OM ORÄTTVISOR OCH SJÄLVISK TACKSAMHET

För några veckor sedan blev en kollega till mig plötsligt sjukskriven och vi fick inte reda på varför. Direkt kom katastroftankarna. Vad hade hänt egentligen. Idag fick vi veta. Cancer. Min kollegas lilla barn har fått cancer och de har påbörjat behandling.

Det är helt fruktansvärt. Jag kan inte fokusera på något annat. Jag försöker greppa vilket helvete de måste gå igenom just nu. Funderar på hur jag ska kunna hjälpa. Hur jag ska kunna stötta. Men mina ord känns så futtiga, så små. Orättvisan när sjukdomar drabbar barn är vidrig.

Jag känner mig som en hemsk person. För att jag känner tacksamhet. Den där själviska tacksamheten jag känner över att mina egna barn är trotsiga och friska. Den själviska tacksamheten över att mina egna barn inte har börjat tappa håret på grund av cellgifter. Men jag slås också av insikten av hur oerhört skört livet är. Att marken under dig plötsligt kan rämna. Och sedan den själviska tacksamheten över att faktiskt inte ha en aning över hur det känns.

Och jag förstår om någon tycker att det verkar okänsligt eller oärligt att skriva om det här med tanke på föregående inlägg. Men det är en jävla skillnad mellan riktig och inbillad cancer.

Men om vi släpper det. Så tänkte jag bara säga att idag vill jag bara gråta och krama mina barn.
20170610-IMG_7436 20170610-IMG_7449

VYKORT FRÅN SPANIEN

¡Hola!

Just nu är vi hos svärföräldrarna i soliga Spanien. Märthas första flygresa och hon klarade den galant. Sov 1,5h och reagerade rimligt på att behöva sitta still. Aaron var så klart urnöjd med att få sitta hos sin farmor och farfar på planet ner och sov med kudden i farfars knä.

Här nere är det perfekt sommarväder. Varmt men inte för varmt och väldigt soligt. Stranden ligger några hundra meter ner och bredvid lägenheten ligger ett stort shoppingcenter. Rätt najs all in all alltså. Enda tråkiga är att Kristoffer fått överta Märthas feber och käkar Ipren sedan i tisdags. Hoppas den snart ska släppa.

Hemma har vi våra snälla grannar som tar hand och huset och i sovrummen har vi snickare som jobbar hela tiden medan vi är borta. Ska bli spännande att komma hem och se förändringen.

Japp. Så har vi det. Hur är det hemma? Kallt och regnigt? Säg kallt och regnigt så blir jag extra glad. (Även om ni ljuger)

IMG_9514

¡Hasta luego!

JÄVLA MÄN

Igår när jag var i Stockholm lyckades jag ta fel väg till min buss vid Slussen. Såg ett stort gäng människor och tänka att jo men jag kanske ändå är på rätt väg. Efter en liten stund upptäckte jag att det var något utländskt lag (handboll? Fotboll? Who knows) med enbart (rökande) män jag gick efter. Bra mycket större än vad jag är. Okej, men herregud. Lugn. De är ju vuxna människor, de är inte farliga, tänkte jag samtidigt som grinden bakom mig stängdes med ett olycksbådande ljud. Då upptäckte de mig. Glåpord, könsord och ja diverse förslag kom snabbt upp till ytan. Eftersom jag inte är speciellt kvick i käften var det bästa jag kunde komma på ett irriterat ”fuck of”. Vilket så klart enbart följdes av ytterligare förslag.
Sedan missade jag typ 5 bussar för att jag kände mig stressad och förföljd.

Men. Det jag tänkte på var inte att det var synd om mig. Nej. Helvete, tänkte jag, ska jag behöva lära Märtha att gå med nyckelknippan mellan sina fingrar? Har vi inte kommit längre? Ska jag behöva lära henne att alla män (#inteallamän)är potentiella våldtäksmän? Och ska jag behöva lära Aaron att det är fel att trakassera andra trots att samhället säger att det är okej (typ)? Varför kan det inte få vara en självklarhet att människor behandlar varandra med någon form av grundlig respekt?

Suck. Jaja. Nu är det snart helg och trädgården är grön.

EN SORG

Det är en sak jag gått och grubblat på länge och som jag kan likna vid att bära på en sorg. Jag blir ständigt påmind om det när jag ser hur folk lägger upp fantastiska bilder på när deras barn fick träffa sina syskon för första gången.

Jag kan nämligenibland bli så jävla förbannad på mig själv för att jag inte planerade Märtha och Aarons första möte bättre. Hur kunde vi vara så dåliga på att förbereda Aaron på att han skulle få ett syskon? Varför tog vi inte bättre tillvara på det där första ögonblicket?

Vi hade ringt mamma från BB och förvarnat om när vi skulle komma hem (eftersom hon var barnvakt) men när vi kom hem så sov Aaron. Trots att det inte var då han skulle sova. Men han hade varit svår att natta just den dagen så därför blev tiden fel. Allt blev så fel. Vi ville ju inte gå in och väcka honom helt abrupt utan istället tänkte vi att han fick vakna själv. När han sedan vaknade hörde vi inte det utan istället kom han upp alldeles yrvaken och så sitter hans föräldrar och mormor och tittar på en ny liten varelse.

Nej usch. Vad tänkte vi på? Vi borde ha sett till att prata mer om det innan. Vara tydligare med att när vi kommer hem från BB så har vi en ny liten person med oss som ska stanna. Bestämt att han inte fick sova när vi kom hem.

Visst. Han kommer inte komma ihåg det. Men JAG minns ju. Mitt första fatala misstag som tvåbarnsmamma.

PÅ TEMAT SAKER GÖR MIG FÖRBANNAD

Jag ser folk i mitt facebookflöde som delar ett av Trumps senaste minnesvärda citat. Och jag blir så jäkla förbannad på det. Oavsett om det handlar om att göra sig lustig och hata på det eller de som hyllar och hållEr med. Tycker fortfarande att det är surrealistiskt att ”the land of the free and the home of the brave” misslyckats så kapitalt med sitt folkval.

leaders

HUSLETANDE

Märtha är ett helvete att natta just nu (plus att hon vaknar minst en gång på natten och sedan tycker stt det är rimligt att börja dagen vid femtiden). I torsdags höll jag på i 1,5h och sedan var jag så förbannad att jag inte orkade göra ett skit mer den kvällen. Vilket inte är unikt. Så ser det ut många kvällar. Det är en av anledningen till att jag inte får något gjort längre. Jag är helt enkelt för förbannad för att bry mig om något annat än att få vara i fred.

”Ska vi inte kramas lite” föreslog Kristoffer när jag kokade av ilska och surfade på mobilen med lurar i öronen.
”Nej, jag vill tjura” svarade jag.
”Okej, men vi kan väl kramas lite först”, sa han och jag gick motvilligt med på det. Inte för att jag inte vill kramas, men liksom ibland (ofta) vill jag liksom bara få tjura i fred och ha det överstökat. Sedan , när vi kramats och hållt varandra i handen, fick jag tjura och kolla Hemnet. Vilket också gjorde Kristoffer sugen på att hemmet-knarka.

Resultatet av hemmet-knarkandet? Vi hittade ett totalt renoveringsobjekt i Anneberg (Kungsbacka) som fastnade i skallen på mig. Det fastnade så mycket att vi åkte på visning i dag. Jepp. That just happend.

Jag vet inte om det är något fel på mig men ibland är det liksom som att jag tycker synd om hus, bilar, soffor. Ja, alla möjliga materiella ting och typ vill ta hand om dem. Det här huset var ett sådant fall. Jag lusläste besiktningsprotokollet som visade att ungefär ALLT behövde åtgärdas (vi snackar fukt i källaren, mikrobiella problem på kallvinden, vattenskador, felaktig avfattning, för gammal elektricitet med mera med mera). Ändå föll jag som en fura för det.

När vi kom dit visade det sig dock att sådant som vi inte kunde åtgärda var det som var en deal-breaker. Högt väg-ljud, risig tomt, källare som mer eller mindre var obrukbar och skymd sikt (trots bra vädersikt). Men jag är inte besviken. Jag tycker tvärtom att det är skönt att det blev så här. Tycker det är så befriande att kunna släppa taget om en tanke helt. Så istället för att börja behöva vela om vi ska våga satsa, kan vi fortsätta ägna vårat hem i Alafors mer kärlek. God knows att det behöver det…
20170115-IMG_4995