SJUKSKRIVEN

Sedan i fredags är jag sjukskriven. Men jag vill bara säga att jag mår bra. Eller ja. Jag mår ju inte bra bra. Men jag känner att det är rätt. Även om det känns som att jag sviker andra, som att jag har varit ofrivilligt oärlig och att det är pinsamt att inga av det åtgärder jag vidtagit har varit tillräckliga, så känns det rätt.

”Ja, men vad hade du väntat dig för besked?” frågade min läkare efter att hon typ 10 min in i samtalet föreslog att sjukskriva mig. Nej vad hade jag väntat mig?

”Det hade nog känts värre om du inte föreslaget en sjukskrivning”, svarade jag.

Och så är det. Även om det känns som ett misslyckande när jag och min chef hjälpts åt att skala ner mina arbetsuppgifter, haft täta och bra samtal, arbetat aktivt för att lösa situationen och det fortfarande inte var tillräckligt, så känns den här sjukskriven någonstans väldigt rätt.

Jag känner egentligen inte riktigt igen mig i beskrivningen av att vara utmattad, utbränd eller deprimerad när jag läser om andra som beskriver vad som drabbat dem vid den typen av diagnoser. Men jag känner inte heller igen mig själv. Jag känner inte glädje, jag kan inte sova, jag oroar mig hela tiden, jag kan inte hantera negativa besked, jag är inte närvarande när jag är med mina barn och det spelar inte roll hur länge jag vilar för jag är ändå trött. När allt klaffar känner jag mig trött och lättad över att inget för stunden går åt helvete men när det sedan skiter sig (vilket något alltid gör, hur litet det än är) så är det som att bli nollställd och jag måste leta bland mina anteckningar vad jag skrivit att jag ska göra. För om det inte står svart på vitt vad jag ska göra så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Då sitter jag och stirrar rakt ut och letar efter svar. Jag tror dock att jag har bromsat i tid. Lite väl sent kanske, men ändå i tid. Det kunde gått så mycket värre.

Jag har inte någon lust att sitta och älta det här egentligen. För jag är hjärtligt trött på att lyssna på mig själv som berättar om hur trött jag är. Istället ska jag lyssna på min läkare. Jag ska vila, jag ska gå promenader, jag ska påta i trädgården och jag ska planera in återhämtning i kalendern.

Så. Det var bara det jag skulle säga.

Ni behöver inte vara oroliga för mig. Jag mår bra. Eller ja. Ni fattar.
20180519-IMG_4140

8 reaktioner till “SJUKSKRIVEN

  1. Jag kan förstå känslan av misslyckande och samtidigt lättnad över att få bli sjukskriven och få bekräftat för alla att ja, så illa är det faktiskt. Det är ingenting du har inbillat dig, det har du läkares underskrift på. Hoppas du kan släppa skuldkänslor över jobbet och fokusera på att må bra igen! ❤ Och var stolt över att du lyckades dra i bromsen innan du bryter ihop helt, jag tror vägen tillbaka blir mycket kortare och lättare då.

    Gilla

    1. Ja precis så. Som sagt, det år ju aldrig lätt med sjukskrivningar men det känns rätt. Och det känns inte som att jag är djupt nere på botten utan att jag kommer hitta tillbaka till mig själv ganska snabbt och det är skönt att ha den känslan i kroppen.

      Gilla

  2. Tänk vilket samhälle vi lever i…
    Helt galet ju! Och så otroligt många som drabbas.
    Jag blev sjukskriven 25 % i december fram till januari. I februari gick jag själv ned till 80 % arbetstid. Det var ju tragiskt att det skulle krävas att någon utifrån fick mig att ta steget (jag hade också själv insett att situationen var ohållbar men gjorde ändå inget). Samtidigt är det ju en himla tur om det finns människor runtomkring som kan hjälpa en att ta steget och bryta ett destruktivt mönster innan det är försent…

    Ta hand om dig!
    Kram!

    Gilla

    1. Tack. Jo men så är det ju. Det jobbiga är väl att jag varit medveten om detta länge och att jag och min chef och Har-chef verkligen arbetat aktivt med att lösa problemet men det har liksom inte varit tillräckligt. Så den biten känns som ett misslyckande. Att det liksom blivit antingen eller. Antingen frisk eller sjuk. Men jag känner mig inte sjuk. Men jag känner mig heller inte ”frisk”. Jag är något mittemellan och det är inte alltid en dans på rosor.
      Tack för omtanken

      Gilla

  3. att du har arbetat med din chef för att undvika det betyder ju också att du verkligen försökt hitta andra utvägar. Du har kämpat och nu behöver du få kämpa på ett annat sätt, med hjälp i traven av sjukskrivningen som en del av behandlingen.
    Och det är svårt att se, och lätt att känna sitt misslyckande, men allt ”förarbete” du gjort nu genom kontakten med din chef och att vara vaksam på de symptom du känt av kommer att hjälpa dig i din rehabilitering, tänker jag.

    stort lycka till i detta nu ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s