HARRY POTTER AND THE CURSED CHILD

I julklapp fick jag Harry Potter and the Cursed Child som är scriptet till en teaterföreställning som tar avstamp där den sjunde HP-boken slutade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle våga hoppas på innan jag öppnade boken. De första sidorna var lite annorlunda att läsa eftersom jag aldrig läst ett manuskript tidigare. Men det glömde jag snabbt bort och hux flux hade jag läst ut boken (på en dag). Den är på lite drygt 300 sidor men eftersom det är så mycket luft så går det fort att läsa.
Harry Potter and the Cursed Child Om jag ska vara helt ärlig så är det inte den bästa storyn jag har läst. Jag tror det hänger ihop med att jag kanske förväntade mig att läsa en bok och istället fick ett manuskript till en pjäs. Trots att jag visste att det var just ett manuskript till en pjäs som jag läste och inte en ny HP-bok. Men det var ändå en fin läsupplevelse. Och jag skulle absolut rekommendera den till andra HP-nördar. Jag älskar att få kasta mig in i trollkarlsvärlden a la Harry Potter, om och om igen. Det är som att återse vänner jag inte träffat på länge. Direkt efter att jag läst ut boken gick jag in på jkrowling.commugglenet.compottermore.com samt letade upp mängder av mina egna påbörjade HP-fanfictions som jag aldrig avslutat (eftersom jag ändå vet hur de ska sluta). Jag funderar också lite på om jag ska läsa om alla 7 böckerna eller om jag ska spara det till sommaren och istället ge mig på att läsa något annat. (Jag brukar annars läsa om HP-böckerna när jag kan ligga ute i gräset)Harry Potter and the Cursed Child
Jag vet att det låter så himla löjligt men jag känner mig så full av energi bara av att ha läst boken, scrollat igenom hemsidor och skämts över mina egna taffliga historier. Så trots att boken i sig inte är det bästa jag läst så gav den mig ändå så mycket mer än vad de flesta böcker ger mig. Den väckte något som somnat inom mig.
Harry Potter and the Cursed Child
Extra plus för att mitt ena nyårslöfte nu är 1/3 uppfyllt 🙂

Annonser

Författardrömmar

När jag har läst färdigt en bok eller en bokserie så brukar jag ofta (i alla fall om boken varit bra) känna mig en aningen tom. Det är som att jag träffat någon som jag tycker om men vet att det kommer dröja väldigt lång tid, om ens någonsin, innan jag får träffa den personen igen. Jag har precis läst ut hela Harry Potter serien (på orginalspråket vill jag bara poängtera) för vad som borde vara femtielfte gången i ordningen. Ord, meningar och scener snurrar i huvudet. Jag måste påminna mig själv om att det inte kommer en åttonde bok. Trots att jag längtar efter det. Jag förstår inte riktigt vad det är med just Harry Potter böckerna som berör mig så djupt. Kanske är det så enkelt som att jag tycker att den världen som Harry lever i är en så mycket mer spännande värld än vår. Det är lite sorgligt att tänka på det. Så istället tänker jag på allt det fina som boken väcker inom mig. Hur den inspirerar mig. Varje gång då jag läst någon av HP-böckerna vill jag sätta mig med pennan i högsta hugg och skapa min egen fantasivärld. Jag vill ha förmågan att beröra andra människor lika djupt som den serien har berört mig. Och jag drömmer om att vara en lika beundransvärd person som JK Rowling. Som, utöver att vara en fantastisk författare, mig veterligen, är den enda som förlorat sin miljardärstatus eftersom hon gett bort så mycket pengar till välgörenhet.

Ja, jo det är väl inte direkt en hemlighet om att jag drömmer om att en dag få titulera mig författare. Men vad jag ska lyckas skriva? Ja, det är ju en helt annan historia. Kristoffer säger att ”Linas högsta dröm är att skriva en vikingasaga” och det ligger onekligen högt på listan. Jag har ett gäng halvskriva historier som utspelas på vikingatiden som jag gjort klart i huvudet men därför inte på pappret. För tillfället skriver jag dock en helt annan typ av historia. Det hade varit roligt om den blev klar. Det hade varit ännu roligare om den blev bra. Och det hade varit spännande, nypa sig i armen spännande, om jag skulle våga skicka in den till ett förlag någon dag.

30årskris?

Jag känner mig så sjukt oinspirerad för tillfället. Oinspirerad att jobba. Det spelar plötsligt ingen roll att jag har världens bästa kollegor och att jag trivs vansinnigt bra på min arbetsplats. Det känns ändå som att jag bara står och stampar på samma ställe. Och vad som är ännu värre är att det känns som att jag får en massa chanser hela tiden men att jag helt enkelt inte orkar gripa tag i dem. Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur det. Det blir liksom som en ond cirkel. Där jag vet att jag går in med helt fel inställning. Att jag sitter och räknar ner timmarna till jag ska sluta redan på tåget på väg in till jobbet. 
20150125-IMG_9248
Men så idag läste jag en artikel om någon som skrev hur hon förändrats från sina 20-någonting till 30-någonting och nu till sina 40-någonting. Och då slog det mig. Det kanske är så enkelt att jag har fått någon form av ålderskris. Jag fyller ju faktiskt 30 år i år. Kan det liksom vara så att mitt undermedvetna fått för sig att jag inte uppnått tillräckligt mycket som 20-någonting? Att jag borde ha en mer spektakulär plan för min framtid, att min ambition borde vara att sikta högre? Kanske. Jag hoppas nästan det. För det betyder väl i så fall att jag snart tagit mig igenom den där krisen. Och bästa sättet att ta sig igenom en ålderskris måste väl vara att köpa någon fräsig bil, klippa av allt sitt hår (?!) eller börja träna inför typ Vasaloppet/Göteborgsvarvet/(valfritt stort sportevenemang). Och det låter ju faktiskt inte så farligt. Ja, utom den där sista punkten då kanske…

 Jag har i alla fall börjat ta mig igenom min eventuella 30-årskris genom att ta tag i ett av mina nyårslöften – att läsa mer böcker. Därför sitter jag nu med Harry Potter and the Philosopher’s Stone (för ca. 15:e gången – så det blir en mjukstart av nyårslöftet kan vi säga). Det innebär också att jag slungas tillbaka i tiden till mina nästan 20-någonting då jag för första gången öppnade de där fantastiska böckerna som har betytt mer för mig än någon annan bok eller bokserie. Det är som att träffa en gammal vän. En gammal vän som jag är väldigt glad att återse och som jag hoppas ska hjälpa mig igenom min eventuella 30-årskris.