SPELNÖRD? JAG?

Jag tror jag har drabbats av någon form av åldersnoja. Jag sitter nämligen just nu och laddar ner the Sims 4 (plus Husdjur eftersom den var på REA…) Jag sitter nere i källaren på vår ”gaming dator” (jag kallar den så för att det är precis så den ser ut. Alltså ganska långt från den stilrena Macen som bor i sovrummet) med feta hörlurar, en hög med sladdar, en HV71-flagga på väggen och ja. Jag känner lite som att jag försöker låtsas vara någon jag inte är. Eller. Fan. Det kanske är exakt den här tjejen jag är? Jaja. För att kompensera det kommande spelandet körde jag ett nytt 7min workout-passs medan datorn installerade spelet. Och så var jag ju tvungen att skriva något om det här på bloggen också.

Shit. Får se vart det här leder egentligen.

Någon annan som spelade the sims 1, 2 och 3 maniskt? Wish me luck…

Annonser

SJUKSKRIVEN

Sedan i fredags är jag sjukskriven. Men jag vill bara säga att jag mår bra. Eller ja. Jag mår ju inte bra bra. Men jag känner att det är rätt. Även om det känns som att jag sviker andra, som att jag har varit ofrivilligt oärlig och att det är pinsamt att inga av det åtgärder jag vidtagit har varit tillräckliga, så känns det rätt.

”Ja, men vad hade du väntat dig för besked?” frågade min läkare efter att hon typ 10 min in i samtalet föreslog att sjukskriva mig. Nej vad hade jag väntat mig?

”Det hade nog känts värre om du inte föreslaget en sjukskrivning”, svarade jag.

Och så är det. Även om det känns som ett misslyckande när jag och min chef hjälpts åt att skala ner mina arbetsuppgifter, haft täta och bra samtal, arbetat aktivt för att lösa situationen och det fortfarande inte var tillräckligt, så känns den här sjukskriven någonstans väldigt rätt.

Jag känner egentligen inte riktigt igen mig i beskrivningen av att vara utmattad, utbränd eller deprimerad när jag läser om andra som beskriver vad som drabbat dem vid den typen av diagnoser. Men jag känner inte heller igen mig själv. Jag känner inte glädje, jag kan inte sova, jag oroar mig hela tiden, jag kan inte hantera negativa besked, jag är inte närvarande när jag är med mina barn och det spelar inte roll hur länge jag vilar för jag är ändå trött. När allt klaffar känner jag mig trött och lättad över att inget för stunden går åt helvete men när det sedan skiter sig (vilket något alltid gör, hur litet det än är) så är det som att bli nollställd och jag måste leta bland mina anteckningar vad jag skrivit att jag ska göra. För om det inte står svart på vitt vad jag ska göra så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Då sitter jag och stirrar rakt ut och letar efter svar. Jag tror dock att jag har bromsat i tid. Lite väl sent kanske, men ändå i tid. Det kunde gått så mycket värre.

Jag har inte någon lust att sitta och älta det här egentligen. För jag är hjärtligt trött på att lyssna på mig själv som berättar om hur trött jag är. Istället ska jag lyssna på min läkare. Jag ska vila, jag ska gå promenader, jag ska påta i trädgården och jag ska planera in återhämtning i kalendern.

Så. Det var bara det jag skulle säga.

Ni behöver inte vara oroliga för mig. Jag mår bra. Eller ja. Ni fattar.
20180519-IMG_4140

SÄLMA

Mina föräldrars hund har somnat in. Lilla Sälma. Fick henne 2005 sommaren innan jag började på Chalmers. Hon blev vår mest bortskämda hund någonsin. Kanske för att mamma och pappa försökte hantera saknaden av att både jag och Johan flyttade hemifrån. Nu lämnar hon ett tomrum efter sig. Fina lilla tokiga hund. Så knäpp och mysig och speciell. Helt sig egen. Totalt olik våra andra hundar. Men det blev ju bra det också.
år 2010-12år 2010-11
Nu får hon fortsätta jaga harar i himlen. Tillsammans med de andra hundarna.
003

OM ATT KANSKE GLÖMMA BORT VEM MAN ÄR

Jag borde kanske inte skriva det. Men ibland när folk i ens omgivning bekänner färg så kan det få en att ta en ordentlig titt på sitt eget liv. Fundera över vem man är som människa och vem man vill utvecklas till. Och jag vet vad jag inte vill bli. Vem jag inte vill bli.

Jag funderar på om jag håller rätt kurs eller om jag behöver lägga om. Jag ska försöka hitta ett sätt att utvärdera mina tankar på. Jag ska ge mig själv en lista och en deadline. Kanske till sommaren. Då kanske jag är klar med det.

Jag vill nämligen vara en sådan som sätter min familj först. Som sätter mina kollegors och vänners välmående före jobbet. En som alltid värderar min egen hälsa högre än ett jobb. Just nu vet jag faktiskt inte om jag klarar att uppfylla det kriteriet.

Jag vill känna att jag gör skillnad. Vill känna att jag är någon mina barn kan se upp till och lita på. Vill göra en skillnad för min omvärld. Vill inte stressa mig igenom beslut utan vill kunna ta tid på mig.

Förlåt för rörigt inlägg. Först tystnad i en halv evighet. Sedan detta. Men ibland. Eller ja, ganska ofta om man tittar på min historik. Så är det bara skönt att få skriva av sig lite.

SÄLEN 2018

Vilken fantastisk första fjällresa vi hade ihop som familj! Det gick verkligen strålande och nu har jag målat upp en stor och detaljrik bild av över hur vi gör detta till en tradition och åker på en årlig fjällresa ihop med vänner och/eller familj.
20180208-IMG_1582 20180205-IMG_1532 20180208-IMG_2418
Bilresan gick fint. Jo, men det måste man ändå säga. Vägen upp var lite kämpigt de sista timmarna så då fick vi muta med att låta barnen spela på våra telefoner. På vägen hem bytte vi plats på barnen så att Aaron fick sitta fram istället för att båda två skulle sitta i baksätet och det gick ju super. Bara glada ungar och ingen iphone eller ipad. Så utöver att måla upp bilder av skidresor så började även tankarna dra iväg med mig på Europa-semestrar ihop. Yay vad mycket kul!
20180208-IMG_1604 20180208-IMG_1623
20180206-IMG_2370
Det var makalöst mycket snö uppe i Sälen. Stora vallar överallt som gjorde att det kändes som att vi körde/gick genom tunnlar (nästan). Kommer verkligen inte ihåg när jag såg så mycket snö sist. 1,46m skulle tydligen snödjupet vara i terrängen och det låter ju helt galet men så var det. Aaron gick i skidskola och han tyckte det var jätteroligt att få lära sig åka. Och tänk vad snabbt barn lär sig! (Helt galet att tänka på att jag nu har ett barn som kan åka knapplift SJÄLV!) Sedan tyckte han väldigt mycket om att klättra i snön. Kändes som att han hade naturlig fallenhet för det. (Är ju liksom inte som att vi haft så himla många snövallar att träna på här hemma direkt…) Och titta på en massa barnfilmer som våra kompisar hade med sig – det var också festligt. Märtha var supertaggad på att åka skidor och ville åka själv eller med Kristoffer så det är nog dags att planera in skidskola för henne redan nu också.
20180208-IMG_2469
20180205-IMG_1533
20180206-IMG_2378
Vi borde tre familjer i en ganska liten stuga. Vår familj hade ett litet rum med två våningssängar men det gick faktiskt oväntat bra att sova där ihop. Fast det kändes som att stugan kanske inte var helt dimensionerad utifrån 3 familjer á 4 personer. Så nästa år blir det till att boka något lite större.

För det här gör vi om!

20180208-IMG_2414

EN ANDRA CHANS?

Det har känts tungt den senaste tiden. Därav min frånvaro på bloggen. Jag vet att jag skrivit lite om det innan. Men det har inte släppt. Så nu sitter jag och ekar samma ord igen. Jag har ofantligt mycket att göra på jobbet och fäktas med att försöka hitta balansen mellan privatlivet och jobbet. Alltid är det något som blir lidande verkar det som. Jag har inte riktigt lärt mig vilka tider jag behöver gå hemifrån/från jobbet för att optimera min restid till/från jobbet/hemmet/förskolan.

Och så är min farfar sjuk. Har varit sjuk länge. Har tappat 15 kg i vikt under förra året och åker fram och tillbaka till lasarettet. Jag hälsade på honom i söndags och det var både fint och jobbigt. Mest jobbigt. Så jag försöker slå bort de där tankarna. Men de ligger alltid kvar i bakhuvudet och gnager.

Men.

Snart bär det av på skidresa. Då ska jag försöka koppla bort och njuta. Jag är visserligen totalt oförberedd för det men oj vad kul det ska bli. Så spännande att testa på tillsammans med vår familj. Tanken är att Aaron ska få gå i skidskola och jag är så spänd på att se hur han hanterar det. Jag hoppas att vi kan göra det till en kul grej för honom. Att det är något som ska göra honom lycklig och som han kommer att längta efter. Märtha är nog lite för liten men nästa år är hon förhoppningsvis redo för det.
Jag räknar inte med att det blir någon ordentlig skidåkning för mig. Är uppriktigt sagt lite skraj för det också. Jag är ju ändå ganska värdelös på att åka skidor. Tyvärr. Men jag känner mig lite hoppfull över att detta kanske kan få bli en årlig tradition. Att vi kan få komma iväg varje vårvinter på en fjällresa med familjen. Det blir som att jag får en andra chans att lära mig.

Och sådant är fint.

En andra chans.

SAKNAR SAGOR

När jag blev mamma var något av det bästa jag visste att få sköta nattningen. Inte för att alla nattningar var ljuvliga. Nej långt därifrån. Speciellt i början var det mycket upp och ner med den biten. Men på det stora hela så har jag gillat det. Älskat det. När Märtha föddes blev jag otroligt ledsen för att jag inte kunde natta Aaron på samma sätt längre. Det tog lång tid att komma över. Men sedan hittade jag någonstans tillbaka till att älska det. Speciellt att få natta Aaron och läsa långa sagor.

Sedan vi flyttade har vi börjat med att en förälder nattar båda barnen eftersom de sover i samma rum. Och på så sätt får den föräldern som inte nattar en möjlighet att vila/röja/jobba. Men. Trots att det går bra så saknar jag de där långa sagorna med Aaron. För det är svårt att ställa om sig och hitta en annan lika självklar tid att få läsa långa sagor eller hitta på knäppa historier som på kvällen.

Det gör mig ledsen.

Överlag känns det som att det är mycket som gör mig ledsen och lättstött just nu. Som att jag skulle behöva flera veckors semester. I solen. I värmen. Med massa sagor.

Jaja. Det var bara det jag skulle säga. Jag hade inget mer inspirerande än så att komma med. Bara lite självömkan.