LEDIG VARANNAN FREDAG

Idag har vi varit lediga. Barnen och jag. Vi planterade tomater och cyklade på förmiddagen och efter lunch gjorde vi chokladbollar och sedan gick vi ut och byggde koja och njöt av solen. Och jag kände ett så starkt lyckorus av att få vara tillsammans med dem. Att bara få lov att vara med och sola sig i glasen av deras fantastiska syskonrelation. Vilken ynnest.
20190329-IMG_0178 20190329-IMG_0183
Jag kände också av en pockande känsla av att vilja ha fler barn. Men jag vill bara ha det enkla, lätta i så fall. Vill bara ha det rosenskimrande. Kan man få det? Nej, just det. Förresten så tänker jag att jag faktiskt är väldigt nöjd som det är och lyckligt lottad över mina två perfekta barn. Och jag vill inte rucka på det där fina vi fyra har. Det krävs lite mer än en konfliktfri dag för det 🙂
20190329-IMG_0215 20190329-IMG_0212
Anyways. Det har varit en härlig dag på alla sätt. Jag bakade scones till frukost (som var ganska äckligt btw – jag fattar ju varför det var flera år sedan jag åt det sist) och vi åt ihop alla fyra innan Kristoffer åkte till jobbet. Och sedan har dagen liksom bara flutit på utan måsten. Det här är vår bonusdag. En dag där jag skiter i städning och vika tvätt och andra tråkiga grejer. Den här dagen är bara för mig och barnen och jag är så glad över att jag har bestämt mig att ta den här tiden för oss. Det känns som att vi mår väldigt bra av det. Tänk att det skulle ta så lång tid för mig att komma till insikt över det.
20190329-IMG_0195

Annonser

AARON FÖR 2 ÅR SEDAN

Ibland skriver jag lite dagbok i telefonen. Så här skrev jag om Aaron för två år sedan. Kändes lite som att jag hittade en skatt när jag läste det. Och jag kan se tillbaka på allt med så makalöst moderligt öm blick. En blick som delvis tillhör någon annan.
20170408-IMG_6267
Aaron 170314

Aaron älskar att jaga Märtha. Och hon älskar att bli jagad. Vi kryper ihop tillsammans och sedan säger vi ”nu kommer vi och tar dig” och så skyndar vi efter henne. Antingen fram och tillbaka i hallen eller runt matbordet. Ibland tycker Aaron att hon är för snabb så då får vi springa på två ben i stället 

Han älskar verkligen sin farfar. Flera gånger i veckan säger han att han längtar efter sin farmor och farfar. Ibland låtsas han packa någon väska med saker vi ska ha med ner till Spanien. Socker eller fika. 

När Ivar var här sist ville han följa med farfar till Norge och hjälpa honom att jobba. 

Han kunde konstatera att eftersom mamma tränar nu så orkar mamma rulla snöbollar ute. Eftersom man tydligen måste vara stark för det. Starrrrk!

Vi tränar mycket på bokstäver nu. A som i Aaron, ambulans och Alice. T som i traktor och tomte och Tuva. K som i Kristoffer och katt. (Ej att förväxla med H som i hund och Hugo.) L som i Lina och lejon. M som i Märtha och mormor. Osv

Han drömmer otäckt igen. Kommer upp på natten och springer genom hallen till oss och är ledsen.

 

 

 

MINA VILJESTARKA BARN

Jag hittade det här gamla inlägget och tyckte det var lite gulligt så kände att jag ville publicera det. Bara 4 månader efter jag skrev det 🙂

Just nu har vi två väldigt viljestarka barn här hemma. Båda verkar gå igenom sina respektive faser där de verkligen behöver få testa gränser och prova på att vara sin egen person. Och även om det är spännande så är det också stundtals ganska påfrestande. Nej, förlåt – jag menar vääääldigt påfrestande. Och jag upptäcker så många likheter och olikheter sinsemellan barnen och mellan barnen och mig.
20181007-IMG_2388 Aaron som springer iväg när något är läskigt eller han blir rädd. Märtha som börjar ta efter och går från matbordet stup i kvarten. Aaron som kan sitta still i en halv evighet för att rita eller bygga med lego eller något annat projekt. Märtha som bjuder på mat och bestämmer var alla ska sitta. Hur fint de leker med varandra. Aaron är hund och Märtha tar hand om honom och ser till att vi vuxna också hälsar ordentligt på hunden. Deras värld är så stor och spännande och ändå så liten och sorgfri. Än så länge.
20180905-IMG_7378
20180909-IMG_2174
20180909-IMG_2220
Att hitta en balansgång är det svåraste. Att inte stå i vägen för dem utan låta dem pröva vingarna. Samtidigt som jag ju vill vägleda och uppfostra och bara finnas där. Vad svårt det är. 20181007-IMG_8103
Men jag är bra på att be om förlåtelse. Nästan lika bra som Kristoffer. Och Aaron är bra på att påminna när han tycker att vi borde säga förlåt. Så något blir ju rätt i alla fall. Men ibland känns det ändå som att jag famlar i mörkret efter den rätta vägen. För tänk om jag är ute på helt fel spår?

AARON FRÅGAR OM DÖDEN

Igår när jag nattade sa Aaron att han inte ville dö. Vi höll på att läsa om dinosaurier, som han är fullt medveten om är utdöda, och kanske var det därför han tog upp ämnet. Det är så svårt tycker jag. För dels så är det ett svårt ämne att prata om, dels vill jag inte skrämma honom och dels vill jag inte ljuga. Jag säger att det är långt kvart till han ska dö och att han ska tänka på allt spännande som vi ska upptäcka innan det är dags. Han säger att han inte vill att det ska göra ont. Jag svarar att det inte gör ont att dö. För det tror jag verkligen inte. Inte i kroppen i alla fall. Han säger att han är rädd för att det ska göra lika ont som när han fick en spinga i fingret i somras. Jag säger att det inte alls gör så ont. Han säger att han inte vill dö för då får man inte titta på TV. På det vet jag inte vad jag ska svara.

Jag säger att jag inte heller vill dö eller att han ska dö. Det är långt kvar. Det vet jag ju inte. Men jag hoppas att det är långt kvar. Och det är det jag säger till Aaron när han frågar.

Jag är ju också rädd för döden. Den senaste veckan har jag tänkt mycket på döden själv. Kanske är det för att vi har flugit och det är bland det värsta jag vet. Eller så är det bara en sån där naturlig våg av existentiell rädsla som kommit över mig just nu. Det är svårt att hantera det. Mitt sätt att hantera det är ju också att försöka att inte tänka på det. Blir förmodligen inte bättre av det, men det funkar för stunden. Typ.

Men när ens barn är rädd för döden. Och man inte känner att man har ett bra svar. Då börjar det bli jobbigt på riktigt. Hur gör man egentligen? Med de där stora frågorna? Jag vet inte. Försöker vara lugn och inte ljuga. Även om det hade varit lättare att ljuga. Säga någonting om himlen eller Nangijala eller reinkarnation eller något annat. När han blir lite äldre så ska jag säga av jag hoppas på.
20180924-IMG_2305
You think the dead we loved ever truly leave us? You think that we don’t recall them more clearly than ever in times of great trouble? -Albus Dumbledore

KOLLA SYNEN

Idag ska jag och Aaron gå till ögonläkaren för att undersöka hur det egentligen står till med hans syn. På 4 års kontrollen visade det sig nämligen att han hade svårt att se med ena ögat så nu ska vi se vad vi kan göra åt det.
20180818-IMG_2132
Jag är lite nervös för besöket för det blir nytt för mig också. Varken jag eller Kristoffer har behövt glasögon någon gång i livet så det är en märklig känsla. Jag försökte förbereda Aaron på besöket och sa att vi ska kanske kommer göra lite sådana övningar som vi gjorde hos BVC varpå han svarade att han inte ville hålla över sitt högra öga och så höll han upp handen för ögat och visade hur han menade. ”För då ser jag ingenting”. Gud. Breaks my heart.

Håller tummarna för att det ska gå bra och att han inte ska tycka att det är (alltför) läskigt.

Uppdatering: Besöket gick bra. Aaron fick först kolla på en skärm och peka på bokstäver på en egen liten tavla. Och precis som hos BVC så var det en enorm skillnad mellan höger och vänster öga. Sedan gjorde läkarna lite mer tester och gav honom droppar som utvidgar pupillerna och så väntade vi 30 min på att dropparna skulle verka och därefter kollade de hans ögon med en dubbelsidig ”kikare”. (Jag ska kolla upp vad alla grejerna heter så att jag kan prata med honom om vad det är vi har gjort.) Det var inga tvivel om att han behövde glasögon som hjälpmedel i alla fall berättade den supersnälla läkaren. Så nu har vi ett recept på att hämta ut glasögon till honom för att försöka korrigera vänster öga.

Jag tror att jag känner mig mer nervös över hela grejen än vad han gör. Aaron oroade sig mest över när han skulle få tillbaka sin vanliga ögonfärg för han ville inte ha svarta ögon. Eftersom de utvidgade pupillerna gjorde att han såg mycket sämre och var mycket mer ljuskänslig resten av dagen. Stackarn. Vi åt glass efteråt och så fick han välja spagetti och köttbullar till kvällsmat. 

AARON 4 ÅR

Tänk att av alla miljarder barn så blev det just du som kom till mig. Du som kom med buller och bång och vände upp och ner på allt. Och gjorde mig till mamma. De här fyra åren har varit de rikaste i mitt liv. Jag har fått uppleva djupaste dalar och högsta toppar.

Varje dag i fyra års tid har jag varit tacksam över dig.

Vaje dag.

Idag är det din dag. Grattis på fyraårsdagen min älskade Aaron.

20171227-IMG_157220171224-IMG_112820171216-IMG_0520Johan fyller 30 år

Älskade barn, vi vill ge dig allt
lära dig livet, tusenfalt
hålla din hand lite lagom hårt
hjälpa dig klara allt som är svårt.

Älskade barn, vi önskar dig allt
stolthet och visdom, tusenfalt
mod att välja det liv som du vill
fasthet att i ditt beslut stå still.

Älskade barn, vi ska ge dig allt
kärlek och ömhet, tusenfalt
trygghet och ro att vara helt nära
viss att du rätten har att begära.

Älskade barn, vi tror dig om allt
du klarar det mesta, tusenfalt
följ dina drömmar och gör det du vill
vi finns alltid här, nära intill.

Förskolestart hösten 2017 20170722-IMG_862220170610-IMG_745320170603-IMG_716420170601-IMG_711220170408-IMG_626720170219-IMG_5336

BARN SOM KAN SJÄLV

Follow my blog with Bloglovin
20170728-IMG_8703
Aaron kan skriva sitt namn. Alldeles själv. Han kan skriva sitt namn. När lärde han sig det? Varför var inte jag där? Jag är så otroligt stolt över honom och samtidigt mår jag dåligt över det. För att jag inte var där. Han älskar ju att måla. Nästan varje dag de senaste veckorna har han målat en bunt med teckningar till mig. Jag frågar om dem, vad de föreställer och förundras över hans värld. Men det slog mig inte att han skulle göra som de andra barnen och skriva sitt namn på teckningen. Utan hjälp från någon vuxen. Älskade barn.

Jag tror att jag mår dåligt för det är som att få svart på vitt att jag inte kommer vara med och uppleva allt i hans liv. Han klarar sig ändå. Utan min hjälp. Och även om det är det som är målet så är det fortfarande jobbigt. Att inte känna sig behövd på samma sätt.

Och Märtha sedan. Kan själv. Allt kan hon själv. Eller vill i alla fall kunna själv. Hon vill ta på sig själv, tvätta händerna själv, ta av sig själv, tvätta händerna själv torka sig själv och tvätta händerna själv lite mer. Just tvätta händerna är upphov till flest konflikter här hemma. Märtha anser inte att det finns någon tidsbegränsning på hur länge hon kan tvätta händerna. Jag och Kristoffer är av en annan åsikt.

Vet ni vad mer hon kan? Hon kan sjunga. Hon kan inte prata, men hon kan sjunga och hålla rätt ton. Hon sjunger björnen sover, sjörövarfabbe, imsevimsespindel, en liten båt med flera med flera. Och så dansar hon. Så fort en melodi spelas, eller vi börjar sjunga eller prata om att dansa. Då dansar hon.

Mina fina underbara barn.

Att vara utan dem i så många dagar var säkert nyttigt, men jag känner att jag vill vara med dem hela tiden nu. Vill inte ha dem på förskolan. Vill bara vara tillsammans med dem hela tiden. Det är så svårt att säga nej till Aaron när han vill somna och hålla min hand. Eller försöka förklara för Märtha att nej, nu är nog faktiskt mjölken slut i brösten. Jag ligger länge i Aarons säng, låter Märtha försöka amma trots att hon bara blir förbannad på att det inte kommer något.

De kanske kan själv, och de kanske inte behöver mig så mycket längre. Men jag behöver dem. Jag kan inte själv.