AARON BÖRJAR SKOLAN

Hello strangers. Jag vet att jag varit borta ett tag nu och jag tänkte egentligen inte ge någon recap utan bara berätta om vad som händer just exakt ju. Idag är nämligen Aarons allra första skoldag. Mitt älskade barn går alltså sin första dag i förskoleklass i dag och mitt hjärta är mjukt och blödigt. Han är ju så liten, men ändå så stor och förståndig. Så försiktig och på något sätt så orädd. Igår när jag nattade ville jag bara ligga nära honom och andas in hans luft och fundera över hur länge han låter mig ligga i hans säng och natta innan han är för stor och tuff för det. Visst måste det väl vara många år kvar innan det händer? Mitt lilla lilla baran. Om han bara hade fötts 1 dag senare så hade jag fått ha honom hemma ett helt år till. Men nej. Nu har han tagit det steget vidare ut i livet.
20140118-IMG_0696
2014-09-22 Fägrilt i september
20160811-IMG_2342
20170601-IMG_7112
20180818-IMG_6669
Jag är skiträdd och extremt stolt på en och samma gång. Det finns så jäkla mycket skit här i världen som kan drabba honom. Och steget att börja skolan har liksom varit en omild påminnelse om det. Detta trots att alla på skolan har varit helt fantastiska och barnen där verkar vara så otroligt omtänksamma. Typ de kramar varandra hej då när de önskar trevlig helg och verkar liksom verkligen se varandra. *mitt hjärta brister av hur fint det är*
20190804-IMG_3548
20190806-IMG_3558

Annonser

HELGEN SOM GICK

Ny vecka. Nya tag. Men först en recap av vad vi gjorde under helgen.

I lördags hade Märtha avslutning med sin dans och vi var med hela familjen vilket kändes mysigt och lite stort. Jo men faktiskt lite stort. Vara på avslutning hela familjen tillsammans.
20190511-IMG_0741
Sedan fortsatte lördagen med att jag tog med mig barnen för att besöka Emils lekupplevelse, på Tjolöholm, som är ett pytelitet lekland i sann Emil i Lönneberga anda. Vi började med att springa upp till Slottet men väl där ville inte Aaron gå in och Märtha sa att det var läskigt så då sprang vi tillbaka till en parkbänk där vi käkade vår medhavda frukt. Sedan anslöt lite kompisar och barnen levde rövare på Emils. Alltså verkligen levde rövare. Herre gud. Från att ha haft två ganska lugna barn har vi hux flux två bortbytingar som vrålar och brottas och gud vet vad.
20190511-IMG_0758 20190511-IMG_0780
20190511-IMG_0794 20190511-IMG_0800
Tur att de är söta i alla fall…
20190511-IMG_0806 På söndagen började vi med att ha avslutning på simningen för Aaron och sedan firade vi med att äta glass efteråt. Eller ja. Inte jag som kör min 6week men de andra. Och på eftermiddagen firade vi min guddotter Moa som fyllde ett år. Vi kom 1h sent till kalaset för vi fastnade i en bilkö utanför Lindome. Finns ju roligare sätt att spendera sin tid på än stillasittande i en bil men men. Tillslut kom vi fram och hade en jättemysig eftermiddag och kväll. Barnen lekte så himla fint och allt kändes bara härligt. 20190512-IMG_0868
20190512-IMG_0830

LEDIG VARANNAN FREDAG

Idag har vi varit lediga. Barnen och jag. Vi planterade tomater och cyklade på förmiddagen och efter lunch gjorde vi chokladbollar och sedan gick vi ut och byggde koja och njöt av solen. Och jag kände ett så starkt lyckorus av att få vara tillsammans med dem. Att bara få lov att vara med och sola sig i glasen av deras fantastiska syskonrelation. Vilken ynnest.
20190329-IMG_0178 20190329-IMG_0183
Jag kände också av en pockande känsla av att vilja ha fler barn. Men jag vill bara ha det enkla, lätta i så fall. Vill bara ha det rosenskimrande. Kan man få det? Nej, just det. Förresten så tänker jag att jag faktiskt är väldigt nöjd som det är och lyckligt lottad över mina två perfekta barn. Och jag vill inte rucka på det där fina vi fyra har. Det krävs lite mer än en konfliktfri dag för det 🙂
20190329-IMG_0215 20190329-IMG_0212
Anyways. Det har varit en härlig dag på alla sätt. Jag bakade scones till frukost (som var ganska äckligt btw – jag fattar ju varför det var flera år sedan jag åt det sist) och vi åt ihop alla fyra innan Kristoffer åkte till jobbet. Och sedan har dagen liksom bara flutit på utan måsten. Det här är vår bonusdag. En dag där jag skiter i städning och vika tvätt och andra tråkiga grejer. Den här dagen är bara för mig och barnen och jag är så glad över att jag har bestämt mig att ta den här tiden för oss. Det känns som att vi mår väldigt bra av det. Tänk att det skulle ta så lång tid för mig att komma till insikt över det.
20190329-IMG_0195

AARON FÖR 2 ÅR SEDAN

Ibland skriver jag lite dagbok i telefonen. Så här skrev jag om Aaron för två år sedan. Kändes lite som att jag hittade en skatt när jag läste det. Och jag kan se tillbaka på allt med så makalöst moderligt öm blick. En blick som delvis tillhör någon annan.
20170408-IMG_6267
Aaron 170314

Aaron älskar att jaga Märtha. Och hon älskar att bli jagad. Vi kryper ihop tillsammans och sedan säger vi ”nu kommer vi och tar dig” och så skyndar vi efter henne. Antingen fram och tillbaka i hallen eller runt matbordet. Ibland tycker Aaron att hon är för snabb så då får vi springa på två ben i stället 

Han älskar verkligen sin farfar. Flera gånger i veckan säger han att han längtar efter sin farmor och farfar. Ibland låtsas han packa någon väska med saker vi ska ha med ner till Spanien. Socker eller fika. 

När Ivar var här sist ville han följa med farfar till Norge och hjälpa honom att jobba. 

Han kunde konstatera att eftersom mamma tränar nu så orkar mamma rulla snöbollar ute. Eftersom man tydligen måste vara stark för det. Starrrrk!

Vi tränar mycket på bokstäver nu. A som i Aaron, ambulans och Alice. T som i traktor och tomte och Tuva. K som i Kristoffer och katt. (Ej att förväxla med H som i hund och Hugo.) L som i Lina och lejon. M som i Märtha och mormor. Osv

Han drömmer otäckt igen. Kommer upp på natten och springer genom hallen till oss och är ledsen.

 

 

 

MINA VILJESTARKA BARN

Jag hittade det här gamla inlägget och tyckte det var lite gulligt så kände att jag ville publicera det. Bara 4 månader efter jag skrev det 🙂

Just nu har vi två väldigt viljestarka barn här hemma. Båda verkar gå igenom sina respektive faser där de verkligen behöver få testa gränser och prova på att vara sin egen person. Och även om det är spännande så är det också stundtals ganska påfrestande. Nej, förlåt – jag menar vääääldigt påfrestande. Och jag upptäcker så många likheter och olikheter sinsemellan barnen och mellan barnen och mig.
20181007-IMG_2388 Aaron som springer iväg när något är läskigt eller han blir rädd. Märtha som börjar ta efter och går från matbordet stup i kvarten. Aaron som kan sitta still i en halv evighet för att rita eller bygga med lego eller något annat projekt. Märtha som bjuder på mat och bestämmer var alla ska sitta. Hur fint de leker med varandra. Aaron är hund och Märtha tar hand om honom och ser till att vi vuxna också hälsar ordentligt på hunden. Deras värld är så stor och spännande och ändå så liten och sorgfri. Än så länge.
20180905-IMG_7378
20180909-IMG_2174
20180909-IMG_2220
Att hitta en balansgång är det svåraste. Att inte stå i vägen för dem utan låta dem pröva vingarna. Samtidigt som jag ju vill vägleda och uppfostra och bara finnas där. Vad svårt det är. 20181007-IMG_8103
Men jag är bra på att be om förlåtelse. Nästan lika bra som Kristoffer. Och Aaron är bra på att påminna när han tycker att vi borde säga förlåt. Så något blir ju rätt i alla fall. Men ibland känns det ändå som att jag famlar i mörkret efter den rätta vägen. För tänk om jag är ute på helt fel spår?

AARON FRÅGAR OM DÖDEN

Igår när jag nattade sa Aaron att han inte ville dö. Vi höll på att läsa om dinosaurier, som han är fullt medveten om är utdöda, och kanske var det därför han tog upp ämnet. Det är så svårt tycker jag. För dels så är det ett svårt ämne att prata om, dels vill jag inte skrämma honom och dels vill jag inte ljuga. Jag säger att det är långt kvart till han ska dö och att han ska tänka på allt spännande som vi ska upptäcka innan det är dags. Han säger att han inte vill att det ska göra ont. Jag svarar att det inte gör ont att dö. För det tror jag verkligen inte. Inte i kroppen i alla fall. Han säger att han är rädd för att det ska göra lika ont som när han fick en spinga i fingret i somras. Jag säger att det inte alls gör så ont. Han säger att han inte vill dö för då får man inte titta på TV. På det vet jag inte vad jag ska svara.

Jag säger att jag inte heller vill dö eller att han ska dö. Det är långt kvar. Det vet jag ju inte. Men jag hoppas att det är långt kvar. Och det är det jag säger till Aaron när han frågar.

Jag är ju också rädd för döden. Den senaste veckan har jag tänkt mycket på döden själv. Kanske är det för att vi har flugit och det är bland det värsta jag vet. Eller så är det bara en sån där naturlig våg av existentiell rädsla som kommit över mig just nu. Det är svårt att hantera det. Mitt sätt att hantera det är ju också att försöka att inte tänka på det. Blir förmodligen inte bättre av det, men det funkar för stunden. Typ.

Men när ens barn är rädd för döden. Och man inte känner att man har ett bra svar. Då börjar det bli jobbigt på riktigt. Hur gör man egentligen? Med de där stora frågorna? Jag vet inte. Försöker vara lugn och inte ljuga. Även om det hade varit lättare att ljuga. Säga någonting om himlen eller Nangijala eller reinkarnation eller något annat. När han blir lite äldre så ska jag säga av jag hoppas på.
20180924-IMG_2305
You think the dead we loved ever truly leave us? You think that we don’t recall them more clearly than ever in times of great trouble? -Albus Dumbledore

KOLLA SYNEN

Idag ska jag och Aaron gå till ögonläkaren för att undersöka hur det egentligen står till med hans syn. På 4 års kontrollen visade det sig nämligen att han hade svårt att se med ena ögat så nu ska vi se vad vi kan göra åt det.
20180818-IMG_2132
Jag är lite nervös för besöket för det blir nytt för mig också. Varken jag eller Kristoffer har behövt glasögon någon gång i livet så det är en märklig känsla. Jag försökte förbereda Aaron på besöket och sa att vi ska kanske kommer göra lite sådana övningar som vi gjorde hos BVC varpå han svarade att han inte ville hålla över sitt högra öga och så höll han upp handen för ögat och visade hur han menade. ”För då ser jag ingenting”. Gud. Breaks my heart.

Håller tummarna för att det ska gå bra och att han inte ska tycka att det är (alltför) läskigt.

Uppdatering: Besöket gick bra. Aaron fick först kolla på en skärm och peka på bokstäver på en egen liten tavla. Och precis som hos BVC så var det en enorm skillnad mellan höger och vänster öga. Sedan gjorde läkarna lite mer tester och gav honom droppar som utvidgar pupillerna och så väntade vi 30 min på att dropparna skulle verka och därefter kollade de hans ögon med en dubbelsidig ”kikare”. (Jag ska kolla upp vad alla grejerna heter så att jag kan prata med honom om vad det är vi har gjort.) Det var inga tvivel om att han behövde glasögon som hjälpmedel i alla fall berättade den supersnälla läkaren. Så nu har vi ett recept på att hämta ut glasögon till honom för att försöka korrigera vänster öga.

Jag tror att jag känner mig mer nervös över hela grejen än vad han gör. Aaron oroade sig mest över när han skulle få tillbaka sin vanliga ögonfärg för han ville inte ha svarta ögon. Eftersom de utvidgade pupillerna gjorde att han såg mycket sämre och var mycket mer ljuskänslig resten av dagen. Stackarn. Vi åt glass efteråt och så fick han välja spagetti och köttbullar till kvällsmat.