TIPS TILL DIG SOM NYBLIVEN MAMMA

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ihop några tips till nyblivna föräldrar. Både för min egen skull – så att jag kan gå tillbaka och läsa om hur jag kände vid den här tiden. Men kanske kan jag också hjälpa någon annan som läser. Det är därför naturligtvis baserat på MINA erfarenheter och kanske inte alls stämmer för dig som läser, så även om jag tycker att jag levererar dagens sanning så kanske det inte alls stämmer för dig. Men med det sagt. Här kommer:

*trumvirvel*
Råd till dig som nybliven (tvåbarns)mamma!
Aaron
BRA ATT VETA
Läs vad som händer med kroppen här: http://mama.nu/gravid-baby-2/efter-forlossningen-sa-aterhamtar-sig-kroppen/ – här står egentligen allt du behöver veta om vad som händer med kroppen efter en förlossning. Otroligt värdefullt tyckte jag och jag önskar att jag hittat den efter Aaron men är glad att jag hittade den efter att jag fick Märtha (trots att jag gått igenom samma sak innan).
Älskade sömntutan 2014-03-30
TIPS

  • Hormonerna den första tiden efter förlossningen kan vara svåra att hantera. Fatta därför om möjligt inga stora beslut. Bara att bestämma kvällsmat kan vara nog så svårt. Kristoffer och jag gjorde tex misstaget (TVÅ GÅNGER! Vad är det för fel på oss?!) att inte bestämma namn på Aaron och Märtha innan de var födda. Jag har mått uselt över det här och det tror jag handlar främst om svajiga hormoner. (Men det har faktiskt påverkat mig så mycket att jag fortfarande (i mina mörka stunder) djupt ångrar att inte Märtha fick heta Hermine och jag skäms över att Kristoffer inte riktigt vågade kriga för att Aaron skulle bli en Theodore eftersom jag mådde så dåligt över det.)
  • Låt din partner fixa all markservice.
  • Släpp alla krav på tex städning (speciellt du som fått ditt andra, tredje … barn)
  • Om möjligt – försök att planera så att båda föräldrarna kan vara hemma lite mer än bara de första tio ”pappadagarna”. Det är faktiskt något jag är otroligt tacksam över i och med min sjukskrivning efter att Märtha föddes – att vi kunde dela på ansvaret och ägna mer tid åt Aaron i början än om jag hade varit hemma själv med Märtha.
  • Skit i vad andra tycker. Om du vill ha barnet fastklistrad vid bröstet dygnet runt och inte låta någon annan släkting hålla i det så gör så då! Om du behöver egentid så lämna barnet till din partner/någon släkting och åk och handla, gå en promenad, fika med en kompis eller vad som helst. Vill du inte träffa någon och bara isolera dig? Det är helt okej. Var ”egoistiska” – det är ert barn för Guds skull. Men försök samtidigt att vara öppen för tanken på att göra något på ett annat sätt – vem vet du kanske hittar en tillvaro som är ännu bättre.
  • Om något känns jobbigt – våga prata om det. Men en kompis, BVC och framför allt med din partner. Det är skönt att ventilera och det gör ofta nytta.
  • Inse att allt går i faser. Alltså verkligen ALLT. God sömn, risig sömn, oro, lugn. Både du själv, din partner och bebisen är i ständig förändring.
  • Lyssna på förlossningspodden

20160228-IMG_6747
20160606-IMG_9614
BRA ATT HA HEMMA FÖR DEN NYBLIVNA MAMMAN

  • Lanolin
  • Amningsnapp (ta gärna en extra stor storlek)
  • Multimum kompressorer
  • Ovesterin
  • Inolaxol, parafinolja eller Katrinplommon
  • Värktabletter (både paracetamol och Ibuprofen så att du kan varva)
  • Vattenflaska på toan att tvätta med istället för papper
  • Vattenflaska att dricka ur
  • Små handdukar att torka kräks och mjölk med
  • Handduk i sängen att ligga på för läckande bröst
  • En bra kamera att dokumentera allt med
  • Ha Parfym/deo/shampoo/tvättmedel etc som inte luktar. Om du är som jag vill du inte känna lukten av något annat än din bebis. (När Aaron föddes tyckte jag att det var vidrigt att lämna honom till någon annan än Kristoffer för att han luktade fel när jag fick tillbaka honom. Jag kunde heller inte ha på mig smink för att jag tyckte det luktade för mycket. Med Märtha är jag inte lika känslig av någon anledning.)

20160410-IMG_7925
Och slutligen ett lite annat råd. (Som verkligen är helt baserat på mina egna känslor – jag vet att det finns många som tycker helt annorlunda men jag önskar ändå att folk hade pratat mer om det här med mig innan vi planerade för barn nummer två) Planerar ni syskon? Har ni möjlighet att styra över en eventuell graviditet själva? I så fall – Vänta med syskon till ålderskillnaden på barnen är minst 3år. Två år emellan är för kort. Det är skitjobbigt att vara ansvarig för en liten varelse. Det säger alltså sig självt att om du då är ansvarig för mer än en liten varelse så blir det tuffare. Så ju mer självgående det stora barnet är, desto lugnare tillvaro får du. Ditt stora barn kommer dessutom oavsett åldersskillnad kännas väldigt stor helt plötsligt och det kan faktiskt vara en ganska jobbig upplevelse. (Första gången jag skulle bära Aaron efter att Märtha fötts var helt fruktansvärd. Det kändes som att jag förlorat honom och höll i någon annans barn och jag önskade innerligt att jag fått mer tid bara med Aaron innan Märtha föddes. )

Annonser

Förlossningen del 2

Och här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Del 1 finns här.

17.00 tycke jag att det började kännas som att det snart blir jobbigt så ber om EDA. Helena föreslår lustgas medan vi väntar och vill att jag ska hoppa tillbaka på sängen så hon kan kolla ctg. Jag är sjukt osugen men gör det ändå. Mycket svårare att hantera värkarna i sängen än på pilatesbollen men gör vad jag kan och kan inte låta bli att känna mig lite imponerad över just det faktum att jag faktiskt försöker. Har en bild av Gudrun Schymans andning under hennes förlossningsfilm som jag utgår från för att andas lugnt och ljudlöst. Skum grej men det funkade att se det framför sig. Kristoffer peppar genom att påminna om andning, känna mig tung och annat. Han kan inte komma åt att trycka eller massera i sängen men det hjälper att han bara pratar med mig. 

17.?? Får meddelat att narkosläkaren är upptagen med ett akut kejsarsnitt och inte kan komma på 30min. Jaha där sket det sig tänker jag som genast inser att det kommer inte hinnas med någon EDA utan att jag får klara mig på egen hand. Igen. Jag profylaxandas i lustgasmasken och fokuserar med all kraft på det. Nu har värkarna eskalerat och kommer tätt och gör mig helt slut i kroppen. Jag tappar helt tidsuppfattningen och vad som händer runt omkring. Fokus är att andas så ljudlöst som möjligt, slappna av i käke och axlar och hålla i lustgas-masken.

Sen kommer det där skedet som är svårt att beskriva. När allt sker på en och samma gång. Att jag är medveten och omedveten om vad som händer i kroppen och runt omkring. Jag hör chocken i Kristoffers röst när han inser att det kommer att komma en bebis väldigt snart och han kan inte fatta att det gått så fort (igen!), jag hör barnmorskorna och koncentrationen i deras röster, jag känner lukter. Men mest känner jag bebisen. Hur den rör sig. Det är helt annorlunda mot med Aaron men jag kan ändå inte sätta ord på det. Jag tar av mig masken för att kunna lyssna på barnmorskornas instruktioner. De är tydliga med när jag bara ska andas och när jag får trycka på och det känns jättebra att få så klara besked mitt i allt som gör ont. Kristoffer är nära mitt ansikte och en barnmorska håller i mitt högra ben och stöttar mig där samtidigt som alla i rummet känns märkligt synkade. Det gör ont men jag känner inte att det är ohanterbart. Plötsligt är hon ute och jag får en helt absurt stor energiboost och all smärta försvinner. Så var det verkligen inte förra gången då jag var helt slut och hade ordentligt ont efteråt. 


Det är en tjej! konstaterar Kristoffer lyckligt. Hon är blåvit, blodig och skitig med massa svart hår. Och hon skriker! Högt. Underbart. 

17.58 tittade hon ut. Alltså bara två timmar efter att vi tagit hål på hinnorna. Klart att hon var tvungen att slå sin storebrors tid 🙂

20160223-IMG_6590//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20160224-IMG_6592

Eftersom bebisen haft navelsträngen runt halsen på slutet och därför var tvungen att komma ut lite snabbare än vad barnmorskan egentligen ville så sprack jag lite. Så jag blev sydd den här gången också men det var bara en ytlig bristning så det var en helt annan sak än operationen sist. 

Hela förlossningen var en fantastisk (ja, trots att det gjorde ont) upplevelse och det känns som att vi fick en ordentlig revanch mot förra gångens trauma. Visst känner jag mig snuvad på EDAn men samtidigt är jag så nöjd med att vi kunde använda de verktygen vi fick på profylaxkursen. Vi hjälptes åt tillsammans och hur klyshigt det än låter så jobbade vi som ett riktigt bra team och det är en så fin känsla att bära med sig.

Nu väntar bara det svåra. Komma på ett namn!

Förlossningen del 1

En förlossningsberättelse om när vår dotter föddes. Det blev ganska mycket text så jag delade upp det i två inlägg.

På måndagen (22/2) hade vi tid för kontroll för att se om livmodertappen var mogen och jag var tillräckligt öppen för att kunna starta förlossningen genom att ta hål på hinnorna. Det visade sig att min kropp var redo (nästan utplånad tapp och 2-3cm öppen). Så vi fick inbokat igångsättning den första lediga tiden vilket var kl 15.00 tisdagen den 23/2. Alltså. Känslan av att åka hem med ett papper med en tid på när ens förlossning kommer att starta – den är väldigt väldigt märklig. 
Tisdag förmiddag var konstig. Jag lämnade Aaron som vanligt på förskolan och grät en skvätt över att om jag dog så skulle jag aldrig få träffa honom igen. Märkligt hur ens logik fungerar ibland… Resten av dagen tog vi det lugnt. Handlade lite, jag sorterade bilder, kolhydratladdade och försökte kurera våra onda halsar genom att dricka mängder med te. (Fortfarande inte helt friska och Kristoffer blev dessutom sämre igen så det kändes inte som en helt optimal uppladdning)
Kl 15.00 kom vi fram till Östras Normalförlossning. Vi fick ringa på klockan och se allt som vi inte sett förra gången. Där var det lugnt och vi blev visade till ett rum med orden att vi kom precis vid ett skiftbyte och att snart kommer en barnmorska.

Jaha. Så det är alltså så här ett förlossningrun ser ut tänkte jag som inte mindes ett skit från rummet Aaron föddes i. En ”inplastad” säng och en vägg med massa sladdar och grejer bakom. That’s it ungefär. Skittråkigt rum helt enkelt. Och långtråkigt att vänta. Jag var ju liksom inställd på att 15.00 så tar de hinnorna så det kändes lite snopet.

15.15 kom en barnmorska in och förklarade att hon precis skulle gå av sitt skift men att hon skulle starta igång ctg-apparaten och köra en kurva. Det är tydligen standard. Jag hade varit lite skraj för att ha på mig ctg:n för jag tyckte den såg mäkta obekväm ut men det var inte få farligt. Den skulle i alla fall hålla på och mäta i typ 20min så det blev en ganska långtråkig historia. Kristoffer roade sig med att försöka klura ut vad vi kunde läsa ut av den. Samtidigt kändes det lite roligt att få vara med om sådana saker som de flesta är med om under sin normala sjukhusförlossning.
15.45 Barnmorskan Helena kommer in och kollar ctg-kurvan och presenterar sig och vad hon ska göra. Hon säger att bebisen ser ut att må bra vilket känns fint. Vi tycker direkt väldigt bra om henne. Hon sätter en kanyl i handen på mig och tar blodprov som standard i fall något akut händer med mig. Kanylen får sitta kvar för den kan användas om jag behöver värkstimlulerande eller något annat härligt. Jag berömmer mig själv för att jag är så duktig när hon sätter nålen trots att det är läskigt och hyfsat oskönt. 
16.00 tar hon hål på hinnorna och sätter fast en skalpelektrod på bebisens huvud. Det blir varmt och härligt och jag får ta på mig ett par osexiga nättrosor och landstingets bästa blöja. Sedan ska en ny ctg-kurva köras för att se hur bebisen svarar på vattenavgången. Också standard verkar det som. 

16.15 Börjar få lite molvärk. Kristoffer går till Apoteket för att köpa halstabletter. Jag ber om att få in en pilatesboll och värmekudde så fort ctg-apparaten kört färdigt.

16.45 börjar få tydligt urskiljbara värkar. Kristoffer kommer tillbaka. Han får börja testa att trycka över höftbenen (lite svårt att förklara) vilket fungerar bra. Jag fokuserar på andningen och lyckas riktigt fint med både det och avslappningen. Sitter och gungar på pilatesbollen med värmekudden på ryggen och lutar mig mot sängen. Känns faktiskt helt okej men lite läskigt eftersom jag känner igen allt som händer i kroppen så himla väl.

Gravid och förvirrad i v.39

Gud. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Idag är min första ”lediga” dag. I morgon har vi tid för kontroll 1 för att se om vi ska starta igång förlossningen. Jag känner mig märkligt stressad och oroväckande lugn på samma gång. Jag tänker att jag borde försöka göra något vettigt med den här dagen i fall det är min sista innan bebisen kommer. Det är strålande solsken och underbart vackert med all snö (se bildbevis nedan!) så därför tänker jag att jag borde gå ut och njuta av det. Men jag har fortfarande inte fixat klart fotoboken för 2015 så jag tänker att jag verkligen borde ta tag i det. Jag vill också baka en stor batch semlor så att jag kan ha i frysen och kalasa på sedan när bebisen har kommit, men det betyder att jag måste åka och handla ingredienser i så fall. Och så tänker jag att jag bara borde ligga stilla och inte göra ett skit för i fall bebisen kommer nu så behöver jag verkligen ha fått vila ordentligt. Jag vill ta 1000 bilder på magen i från alla håll och kanter för att verkligen dokumentera min fantastiska kropp. Och så tänker jag att jag är lite lätt dum i huvudet som sitter framför datorn och skriver blogginlägg när jag sa att jag skulle pausa bloggen. Gah. Jag blir tokig på mig själv.
20160214-IMG_6497//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Jag pendlar mellan att hoppas på att bebisen ska komma i morgon, alternativt någon gång sent i mars. Jag är livrädd och otroligt peppad inför förlossningen på samma gång. Livrädd när jag tänker på allt det fysiska som jag ska gå igenom, men peppad inför tanken på att få ta revansch. Suck. Vad är det för fel på mig egentligen. //embedr.flickr.com/assets/client-code.js

v38+0

Det känns lite tungt nu. Jag vill vila. Inte vara sjuk. Och jag vill inte att resten av familjen ska vara sjuka heller. (I måndags var det bara två barn i Aarons förskolegrupp. Två. Alla andra ligger hemma med typ samma skit som vi.) Kristoffer har haft feber av och till i nästan en vecka nu. Känns som sämsta tänkbara uppladdning inför att välkomna en ny liten person. Men. Det var inte det jag skulle skriva om. Nej, jag tänkte ge en uppdatering på läget.

Fast något som hänger ihop med sjukdomen är att det känns som att alla mina muskler i kroppen har förtvinat. Jag har ingen styrka alls när jag ska göra vissa rörelser (typ vända mig och magen i sängen) och jag andas tungt av minsta lilla ansträngning. Jag fick utskrivet världens största flaska hostmedicin av läkaren på vårdcentralen som jag inte har en aning om hur jag ska lyckas bälja i mig det här året, för att inte tala om innan förlossningen. Men förhoppningsvis ska den skynda på tillfrisknandet lite. För jag kan lova att det inte är nådigt att vara höggravid och ha hosta.

Anyways. Precis som förra graviditeten har jag varit helt befriad från förvärkar (än så länge) och bebisen ligger djupt fixerad vilket är obekvämt men inget som gör ont. Jag har ingen aning om jag bör se detta som ett tecken på att förloppet kommer flyta på på samma sätt som förra gången eller om det helt enkelt bara är så här min kropp fungerar just nu. Skillnaden är att jag upplever det som att Bbron sparkar/trycker mycket hårdare än vad Aaron gjorde och därmed gör det väldigt svårt för mig att sova precis när jag vill.

I lördags var vi på en riktigt bra profylaxkurs – Matildas profylax – som några kompisar gått på och tipsat oss om. Både jag och Kristoffer gillade upplägget som var en alldeles perfekt kombination av flum och konkreta tips. Och jag var tacksam över att det inte handlade om att vi bara skulle sitta och andas på ett specifikt sätt utan att det var en kombination av ”det här händer i kroppen” och ”det här jag du göra för att lindra när där händer i kroppen”. Vi ska dit på lördag igen och det känns väldigt bra.

Jag blev också otroligt sentimental under profylaxen när Matilda pratade om en bebisfilt och när jag sedan läste kurskompendiet dök den här texten upp: ”Om du/ni har något fysiskt ting att ta med till förlossningen som kan förknippas med er målbild, exempelvis en filt att linda in barnet i, en liten mössa eller ett foto på storasyster som väntar med spänning på att få hålla lillebror/lillasyster – så ta med detta till förlossningen och lägg fram det när det känns som att ni behöver påminna varandra om vart ni är på väg och varför ni gör det här.” När jag läste det bröt jag ihop totalt. För det är ju klart att vi ska ha med bild på storebror där hemma som längtar efter att få träffa sitt lillasyskon. Gud. Jag börjar gråta bara jag skriver det.

Puh. Pull yourself together Lina!

Texten fick mig i alla fall att inse att min absolut starkaste drivkraft är kärleken till Aaron. Och även om det är svårt att tro så kommer jag ju snart att älska en ny liten person lika starkt. Det ska jag ta vara på under förlossningen när det känns svårt. Jag ska ha filten nära mitt ansikte och tänka på att jag snart ska få lägga en alldeles ny människa där. Och sedan. När vi har återhämtat oss lite, då ska vi ta fram fotot och berätta för bebisen att det här är Aaron, världens finaste lilla tvååring som väntar och längtar efter att få träffa oss.

Okej. Och nu kommer en inte alltför smickrande bildserie på mig och magen samtidigt som jag testar blixt och kamera-app
Bakom kuliserna//embedr.flickr.com/assets/client-code.jsBakom kuliserna//embedr.flickr.com/assets/client-code.jsBakom kuliserna//embedr.flickr.com/assets/client-code.js

Utdrag ur min graviddagbok

Här kommer ett litet censurerat utdrag ur min graviddagbok. Jag har skrivit mycket mer än det här, men tänker att det här kan kännas okej att dela med mig av. Obs obs – orimligt lång text. Och då har jag ändå skalat bort ganska mycket. Vi snackar ju ändå nio månaders text här liksom. Idag går jag förövrigt in i v.38 och bebisen är färdigbakad vilket känns HELT galet att tänka på. Igår kunde jag knappt röra mig (pga av att det känns som att bebisen håller på att bryta sig ut) och beslutade mig lite snabbt för att idag får bli min sista arbetsdag. Men mer om det senare. Nu till dagboken.
20160123-IMG_6332//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
2015-06-20 (v.5)
Igår var det midsommarafton. Och då gjorde jag ett positivt graviditet. Alla symptom med svullen mage är/var bortblåsta men eftersom mensen bara varat en dag tyckte jag att måste veta. Jag blev så klart väldigt glad men samtidigt tror jag inte riktigt på det. 17 februari säger appen att jag har BF. Eftersom Aaron kom 10dagar efter BF så tänker jag att den 17:e låter som att jag i så fall skulle kunna få spendera min 31årsdag på BB. Men jag försöker att inte få upp förhoppningarna.

Idag är det dagen efter midsommar och vi är på väg till Revesjö. Jag tittar på Aaron som sover och tänker att jag inte vill dela honom med någon. Jag vill att han ska vara mitt enda. Mitt allt. Men så tänker jag på när han och våra kompisars dotter lekte som galningar igår. Hoppade i sängen, jagade varandra i trädgården, turades om att åka Aarons BobbyCar och då svänger jag. Det är ju det jag vill ge honom. Det är ju därför jag blivit gravid igen. Jag vill att han alltid ska ha någon där på sin sida. Någon som står upp för honom, och som han kan stå upp för, när mamma och pappa är tråkiga eller orättvisa. En lillebror eller lillasyster som kan hålla världens finaste tal på hans bröllop och berätta att han var deras första vän. Precis som det var för mig.

2015-07-02 (v.7)
Nu känner jag mig gravid. Kräktes i går kväll eftersom det luktade äckligt. Blä kan inte ens skriva om det. Det har varit en tung morgon. Har känt att jag behöver äta men inte fått i mig ordentligt. Vet inte om jag orkar jobba. Vill inte ens tänka på i morgon. Men det är ju de sista två dagarna nu innan semestern.
Uppdatering: jag gick hem efter 2,5h. Jag pallade helt enkelt inte. Fick typ kväljningar av att dricka vatten.

2015-07-13 (v.8)
Jag mår skit. Vaknade 05.15 och fick skynda mig upp för att trycka i mig en macka. Sedan kunde jag inte somna om. Ligger i sängen och hatar det. Vill vara uppe och leka med Aaron men det suger så sjukt mycket energi. Jag kan hålla skenet upp när jag sitter hos honom men sedan är jag helt slut. Känner mig så värdelös som inte orkar vara med honom hela tiden.

Pendlar lite mellan att ha mina seaband på mig och inte. Vet inte om de hjälper. Jag är inte illamående så att det känns som att jag ska spy. Mer lite äcklad av allt. Lukten av banan är det värsta jag vet och jag håller andan varje gång jag öppnar kylen. Kristoffer tycker att jag är skittråkig och omständig så jag går omkring med ständigt dåligt samvete för att han inte kan göra precis det han vill (utöver att känna att jag inte räcker till för Aaron).

Han verkar tro att bara jag hittar någon form av magisk mat-formel så skulle allt vara okej. Men det funkar inte så.

Bara härliga känslor helt enkelt.

2015-08-11 (v.12)
Nu har jag börjat jobba igen. Usch. Har mått ganska dåligt. Tycker att illamåendet borde släppa snart. Det gör det väl antar jag. Men jag vill att det ska lossa nu! Är fortfarande väldigt känslig för om jag inte äter tillräckligt mycket på morgonen. Eller om jag äter för mycket på kvällen. Blir äcklad av att öppna kylskåpet, gå förbi grönsaksdisken, mata Aaron och tugga för länge på mat. Tänker att det är ganska likt som förra gången men jag klarar kött bättre men mår kanske generellt lite sämre.

2015-09-03 (v.17)
Jag mår inte riktigt lika illa längre tror jag.

2015-09-18 (v.18)
Idag har vi gjort RUL. Allt såg bra ut. Vi blev flyttade så nu är BF 23/2 (vilket betyder att jag är i v17+2 idag) vilket var ganska väntat. Känns bra att det är längre i från Aarons födelsedag men synd att det är närmre min. Jag hoppas på en mars-bebis i alla fall. Tänker att det är fint om den får en egen månad. Kände när vi körde till Östra att jag för allt i världen hoppas att vi inte ska behöva köra dit i rusningstid…

Moderkakan ligger högt i framkant och det är förmodligen därför jag inte känt så mycket annat än små rörelser mot sidan. Väldigt spännande att inte kolla kön. Har ingen aning om det blir en pojke eller flicka. Innan trodde jag mest på en kille, just nu tror jag kanske 55% på tjej. Skumt.

2015-10-14 (v22)
Vänta lite här. Hur gick det till när jag plötsligt passerade mer än halva graviditeten? Idag har jag dock känt mig som om jag vore i typ v 42+1000. Öm eller vad jag nu ska kalla det där som liknar träningsvärk mellan benen. Svårt att hitta en vettig arbetsställning. Testade att arbeta ståendes men ganska jobbigt. Hade väldigt svårt att koncentrera mig idag. Men det gick bättre att röra på mig idag jämfört med igår då det kändes som att jag skulle gå under när jag hämtade Aaron och han inte ville följa med hem. Det ville han inte idag heller men det var i alla fall hanterbart.

2015-11-05 (v.25)
Älskade lilla barn. Det är fantastiskt märkligt hur stark du verkar vara. Du ger mig hårda sparkar upp mot revbenen om jag undrar om det blir bättre eller sämre ju större du blir. Jag känner mig trött allt som oftast men vet inte om det beror på att Stig gick bort i måndags (torsdag idag), jobbet, att graviditeten börjar kännas eller en kombination av allt. Jag får en stark tyngdkänsla när jag har gått mycket, tycker att det är obekvämt att åka bil och rör mig långsammare för varje dag. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte ägnar graviditeten så mycket uppmärksamhet. Kanske är det därför du passar på att sparka mig lite hårdare.

2015-11-17  (v.26)
I morgon går vi in i v.27. Igår började bebisen leverera några riktigt hårda sparkar. Jag minns inte att Aaron gjorde det. Antingen har jag glömt hur det var eller så har den här lilla varelsen lite mer av den varan i sig. Lite läskigt men samtidigt ganska tryggt.

2015-11-19  (v.27)
Jag blir trött i ryggen av ingenting känns det som. Jag är grinig och lättirriterad och har svårt att vara riktigt glad. När folk frågar hur jag mår har jag svårt att svara eftersom jag slits mellan att behöva ljuga och inte vilja säga sanningen. Jag önskar att folk ville sluta fråga. Jag har ingen aning om det beror på graviditeten eller om det bara känns allmänt tungt med allt annat. Men jag blir ledsen för att jag inte är glad trots att jag går och bär på det finaste som finns. Och att jag har världens mest fantastiska lilla barn som snart ska bli storebror.

2015-12-22 (v.31)
Det är en livlig liten krabat därinne. Av någon konstig anledning har jag dock börjat få för mig att den ska ha någon sjukdom eller kromosomavvikelse. Bara för att vi inte gjorde KUB den här gången. Märkligt att börjar tänka på sånt nu liksom. Jag trodde det hörde början av graviditeten till. Ah well. Sånt är det. Den verkar i alla fall ha lite mindre plats för jag får inge riktigt lika hårda sparkar längre. Å andra sidan känner jag tydligare delarna på bebisen. Liksom ”ja där kom en fot eller det där är huvudet/rumpan som putar ut”.

Jag är väldigt ambivalent till hela köns-grejen också. Om någon säger att ”det blir nog en tjej” så cementerar det min tro på att det är en liten pojke. Aaron 2.0 liksom. Men när någon säger att ”det blir nog en kille” så tänker jag direkt ”undrar om det inte är en tjej ändå”. Det låter ju knäppt men jag tror att det hänger ihop med min skepsism mot folk som inte kan understryka sina belägg vetenskapligt.

2016-01-23 (v.36)
Okej. Jag erkänner. Jag är inte enbart överpeppad på den stundande förlossningen och tiden efteråt. Jag är faktiskt ganska orolig också. Jag vet ju till viss del vad som väntar. Jag vet att det kommer att göra svinont och att jag sedan kommer att gå igenom en hormonfylld bergodaobana. Jag vet att jag kommer att bli knockad av kroppens styrka och jag kommer sedan uppleva en så överväldigande oro och kärlek att det inte går att beskriva i ord. Det är ju läskigt. Det är fantastiskt och det känns som att vi har en bra plan. Men visst fan är det ändå jävligt läskigt också.