivning på ett 70-tals hus i Kungsbacka. Jag tror vi hade kunnat vinna den om vi inte tillslut hade förbättrat våra kalkyler och insett att ja, vi kanske har råd att köpa huset, men vi har inte råd att göra alla de renoveringar som vi tror krävs. Eller vi kanske hade kunnat göra dem, men till vilket (emotionellt) pris? Det har varit otroligt påfrestande rent psykiskt. Men nu, när vi valt att dra oss ur så känns det så jäkla skönt. Det var som att vi direkt efteråt fick en energiboost till att fundera över de förbättringar som vi ska göra med huset här. Inga stora saker, men lite smått och gott helt enkelt. Som det alltid är med hus. Jag är så himla glad för att vi hittade det där huset, gick på visning och på att vi började räkna på det. Det har nämligen gjort att vi smalnat av vad vi söker efter i vårt nästa hus och hur stora ekonomiska resurser vi har att jobba med.

Dessutom har den här processen lett till att vill försöka förstå vår ekonomi. Något som jag tycker är skitsvårt. Jag har tänkt på det länge men inte riktigt haft orken att börja. För i vilken ska jag börja när all info jag får ändå rinner av mig som vattnet på en gås? Det är som att allt vad siffror, avtal, skatter osv heter inte fastnar i min skalle. Jag kan t.ex inte berätta hur mycket pengar jag tjänar utan att titta på min lönespecifikation. Jag har absolut ingen susning om vad vi läger på mat, kläder, försäkringar, bilen, el, vatten etc varje månad. Jag vet inte det här TROTS att jag varje månad kan se våra räkningar och hur pengarna dras. Som någon form av grav ekonomi-demens.

Men. Det ska det alltså bli ändring på. Steg 1 är att förstå alla fasta kostnader vi har. Steg 2 är att börja bli mer förutseende om vilka kommande utgifter utöver det vanliga som kommer. Och steg 3 blir kanske att försöka se var vi kan spara in pengar.

20170728-IMG_8718

Märtha är skeptiskt till min relation till ekonomi och tycker att jag borde kamma till mig. Antar jag att hon tänker. Who knows liksom.

 

INREDNING OCH DÅLIGT SAMVETE OCH KÖPA-HUS-STRATEGIER

Mina tankar kretsar kring inredning. Jag hänger på pinterest och  pinnar för fullt. Jag läser artiklar om att renovera 70-talshus och scrollar igenom forum över kostnader på dränering, sanering, fasadbyten och gud vet vad. Däremellan stannar jag upp och våndas över att jag är en egoistisk person som vill dra bort Aaron och Märtha från deras trygga tillvaro på förskolan. Herregud liksom. Hur kan jag ens tänka tanken på att skola in Märtha på förskola nummer TRE inom loppet av ETT år? Jag måste vara dum i huvudet på riktigt. Sedan förtränger jag mitt dåliga samvete och trillar in på sidor som Hur vinner jag budgivningen och slutpriser på booli. Knäppt. Och då har vi inte ens köpt något nytt hus. Undrar hur det ska gå den dagen vi faktiskt gör det på riktigt…