OM ATT GILLA SITT JOBB

Jag vet inte riktigt vad som hände men plötsligt sitter jag hemma på skärtorsdagen och skriver på en rapport till klockan 22 på kvällen. Jag sitter och kollar upp vad som är skillnaden på mooring dophin och breasting dolphin och försöker hitta en svensk text om det (spoiler – det är typ dykdalb på båda men skillnaden är att den ena går att förtöja vid). Jag läser mer tekniska termer om broar som ska in i ”mitt” samrådsunderlag. Och jag tycker att det är riktigt riktigt roligt. Jag VILL jobba kl 22 på kvällen. På långfredagen vaknar jag 05.39. INTE av Märtha!!! Och det första jag funderar på är när det är rimligt att jag kan gå upp och fortsätta skriva rapport (jag är ju ändå ledig idag liksom). I soffan hör jag hur Aaron har lagt sig hos sin farfar. Hrm. Klockan är 06.13 och Märttis har fortfarande inte vaknat. Detta är någon form av rekord. Varför kan inte kroppen fatta det och sova? Nej istället ligger jag vaken och tänker på rapporten. Inte för att jag känner mig stressad utan för att jag längtar efter att få jobba med den. Ja. Alltså igen. Vad hände?
(06.15 puh, nu vaknade Märtha. Tur. Då har jag en anledning att gå upp. Och en anledning till att vara vaken)

Glad påsk på er!

INSKOLNING AVKLARAD

Mina blogginlägg tenderar att produceras mycket ojämt just nu. Det beror på att jag har ofantligt mycket att göra på jobbet och att vi dessutom är sjuka hela familjen. Vissa kväller kommer jag hem, lyssnar på barnagnäll i två timmar, nattar, och får sedan natta om Märtha mellan typ 20-22. Därefter är huvudet och kroppen ganska mör och kreativiteten tämligen död.
20170408-IMG_6293 Men. Hur kul är det att lyssna på ursäkter egentligen? Nä, just det. Inte speciellt intressant. Jag har ju egentligen en massa saker jag skulle kunna skriva om. Typ som att vi har skolat in Märtha på ett familjedaghem i Älvängen nu. Så planen är att Kristoffer är föräldraledig måndag-tisdag och jag varannan fredag, övriga tider blir det jobb+förskola. Känns som ett ganska okej upplägg. Jag är inte direkt sugen på att behöva köra 12km fram och tillbaka mellan förskolan och familjedaghemmet, men det är ju en lösning som vi tror kan funka fram till sommaren ändå. Sedan räknar vi kallt med att få plats på Aarons förskola i augusti. Vi prövar oss fram helt enkelt. 20170408-IMG_6235
Och märker vi att det inte alls går så kanske vi tar kontakt med någon privat barnpassnings/aupair/nanny-firma istället. Men det är verkligen en plan-B, kanske till och med plan-C…
20170408-IMG_6285
Kristoffer har kört hela inskolningen med Märtha och hon verkar vara totalt orädd. Promenerar rätt in och verkar inte uttrycka någon form av saknad. Än i alla fall. Vår lilla tuffing. Tänk att jag redan nu tänker på henne som en helt självständig och kapabel individ. Jag ser framför mig hur hon är en sådan som inte backar. En sådan som står upp för sin storebror och sina vänner även om det är lite läskigt. Älskade lilla Märttis.

TYCK SYND OM MIG

Det är synd om mig. Jag är magsjuk. Inte klassiskt kräkas-en-gång-i-halvtimmen-magsjuk utan lite mer random och utspritt. Det började med magkramp och huvudvärk och frossa i tisdags, och på natten till onsdagen kräktes jag. Men bara en gång. Detta gjorde att jag då tänkte att jag kanske bara reagerat på att alvedonen var för stark för magen. Men resten av onsdagen spenderades nerbäddad i sängen. Hade ett skypemöte, organiserade inför leveranser och hade en avstämning på telefon (med min förra chefs fru som dessutom är en fd kollega till Kristoffer – snacka liten värld!). Sedan var jag helt slut. Försökte skriva på en rapport men insåg att, nej jag är faktiskt sjuk och ska inte jobba. Jag youtube:ade roliga klipp, sov lite, försökte hjälpa till med barnen och samtidigt röra mig så lite som möjligt. Nattade båda barnen på kvällen och gick sedan för att kräkas i två omgångar. Det har varit ett helvete att försöka äta. Är hungrig men tanken på all form av mat gör mig äcklad. Gårdens intag bestod sålunda av glass, knäckebröd med ost, dubbelrån med smör, några stackars makaroner och så mjölk och vatten.

Så. Nu är det fritt fram att säga hur synd ni tycker om mig.

”JAG BLEV 32 OCH BÖRJADE BÄRA HÖG KRAGE” ELLER NÅGOT I DEN STILEN

Jag har alltid – nej inte alltid, men vääääldigt länge – tänk mig att mitt ansikte är för runt/ tjockt och min hals för kort för att jag ska passa i något med hög krage. Detta har egentligen inte med någon kroppsnoja att göra (tror jag) utan mest att jag tycker att det ser knäppt ut med en boll på en krage, vilket är den bilden som jag målar upp i mitt huvud när jag ser det framför mig. Därför är det sjukt förvånande att jag inom loppet av en månad plötsligt, från ingenstans, bara hux flux införskaffat TVÅ plagg med hög krage. Detta efter att i mer än ett decennium varit utan ett endaste plagg med hög krage. Ja, jag säger då det. Undrens tid är då verkligen inte förbi mina vänner.

Bildbevis 1
Untitled Bildbevis 2 20170311-IMG_5709

Min standard-ringning är annars något mindre konservativt. Typ v-ringat eller bara vanlig enkel rund.

Bildbevis 1 på det
Lina Bildbevis 2 på det 20170130-IMG_5132

p.s okej, bildbevis 1 i den andra omgången kanske är lite missvisande om jag ställer den mot rubriken eftersom jag faktiskt var 32 år på den bilden, men tycker faktiskt att det är en av de bättre bilderna som finns på mig så därför var jag ju liksom tvungen att skryta med det 😉

PINSAMT OCH PRIVAT

Låt oss prata menskopp. Nej, gudbevare mig väl – låt oss inte göra det. Så himla privat och pinsamt. Fast, jo, vi ska nog göra det ändå. Av just den anledningen. För egentligen, varför ska det behöva vara så pinsamt och privat? och en dag lär jag ju bli så illa tvungen att prata såna där hemskt pinsamma saker med Aaron och Märtha. Lika bra att börja öva och alltså dags för mig att vara lite modig och gå utanför min comfort zone. Here’s to me being brave
20170302-IMG_5585
Ett år och 9 månader slapp jag vara utan mensen. Så jäkla skönt! Sedan kom den tillbaka, tillsammans med ont i magen, huvudvärk och lätt illamående. I ren vredesmod beställde jag då en menskopp eftersom massa bloggare jag följer har gjort reklam för den och för att jag helt plötsligt kände mig förolämpad (ja på riktigt förolämpad!) av att behöva köpa bindor och shit igen. Överallt har jag läst om hur fantastisk denna uppfinning är. Och hur jäkla bra den är för miljön och för kroppen. Och hur alla älskar den. Och jag då? Well, än så länge HATAR jag den. Låt mig berätta varför.

  1. Den är skitsvår att sätta in. Jag har googlat beskrivningar och youtubat filmer på olika vikningar och gud vet vad, men det är ändå skitsvårt.
  2.  Det är jätteobekväm att ha i för det mesta. Vilket beror på att den är så svår att få på rätt plats för mig. Enda gången jag inte tänker på den är när jag ska sova för då verkar den nästan automatiskt hamna i rätt position.
  3. Det är ASSVÅR att ta ut. Den är också svår att få ut utan att det gör ont. Och svår att få ut utan att råka nypa sig själv (Aj!)

Men. Jag tänker inte ge upp. Jag har läst om folk som försökt i ett helt år innan de blivit vän med den så jag tänker att någon gång ska väl jag lyckas också. Men jag vill bara säga att om det är någon som funderar på att skaffa en sådan – ni gör bäst i att hoppas på det bästa men förbereda er på det värsta. Tack för att ni läste och förlåt för att jag kastade det här ämnet på er så här på morgonkvisten.