OM STRESS OCH TRÄNING

Jag är nu inne på min femte vecka i min 6 week challenge. Och jag vet inte om det är tack vare träningen eller jobbets natur men jag känner mig väldigt lugn inombords just nu. Jag har precis haft en leverans där jag (delvis på grund av min egen risiga tidsplanering) varit tvungen att arbeta sent in på kvällarna i över en veckas tid. Och det har så klart varit knäckande för självförtroendet och stressigt som fan. Men det har liksom ändå inte påverkat mig. Jag har sovit som jag brukar. Jag har kunnat släppa leveransen när jag inte jobbar med den. Jag har kunnat koppla av trots att mitt arbete inte är slut när jag stänger ner datorn för dagen. Och det här är ett sådant gigantiskt steg framåt för mig. När jag jämför med förra våren, hur dåligt jag mådde då. Hur jag inte kunde sova. Hur jag inte kunde vara med barnen utan att ha mina projekt malandes i huvudet. Hur jag alltid hade nära till gråt. Det stresspåslaget som jag hade då är så långt ifrån den stress jag känt nu att det nästan känns löjligt att kalla den här situationen stressig.

En del i det är omtänksamma kollegor som stöttar och peppar. Men jag tror faktiskt att en minst lika viktig del är träningen. Och det här med att träna trots att inte motivationen finns där. Träna trots att musklerna ömmar efter föregående pass. Det har varit bra för mig. Att jag har ett måste som i förlängningen handlar om att ta hand om mig själv.

Jag är väl införstådd i hur banalt detta låter, men sakta, sakta, sakta känns det som att den här insikten landar hos mig, och det vill jag liksom dela med mig av.

Annonser

SIX WEEK CHALLENGE

Förra söndagen körde jag igång med min 6week challenge. I höstas gav jag det i födelsedagspresent till Kristoffer och nu fick jag tillbaka det (i födelsedagspresent) eftersom han tyckte det var så kul och har fortsatt med träningen.

Utmaningen går ut på att under 6 veckor så ska jag träna CrossFit 3 gånger i veckan och följa en specifik diet anpassad för mig.

Målet är att hitta något som jag tycker är roligt och som jag känner att jag kan hålla på med länge. Men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att säga att jag också vill bli mer norm-snygg. Få lite mer definierade muskler. Känna att jag orkar mer. Att jag är stark för barnen och visar dem att det är roligt att hitta en träningsform man trivs med. Så det är både ett långsiktigt mål och ett aningens mer ytligt/kortsiktigt.

Träningen går okej än så länge. Har visserligen just nu så mycket träningsvärk i magmusklerna att det gör skitont att hosta. Men men. Det går snart över. Imorgon lär jag istället ha samma onda i armarna och nästa gång i benen… Saken är bara den att maten är ofantligt tråkig. För det är ju så att för att nå bäst resultat med min utmaning så ska jag äta på ett visst sätt. Jag har en lista på vad jag får äta liksom. På listan står framförallt mycket protein och grönsaker och nästan inget fett och kolhydrater. Visst att det bara handlar om att äta så här i 6 veckor men just nu känns sex veckor som en låååång tid.

Det som är positivt med dieten (utöver att jag förhoppningsvis kommer få bra resultat och bygga muskler) är att jag har fått möjligheten att sitta med en excellista och gå igenom råvaror som inte är listade bland mina matförslag för att se hur kag kan bygga andra recept än de som redan är föreslagna. Och det är ju kul med excel 🙂 Jag har alltså insett, kanske något förenklat, att näringslära egentligen bara om matematik. Du räknar protein, fett, kolhydrater och energi. Och genom att göra mina beräkningar kan jag bygga ut lite roligare recept och därmed göra maten roligare. För sånt är viktigt. Mat ska ju vara kul.

Ah well. Vi får se hur det går. Det är i alla fall kul att komma igång med något även om det är lite pusslande att få ihop både mina och Kristoffers träningstider.

10K

Hur tuff och häftig och världsbäst kan man egentligen få lov att känna sig? Rätt så tuff och häftig och världsbäst, visar det sig. I alla fall för mig som har sprungit 1 MIL för första gången i livet! Sprang på 1,02 h vilket ändå känns helt okej för att vara mitt första försök. De första 4 km sprang jag med en kompis och då sprang vi ganska lugnt för att kunna snacka skit samtidigt men sedan ökade jag på när jag var själv och det kändes jäkligt  gött. Jag är så stolt över mig själv och efteråt mitt pass var jag så sjukt endorfinhög att jag liksom bara ville skrika ut min bedrift till hela världen.

Jag är så otroligt motiverad att hålla igång den här träningen som jag håller på med nu. Helst vill jag ju träna 3 gånger i veckan men jag har inte riktigt fått till det efter semestern utan det har bara blivit att jag sprungit två gånger i veckan. Sedan kör jag ju mina 7 min varje dag fortfarande men det är något jag gör lite mer pliktskyldigt än med någon större entusiasm.

Jag försöker också övertala två kompisar att testa på yoga med mig. Jag vill nämligen så gärna bli yoga-frälst. Det känns som något jag skulle kunna hålla på med i resten av livet i så fall. Även när jag blir gammal och skröplig. För jag tänker att det är nu (fast helst för 10 år sedan) som jag lägger grunden för hur jag vill leva ett långt och hälsosamt liv. Jaja. Jag vet att jag upprepar mig här nu och att det kanske är lite tröttsamt för er att lyssna på mina uppenbarelser som borde ha kommit för länge länge sedan men nu är det så här. Och jag är glad och tacksam för att jag börjat inse det nu och faktiskt jobba aktivt för det.

NÅGRA AV HÖSTENS MÅL

Jag känner mig stark. Både mentalt men också lite mer fysiskt stark. Jag känner att jag ser på den kommande hösten med tillförsikt och med en skön känsla i kroppen. Känner mig utvilad efter sommaren och liksom allmänt glad. Jag känner att jag har kommit till insikt om några större saker och det finns vissa förändringar jag vill göra i mitt liv. Tänker att jag skriver ner dem här på bloggen så att ni också vet.

Hela sommaren har jag läst Harry Potter och även om jag tenderar att bli smått manisk när jag läser så är det så avkopplande att få läsa. Jag vill helt enkelt fortsätta läsa nu i höst. En bok per månad kanske kan vara ett rimligt mål? Och liksom få in det i min vardagsrutin. Jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att utmana språket och få koppla bort den egna verkligheten för en stund. En annan typ av verklighetsflykt än det där spelandet
20180817-IMG_6628
Jag har insett hur starkt styrd jag är av hormoner och att jag behöver vara medveten om det när jag tar emot dåliga besked. Att jag kanske helt enkelt behöver säga det högt för mig själv att ”ja, men Lina, just nu är du lite mer känslig än vanligt så det där hen sa kanske inte betyder exakt det din hjärna sa till dig att hen sa”. Det hänger också lite ihop med något jag hörde i Framgångspodden där ”Natthiko” sa att en av hans största insikter var att ”tro inte på allt som du tänker”.
20180730-IMG_627020180511-IMG_3864
20180726-IMG_6128
Jag vill fortsätta träna. Jag känner att jag vill bli starkare än vad jag är nu. Och snyggare. hehe he he… Nä då. Eller jo. Lite snyggare i alla fall. Men framför allt vill jag känna att jag har en större motståndskraft mot infektioner. Att jag lättare klarar av alla kommande VAB-dagar och förkylningar och influensor. Och så vill jag skapa bättre vanor för ett längre liv. Ett långt och friskt liv. Utan allt för ömmande kropp och själ.
IMG_207620180715-IMG_5258 Det fjärde målet handlar också om att försöka må bättre. I mitt fall genom att avstå från godis. Just nu har jag ett gravt godisberoende som jag inte kan hitta ursäkter för längre. Jag äter godis nästan varje dag. Jag har noll självbehärskning om jag vet att det finns hemma och jag kan lätt trycka i mig 100g choklad utan vidare. Det gör att jag känner mig så styrd och liksom som en slav under mitt ”beroende”. (Jag använder beroende här i brist på bättre ord. Vet inte riktigt vad jag ska kalla det annars.) 20180718-IMG_5651
20180721-IMG_5974
Emma & Stefan

TRÄNAT I SOMMAR OCH ÄR DÄRFÖR SJUKT STOLT ÖVER MIG SJÄLV

Det är exakt precis nu. När jag är så där självgod och stolt över mig själv – som jag önskade att jag var någon form av storbloggare med en arsenal av fotografer som kunde föreviga exakt hur bra jag är. Jo, ja. Helt rätt. Jag har varit ute och tränat. Big deal – I know. Jo fast för mig är det faktiskt det. Idag har jag nämligen varit gång med min 7minuters utmaning i 47 dagar i rad. 47 dagar! Fattar ni?! Jag har dessutom sprungit minst 2 gånger i veckan sedan den 15 juni. Det är helt sjukt. Jag tror till och med att jag känner att jag har fått liiite bättre kondition. Det bara måste ju betyda något tänker jag.

Men varför, undrar ni då, vill jag ha någon fotograf som kan föreviga det? Well. För att jag hade velat ha en riktigt skrytig bild att visa upp på mig själv i stället för ett kräftrött ansikte i en badrumsspegel. That’s why.

Obs. Känner att jag behöver slänga in en liten disclaimer här. Jag är fullt medveten om att detta med 7 minuter och/eller löpning 2 gånger/vecka låter rätt lite för de flesta personer. Men för mig är det ett jättestort steg. Och jag hoppas innerligt att jag kan hålla igång den här rutinen även till hösten och vintern när vägarna är isiga och solen lyser med sin frånvaro.