AARON FRÅGAR OM DÖDEN

Igår när jag nattade sa Aaron att han inte ville dö. Vi höll på att läsa om dinosaurier, som han är fullt medveten om är utdöda, och kanske var det därför han tog upp ämnet. Det är så svårt tycker jag. För dels så är det ett svårt ämne att prata om, dels vill jag inte skrämma honom och dels vill jag inte ljuga. Jag säger att det är långt kvart till han ska dö och att han ska tänka på allt spännande som vi ska upptäcka innan det är dags. Han säger att han inte vill att det ska göra ont. Jag svarar att det inte gör ont att dö. För det tror jag verkligen inte. Inte i kroppen i alla fall. Han säger att han är rädd för att det ska göra lika ont som när han fick en spinga i fingret i somras. Jag säger att det inte alls gör så ont. Han säger att han inte vill dö för då får man inte titta på TV. På det vet jag inte vad jag ska svara.

Jag säger att jag inte heller vill dö eller att han ska dö. Det är långt kvar. Det vet jag ju inte. Men jag hoppas att det är långt kvar. Och det är det jag säger till Aaron när han frågar.

Jag är ju också rädd för döden. Den senaste veckan har jag tänkt mycket på döden själv. Kanske är det för att vi har flugit och det är bland det värsta jag vet. Eller så är det bara en sån där naturlig våg av existentiell rädsla som kommit över mig just nu. Det är svårt att hantera det. Mitt sätt att hantera det är ju också att försöka att inte tänka på det. Blir förmodligen inte bättre av det, men det funkar för stunden. Typ.

Men när ens barn är rädd för döden. Och man inte känner att man har ett bra svar. Då börjar det bli jobbigt på riktigt. Hur gör man egentligen? Med de där stora frågorna? Jag vet inte. Försöker vara lugn och inte ljuga. Även om det hade varit lättare att ljuga. Säga någonting om himlen eller Nangijala eller reinkarnation eller något annat. När han blir lite äldre så ska jag säga av jag hoppas på.
20180924-IMG_2305
You think the dead we loved ever truly leave us? You think that we don’t recall them more clearly than ever in times of great trouble? -Albus Dumbledore

Annonser

KOLLA SYNEN

Idag ska jag och Aaron gå till ögonläkaren för att undersöka hur det egentligen står till med hans syn. På 4 års kontrollen visade det sig nämligen att han hade svårt att se med ena ögat så nu ska vi se vad vi kan göra åt det.
20180818-IMG_2132
Jag är lite nervös för besöket för det blir nytt för mig också. Varken jag eller Kristoffer har behövt glasögon någon gång i livet så det är en märklig känsla. Jag försökte förbereda Aaron på besöket och sa att vi ska kanske kommer göra lite sådana övningar som vi gjorde hos BVC varpå han svarade att han inte ville hålla över sitt högra öga och så höll han upp handen för ögat och visade hur han menade. ”För då ser jag ingenting”. Gud. Breaks my heart.

Håller tummarna för att det ska gå bra och att han inte ska tycka att det är (alltför) läskigt.

Uppdatering: Besöket gick bra. Aaron fick först kolla på en skärm och peka på bokstäver på en egen liten tavla. Och precis som hos BVC så var det en enorm skillnad mellan höger och vänster öga. Sedan gjorde läkarna lite mer tester och gav honom droppar som utvidgar pupillerna och så väntade vi 30 min på att dropparna skulle verka och därefter kollade de hans ögon med en dubbelsidig ”kikare”. (Jag ska kolla upp vad alla grejerna heter så att jag kan prata med honom om vad det är vi har gjort.) Det var inga tvivel om att han behövde glasögon som hjälpmedel i alla fall berättade den supersnälla läkaren. Så nu har vi ett recept på att hämta ut glasögon till honom för att försöka korrigera vänster öga.

Jag tror att jag känner mig mer nervös över hela grejen än vad han gör. Aaron oroade sig mest över när han skulle få tillbaka sin vanliga ögonfärg för han ville inte ha svarta ögon. Eftersom de utvidgade pupillerna gjorde att han såg mycket sämre och var mycket mer ljuskänslig resten av dagen. Stackarn. Vi åt glass efteråt och så fick han välja spagetti och köttbullar till kvällsmat. 

AARON 4 ÅR

Tänk att av alla miljarder barn så blev det just du som kom till mig. Du som kom med buller och bång och vände upp och ner på allt. Och gjorde mig till mamma. De här fyra åren har varit de rikaste i mitt liv. Jag har fått uppleva djupaste dalar och högsta toppar.

Varje dag i fyra års tid har jag varit tacksam över dig.

Vaje dag.

Idag är det din dag. Grattis på fyraårsdagen min älskade Aaron.

20171227-IMG_157220171224-IMG_112820171216-IMG_0520Johan fyller 30 år

Älskade barn, vi vill ge dig allt
lära dig livet, tusenfalt
hålla din hand lite lagom hårt
hjälpa dig klara allt som är svårt.

Älskade barn, vi önskar dig allt
stolthet och visdom, tusenfalt
mod att välja det liv som du vill
fasthet att i ditt beslut stå still.

Älskade barn, vi ska ge dig allt
kärlek och ömhet, tusenfalt
trygghet och ro att vara helt nära
viss att du rätten har att begära.

Älskade barn, vi tror dig om allt
du klarar det mesta, tusenfalt
följ dina drömmar och gör det du vill
vi finns alltid här, nära intill.

Förskolestart hösten 2017 20170722-IMG_862220170610-IMG_745320170603-IMG_716420170601-IMG_711220170408-IMG_626720170219-IMG_5336

BARN SOM KAN SJÄLV

Follow my blog with Bloglovin
20170728-IMG_8703
Aaron kan skriva sitt namn. Alldeles själv. Han kan skriva sitt namn. När lärde han sig det? Varför var inte jag där? Jag är så otroligt stolt över honom och samtidigt mår jag dåligt över det. För att jag inte var där. Han älskar ju att måla. Nästan varje dag de senaste veckorna har han målat en bunt med teckningar till mig. Jag frågar om dem, vad de föreställer och förundras över hans värld. Men det slog mig inte att han skulle göra som de andra barnen och skriva sitt namn på teckningen. Utan hjälp från någon vuxen. Älskade barn.

Jag tror att jag mår dåligt för det är som att få svart på vitt att jag inte kommer vara med och uppleva allt i hans liv. Han klarar sig ändå. Utan min hjälp. Och även om det är det som är målet så är det fortfarande jobbigt. Att inte känna sig behövd på samma sätt.

Och Märtha sedan. Kan själv. Allt kan hon själv. Eller vill i alla fall kunna själv. Hon vill ta på sig själv, tvätta händerna själv, ta av sig själv, tvätta händerna själv torka sig själv och tvätta händerna själv lite mer. Just tvätta händerna är upphov till flest konflikter här hemma. Märtha anser inte att det finns någon tidsbegränsning på hur länge hon kan tvätta händerna. Jag och Kristoffer är av en annan åsikt.

Vet ni vad mer hon kan? Hon kan sjunga. Hon kan inte prata, men hon kan sjunga och hålla rätt ton. Hon sjunger björnen sover, sjörövarfabbe, imsevimsespindel, en liten båt med flera med flera. Och så dansar hon. Så fort en melodi spelas, eller vi börjar sjunga eller prata om att dansa. Då dansar hon.

Mina fina underbara barn.

Att vara utan dem i så många dagar var säkert nyttigt, men jag känner att jag vill vara med dem hela tiden nu. Vill inte ha dem på förskolan. Vill bara vara tillsammans med dem hela tiden. Det är så svårt att säga nej till Aaron när han vill somna och hålla min hand. Eller försöka förklara för Märtha att nej, nu är nog faktiskt mjölken slut i brösten. Jag ligger länge i Aarons säng, låter Märtha försöka amma trots att hon bara blir förbannad på att det inte kommer något.

De kanske kan själv, och de kanske inte behöver mig så mycket längre. Men jag behöver dem. Jag kan inte själv.

MÄRTHA 1.7 AARON 3.9

Igår fyllde min gudson Gustav 2 år och vi fick lov att fira honom. Tänk att den där lilla kotten blivit så stor redan. Hissnande. Och eftersom Gustav blivit så stor så betyder ju det att Aaron och Märtha också blivit himla stora. Idag blir ju Märtha 1 år och 7 månader. Och Aaron är snart 3år och 9 månader. Kanske dags att göra en liten sammanfattning.

Märtha 1 år och 7 månader
20170902-IMG_9239 Johan fyller 30 år ALV ALV
Märtha. Min lilla mört. Tänk att du har en så otroligt stark vilja. Och jag vet ingen som kan blänga lika hänsynslöst som du när du är missnöjd. Men du kan också bli sprudlande glad lika snabbt.

Du kiknar av skratt när Aaron jagar dig och ibland jävlas du med honom och tar en leksak bara för att få honom att springa efter dig. Jag tänker mycket på dig som en tuff lillasyster. En lillasyster som liksom får hänga med och som vågar utmana din mycket försiktigare storebror.

Du har äntligen börjat äta lite mer ordentligt på förskolan och det känns som att du har börjat komma in i vardagen där.

Du pratar så mycket. Många ord som trillar över varandra när du ska försöka få fram vad du vill ha sagt. Och mycket av det du säger förstår vi ju också, även om jag inte skulle säga att du pratar på riktigt än.
Och så sjunger du. Och dansar.
Aaron 3år och snart 9 månader Emma & Stefan 20170801-IMG_8742
20170902-IMG_9231
Det känns som att något har börjat lossna hos dig. Jag vet inte riktigt vad men plötsligt är våra lekar mer avancerade. På förskolan säger de också att du börjat ta för dig mer och sådant gör mig glad och lugnad. För det har varit en ganska stökig miljö där. Stor rotation på personalen och väldigt många barn som ska ses.

Men när vi är hemma har vi vår egen frizon. Vi flyttas in i en helt annan värld när vi leker och jag älskar att få följa med dit. Du är så försiktig och har en stark känsla över vad som är rätt eller fel. Jag går ofta omkring med dåligt samvete över att jag inte hinner leka så mycket med dig som jag skulle vilja/orka.

En liten skvallerbytta är du också, i alla fall när det kommer till saker som Märtha gjort (och hon hittar ju dessutom på väldigt mycket rackartyg). Fast än så länge är jag väldigt tacksam över det för du kommer och berättar om när Märtha håller på att göra den ena livsfarliga saken efter den andra.

Johan fyller 30 år

AARON 3,5 ÅR OCH MÄRTHA 1 ÅR OCH 4 MÅNADER

På midsommarafton blev Märtha 1 år och 4 månader. Därför tänkte jag att det var på tiden för en liten uppdatering. Men jag slår ihop det så att det blir om både Aaron och Märtha.

Vi börjar med den förstfödda.

Aaron, snart 3,5 år
20170608-IMG_7344 Aaron har mycket tankar och idéer för sig just nu. Han läser gärna bok själv. Det har han visserligen alltid gjort men nu är det så att ibland på kvällen så vill han inte att vi ska läsa utan istället vill han själv ligga med en bok. Han blir lätt frustrerad när han inte får som han vill. Då slår han på saker runt omkring sig. Soffor, och stolar och legobitar som råkar vara i vägen får sig en ordentlig omgång. 20170615-IMG_7620
Han pratar mycket om allt spännande som finns på hans ”jobb”. När han berättar om allt roligt som finns på hans jobb så är det som att han pratar i världens längsta meningar och det är nästan så att jag passar mig för att andas innan han är klar för det är liksom så himla mycket han vill få sagt och jag vill inte störa det. Där finns en zebra-ridskola, dinosaurier, björnar och en djungel. Det finns stora maskiner där och bara fantasin verkar sätta gränserna. Om du kan drömma det – så finns det.
20170603-IMG_7164 Favoritprogrammet på TV är Pyjamshjältarna. Det gör inte mycket att vi ser om avsnitten igen och igen, Aaron verkar aldrig trötta på dem.
Midsommar 2017 Märtha, 1 år 4 månader
20170615-IMG_7625
Märtha är lika pratglad som Aaron. Hennes ordföråd växer och jag känner hur starkt jag längtar efter att hon klarar av att säga Aaron. Det känns så viktigt för mig och jag tror att det är viktigt för henne också. Men än så länge låter det mest som ”mamma” när hon försöker säga Aaron.
Midsommar 2017
Hon är inne i en tydlig period av att vilja försöka allt själv. Hon ska borsta tänderna själv, klättra in i bilen själv, spänna fast sig själv, ta på sig kläderna själv etc etc. Problem uppstår dock eftersom hon inte kan/får göra allt själv och hon blir helt absurt förbannad på mig och Kristoffer när vi ska försöka hjälpa henne med någon av nämnda saker. Hon skriker och gråter och visar med hela sin kropp hur missnöjd hon är.

20170615-IMG_7635 Hon har blivit jätterädd för hundar, robotgräsklipparen och katter. Om hon är själv på marken och t.ex. Sälma eller Aston (Jönköpingskusinernas nya hundvalp) kommer mot henne så spänner hon kroppen och vrålar och gråter till någon plockar upp henne. Om hon är i famnen på någon så vinkar hon för glatta livet och verkar lite lugnare men det gör mig ledsen att se henne så otroligt rädd. Hon som annars är så orädd. Vi försöker att ta hennes oro på allvar samtidigt som vi inte försöker förstora upp det. Vi försöker helt enkelt ta vara på hennes nyfikenhet som är kvar för djur samtidigt som vi visar att det är okej att vara rädd. Hoppas jag i alla fall. Midsommar 2017
Mina små barn.

Att de är varandras bästa vänner – nåja, i den mån som en 3,5åring och en 1,5åring kan vara det – är så fint att se. Jag vet att andra pratat om det men det är verkligen en helt annan sak att sitta och få uppleva det själv på första parkett. När jag ser de båda gå hand i hand, skrattandes, busandes, så känner jag mig så rik och det är som att tiden får lov att stå stilla. För inget annat betyder något här i världen än att de har varandra. 20170601-IMG_7112
20170603-IMG_7169

INSKOLNING AVKLARAD

Mina blogginlägg tenderar att produceras mycket ojämt just nu. Det beror på att jag har ofantligt mycket att göra på jobbet och att vi dessutom är sjuka hela familjen. Vissa kväller kommer jag hem, lyssnar på barnagnäll i två timmar, nattar, och får sedan natta om Märtha mellan typ 20-22. Därefter är huvudet och kroppen ganska mör och kreativiteten tämligen död.
20170408-IMG_6293 Men. Hur kul är det att lyssna på ursäkter egentligen? Nä, just det. Inte speciellt intressant. Jag har ju egentligen en massa saker jag skulle kunna skriva om. Typ som att vi har skolat in Märtha på ett familjedaghem i Älvängen nu. Så planen är att Kristoffer är föräldraledig måndag-tisdag och jag varannan fredag, övriga tider blir det jobb+förskola. Känns som ett ganska okej upplägg. Jag är inte direkt sugen på att behöva köra 12km fram och tillbaka mellan förskolan och familjedaghemmet, men det är ju en lösning som vi tror kan funka fram till sommaren ändå. Sedan räknar vi kallt med att få plats på Aarons förskola i augusti. Vi prövar oss fram helt enkelt. 20170408-IMG_6235
Och märker vi att det inte alls går så kanske vi tar kontakt med någon privat barnpassnings/aupair/nanny-firma istället. Men det är verkligen en plan-B, kanske till och med plan-C…
20170408-IMG_6285
Kristoffer har kört hela inskolningen med Märtha och hon verkar vara totalt orädd. Promenerar rätt in och verkar inte uttrycka någon form av saknad. Än i alla fall. Vår lilla tuffing. Tänk att jag redan nu tänker på henne som en helt självständig och kapabel individ. Jag ser framför mig hur hon är en sådan som inte backar. En sådan som står upp för sin storebror och sina vänner även om det är lite läskigt. Älskade lilla Märttis.