EN ANDRA CHANS?

Det har känts tungt den senaste tiden. Därav min frånvaro på bloggen. Jag vet att jag skrivit lite om det innan. Men det har inte släppt. Så nu sitter jag och ekar samma ord igen. Jag har ofantligt mycket att göra på jobbet och fäktas med att försöka hitta balansen mellan privatlivet och jobbet. Alltid är det något som blir lidande verkar det som. Jag har inte riktigt lärt mig vilka tider jag behöver gå hemifrån/från jobbet för att optimera min restid till/från jobbet/hemmet/förskolan.

Och så är min farfar sjuk. Har varit sjuk länge. Har tappat 15 kg i vikt under förra året och åker fram och tillbaka till lasarettet. Jag hälsade på honom i söndags och det var både fint och jobbigt. Mest jobbigt. Så jag försöker slå bort de där tankarna. Men de ligger alltid kvar i bakhuvudet och gnager.

Men.

Snart bär det av på skidresa. Då ska jag försöka koppla bort och njuta. Jag är visserligen totalt oförberedd för det men oj vad kul det ska bli. Så spännande att testa på tillsammans med vår familj. Tanken är att Aaron ska få gå i skidskola och jag är så spänd på att se hur han hanterar det. Jag hoppas att vi kan göra det till en kul grej för honom. Att det är något som ska göra honom lycklig och som han kommer att längta efter. Märtha är nog lite för liten men nästa år är hon förhoppningsvis redo för det.
Jag räknar inte med att det blir någon ordentlig skidåkning för mig. Är uppriktigt sagt lite skraj för det också. Jag är ju ändå ganska värdelös på att åka skidor. Tyvärr. Men jag känner mig lite hoppfull över att detta kanske kan få bli en årlig tradition. Att vi kan få komma iväg varje vårvinter på en fjällresa med familjen. Det blir som att jag får en andra chans att lära mig.

Och sådant är fint.

En andra chans.

Annonser

SAKNAR SAGOR

När jag blev mamma var något av det bästa jag visste att få sköta nattningen. Inte för att alla nattningar var ljuvliga. Nej långt därifrån. Speciellt i början var det mycket upp och ner med den biten. Men på det stora hela så har jag gillat det. Älskat det. När Märtha föddes blev jag otroligt ledsen för att jag inte kunde natta Aaron på samma sätt längre. Det tog lång tid att komma över. Men sedan hittade jag någonstans tillbaka till att älska det. Speciellt att få natta Aaron och läsa långa sagor.

Sedan vi flyttade har vi börjat med att en förälder nattar båda barnen eftersom de sover i samma rum. Och på så sätt får den föräldern som inte nattar en möjlighet att vila/röja/jobba. Men. Trots att det går bra så saknar jag de där långa sagorna med Aaron. För det är svårt att ställa om sig och hitta en annan lika självklar tid att få läsa långa sagor eller hitta på knäppa historier som på kvällen.

Det gör mig ledsen.

Överlag känns det som att det är mycket som gör mig ledsen och lättstött just nu. Som att jag skulle behöva flera veckors semester. I solen. I värmen. Med massa sagor.

Jaja. Det var bara det jag skulle säga. Jag hade inget mer inspirerande än så att komma med. Bara lite självömkan.

FLYTTKAOS

Vi har flyttat. Och det har varit jul och nyår och världens mest fantastiska son har fyllt år. Och ja. Ni vet ju allt det där så klart. Och jag ber om ursäkt för min urusla frånvaro här. Men det har helt enkelt varit för mycket att fokusera på för att klara att formulera några tankar. Men nu så.

Jag har jobbat första dagen. Inskolningen är påbörjad och jag sitter på den för mig nya pendeln mellan Kungsbacka och Göteborg.

Jag känner mig skör. Och desorienterad. Och jävligt stolt över att vi lyckades hålla ett rimligt 4-års kalas för Aaron i nya huset två dagar efter att vi flyttat in.

Tänker på vad vi håller på att skapa för Aaron och Märtha och blir ledsen och glad för ingenting. Oroar mig över deras framtid och hur vi ska skapa något tryggt för dem. Känner mig stolt över Aaron som tar så väl hand om Märtha.

Nojar över nya ljud i huset. Funderar på hur i hela världen vi ska lyckas med vår köksrenovering. Och allt vi vill göra med trädgården. Och staketet. Herregud vi måste fixa staketet!

Det är mycket. Helst hade jag bara velat vara hemma och skrota och försöka ta igen sömn. Men tydligen måste man jobba för att få pengar. De växer liksom inte på träd. Gud.

Och var sjutton är vår riskokare?