OM ORÄTTVISOR OCH SJÄLVISK TACKSAMHET

För några veckor sedan blev en kollega till mig plötsligt sjukskriven och vi fick inte reda på varför. Direkt kom katastroftankarna. Vad hade hänt egentligen. Idag fick vi veta. Cancer. Min kollegas lilla barn har fått cancer och de har påbörjat behandling.

Det är helt fruktansvärt. Jag kan inte fokusera på något annat. Jag försöker greppa vilket helvete de måste gå igenom just nu. Funderar på hur jag ska kunna hjälpa. Hur jag ska kunna stötta. Men mina ord känns så futtiga, så små. Orättvisan när sjukdomar drabbar barn är vidrig.

Jag känner mig som en hemsk person. För att jag känner tacksamhet. Den där själviska tacksamheten jag känner över att mina egna barn är trotsiga och friska. Den själviska tacksamheten över att mina egna barn inte har börjat tappa håret på grund av cellgifter. Men jag slås också av insikten av hur oerhört skört livet är. Att marken under dig plötsligt kan rämna. Och sedan den själviska tacksamheten över att faktiskt inte ha en aning över hur det känns.

Och jag förstår om någon tycker att det verkar okänsligt eller oärligt att skriva om det här med tanke på föregående inlägg. Men det är en jävla skillnad mellan riktig och inbillad cancer.

Men om vi släpper det. Så tänkte jag bara säga att idag vill jag bara gråta och krama mina barn.
20170610-IMG_7436 20170610-IMG_7449

MIKROVÅGSUGNAR OCH CANCER

Jag ser folk i mitt Facebook-flöde som hojtar om att mikrovågsugnar ger cancer och Gud vet vad. Så därför tänkte jag att vi kör en klassisk ”dagens myt” kring detta ämne.

För det första. Vatten är en spännande molekyl. Den har många unika egenskaper som är förutsättningen för vårt liv på jorden. Det är också tack vare vattenmolekylernas polaritet som mikrovågsugnar fungerar (så bra) som de gör. Illustrerad Vetenskap skriver om hur det fungerar här: Mat i mikrovågsugn Så bra. Nu har vi läst det. Och då har vi snabbt påmint oss om hur en mikrovågsugn fungerar. Det är alltså inte fråga om att maten blir radioaktiv av mikrovågsugnen. Det handlar helt enkelt om energiomvandling: elektromagnetisk strålning -> värme

För det andra. Eftersom jag är lat orkar jag inte gå igenom alla knäppa myter kring mikrovågsugnen. Jag tänkte därför helt sonika länka till Råd och Rön som sammanfattar några mikrovågsungsmyter här: myter om mikron

För det tredje. Cancer är fruktansvärt och skrämmande men det finns inget som tyder på att du eller de du älskar riskerar att drabbas av cancer bara för att maten ni äter värms upp i mikrovågsugn. Du behöver inte heller oroa dig över att dina barn får i sig för lite näring bara för att du mikrar maten from time to time. Så nu kan du bocka av ett orosmoment på listan och gå vidare till nästa. isn’t that great

Så. För att sammanfatta. Det finns ingen seriös forskning som tyder på att mikron ger cancer. Eller som Birgitta Raaholt, forskare på Institutet för Livsmedel och Bioteknik, SIK, säger ”Det enda som händer när man mikrar maten är att vattnet i maten värms upp, ingenting annat”

GASTROTABERNA PICOTEO OCH DERAS ATÚN BRUTAL

Tidigare när vi varit i Spanien har jag varit ganska oimpolerad av maten. Tycker över lag att vi mest ramlat in på turistfällor. Men igår åt vi en fantastisk lunch. En av mina bästa matupplevelser faktiskt. Naturligtvis har jag noll bildbevis över detta vilket både känns synd och på samma gång ”äkta”. Det känns lite som att i dagens samhälle så har det liksom inte hänt om jag inte fotar det. Så är det ju så klart inte. Men ibland känns det som det. Jaja. Sidospår.

Upplägget inför besöket var sådär. Aaron hade inte sovit och höll på att somna när vi satte oss och ville bara att farfar skulle komma (vilket han gjorde, men inte snabbt nog), Märtha hade däremot sovit och var full av energi och inte alls sugen på att sitta still. Jag och Kristoffer var svettiga och hungriga. Jag var stingslig och irriterad och utgick från att jag inte skulle kunna äta så mycket utan bara försöka underhålla Märtha. Men. Allt liksom bara föll på plats. Och blev så jäkla lyckat. Kristoffers mamma beställde sin vara trogen en caesarsallad och vi andra massa olika rätter (inte riktigt tapas, men tapas-andan fanns ju där) att dela på. Vi fick in pannkakor med nutella, risotto mascarpone, pommes frittes, olika bröd, gratinerade ostron, Kebab de langostinos, fantastiska vårrullar. OCH. Den godaste tonfisk jag NÅGONSIN ätit.

Alltså herre min skapare.

Jag har aldrig tyckt om tonfisk. Varken rå eller tillagad. Men denna. Alltså jag finner inga ord. Helt fantastiskt. Den liksom bara smälte i munnen. Perfektion.

Picoteo – jäklar vad du levererade!

Skärmavbild 2017-06-04 kl. 20.44.44

VYKORT FRÅN SPANIEN

¡Hola!

Just nu är vi hos svärföräldrarna i soliga Spanien. Märthas första flygresa och hon klarade den galant. Sov 1,5h och reagerade rimligt på att behöva sitta still. Aaron var så klart urnöjd med att få sitta hos sin farmor och farfar på planet ner och sov med kudden i farfars knä.

Här nere är det perfekt sommarväder. Varmt men inte för varmt och väldigt soligt. Stranden ligger några hundra meter ner och bredvid lägenheten ligger ett stort shoppingcenter. Rätt najs all in all alltså. Enda tråkiga är att Kristoffer fått överta Märthas feber och käkar Ipren sedan i tisdags. Hoppas den snart ska släppa.

Hemma har vi våra snälla grannar som tar hand och huset och i sovrummen har vi snickare som jobbar hela tiden medan vi är borta. Ska bli spännande att komma hem och se förändringen.

Japp. Så har vi det. Hur är det hemma? Kallt och regnigt? Säg kallt och regnigt så blir jag extra glad. (Även om ni ljuger)

IMG_9514

¡Hasta luego!

JÄVLA MÄN

Igår när jag var i Stockholm lyckades jag ta fel väg till min buss vid Slussen. Såg ett stort gäng människor och tänka att jo men jag kanske ändå är på rätt väg. Efter en liten stund upptäckte jag att det var något utländskt lag (handboll? Fotboll? Who knows) med enbart (rökande) män jag gick efter. Bra mycket större än vad jag är. Okej, men herregud. Lugn. De är ju vuxna människor, de är inte farliga, tänkte jag samtidigt som grinden bakom mig stängdes med ett olycksbådande ljud. Då upptäckte de mig. Glåpord, könsord och ja diverse förslag kom snabbt upp till ytan. Eftersom jag inte är speciellt kvick i käften var det bästa jag kunde komma på ett irriterat ”fuck of”. Vilket så klart enbart följdes av ytterligare förslag.
Sedan missade jag typ 5 bussar för att jag kände mig stressad och förföljd.

Men. Det jag tänkte på var inte att det var synd om mig. Nej. Helvete, tänkte jag, ska jag behöva lära Märtha att gå med nyckelknippan mellan sina fingrar? Har vi inte kommit längre? Ska jag behöva lära henne att alla män (#inteallamän)är potentiella våldtäksmän? Och ska jag behöva lära Aaron att det är fel att trakassera andra trots att samhället säger att det är okej (typ)? Varför kan det inte få vara en självklarhet att människor behandlar varandra med någon form av grundlig respekt?

Suck. Jaja. Nu är det snart helg och trädgården är grön.

EN SORG

Det är en sak jag gått och grubblat på länge och som jag kan likna vid att bära på en sorg. Jag blir ständigt påmind om det när jag ser hur folk lägger upp fantastiska bilder på när deras barn fick träffa sina syskon för första gången.

Jag kan nämligenibland bli så jävla förbannad på mig själv för att jag inte planerade Märtha och Aarons första möte bättre. Hur kunde vi vara så dåliga på att förbereda Aaron på att han skulle få ett syskon? Varför tog vi inte bättre tillvara på det där första ögonblicket?

Vi hade ringt mamma från BB och förvarnat om när vi skulle komma hem (eftersom hon var barnvakt) men när vi kom hem så sov Aaron. Trots att det inte var då han skulle sova. Men han hade varit svår att natta just den dagen så därför blev tiden fel. Allt blev så fel. Vi ville ju inte gå in och väcka honom helt abrupt utan istället tänkte vi att han fick vakna själv. När han sedan vaknade hörde vi inte det utan istället kom han upp alldeles yrvaken och så sitter hans föräldrar och mormor och tittar på en ny liten varelse.

Nej usch. Vad tänkte vi på? Vi borde ha sett till att prata mer om det innan. Vara tydligare med att när vi kommer hem från BB så har vi en ny liten person med oss som ska stanna. Bestämt att han inte fick sova när vi kom hem.

Visst. Han kommer inte komma ihåg det. Men JAG minns ju. Mitt första fatala misstag som tvåbarnsmamma.