PÅ TEMAT SAKER GÖR MIG FÖRBANNAD

Jag ser folk i mitt facebookflöde som delar ett av Trumps senaste minnesvärda citat. Och jag blir så jäkla förbannad på det. Oavsett om det handlar om att göra sig lustig och hata på det eller de som hyllar och hållEr med. Tycker fortfarande att det är surrealistiskt att ”the land of the free and the home of the brave” misslyckats så kapitalt med sitt folkval.

leaders

GRÄVJOBB

Det känns som att det har hänt en massa saker som jag inte har hunnit skriva om. Eller ja. Nu lät det ju som att vi är svin-upptagna. Det är vi inte. Men vi har tex äntligen tagit tag i tomten och dräneringen/avvattningen från förrådet. Vi hyrde en liten grävmaskin en helg och la ner rör och makadam. Precis som med allt annat så tog det så klart längre tid än vad vi önskade. Det går ju helt enkelt inte att jobba två personer med två små barn. Men det löste sig på något vänster. Och med lite hjälp av snälla grannar. Vi hade tur med vädret fram till söndag eftermiddag då det började regna lite lätt. Trots att marken var helt torr så räckte dock de ynka dropparna för att göra jobbet riktigt riktigt tungt.

Att återställa marken har dock tagit lite tid och vi är fortfarande inte helt klara. Vi bestämde oss för att försöka pussla ihop gräsmattan av själva grässvålen som vi grävde bort. Det visade sig dock vara ganska pilligt att få till det så att allt blir jämt. Dessutom känns det som att marken fortfarande kan sätta sig en hel del. Och så har vi inte koll på om gräset kommer överleva än. Men men. Vi räknar helt enkelt inte med att vinna några pris för gatans vackraste gräsmatta i sommar. Men så länge den överlever så går det ju att dressa gräsmattan lite för att jämna till den.

Jag verkar för tillfället vara helt oförmögen på att ta några vettiga bilder. Och så håller vi på att flytta om datorerna (som innehåller alla bilderna) så därför blir det några platta mobilbilder i kollage som jag bjussar på. Håll till godo. Obs. Jag försökte festa till bilderna genom att göra dem runda. Tror dock inte att jag lurar någon…

HUSLETANDE

Märtha är ett helvete att natta just nu (plus att hon vaknar minst en gång på natten och sedan tycker stt det är rimligt att börja dagen vid femtiden). I torsdags höll jag på i 1,5h och sedan var jag så förbannad att jag inte orkade göra ett skit mer den kvällen. Vilket inte är unikt. Så ser det ut många kvällar. Det är en av anledningen till att jag inte får något gjort längre. Jag är helt enkelt för förbannad för att bry mig om något annat än att få vara i fred.

”Ska vi inte kramas lite” föreslog Kristoffer när jag kokade av ilska och surfade på mobilen med lurar i öronen.
”Nej, jag vill tjura” svarade jag.
”Okej, men vi kan väl kramas lite först”, sa han och jag gick motvilligt med på det. Inte för att jag inte vill kramas, men liksom ibland (ofta) vill jag liksom bara få tjura i fred och ha det överstökat. Sedan , när vi kramats och hållt varandra i handen, fick jag tjura och kolla Hemnet. Vilket också gjorde Kristoffer sugen på att hemmet-knarka.

Resultatet av hemmet-knarkandet? Vi hittade ett totalt renoveringsobjekt i Anneberg (Kungsbacka) som fastnade i skallen på mig. Det fastnade så mycket att vi åkte på visning i dag. Jepp. That just happend.

Jag vet inte om det är något fel på mig men ibland är det liksom som att jag tycker synd om hus, bilar, soffor. Ja, alla möjliga materiella ting och typ vill ta hand om dem. Det här huset var ett sådant fall. Jag lusläste besiktningsprotokollet som visade att ungefär ALLT behövde åtgärdas (vi snackar fukt i källaren, mikrobiella problem på kallvinden, vattenskador, felaktig avfattning, för gammal elektricitet med mera med mera). Ändå föll jag som en fura för det.

När vi kom dit visade det sig dock att sådant som vi inte kunde åtgärda var det som var en deal-breaker. Högt väg-ljud, risig tomt, källare som mer eller mindre var obrukbar och skymd sikt (trots bra vädersikt). Men jag är inte besviken. Jag tycker tvärtom att det är skönt att det blev så här. Tycker det är så befriande att kunna släppa taget om en tanke helt. Så istället för att börja behöva vela om vi ska våga satsa, kan vi fortsätta ägna vårat hem i Alafors mer kärlek. God knows att det behöver det…
20170115-IMG_4995

ÅKA SPÅRVAGN

Ibland är jag och Kristoffer pinsamt handlingsförlamade. Vi har tex vetat om att vi ska åka till Spanien i flera månader men ändå inte tagit oss för att fixa pass till Märtha. Så idag bestämde jag mig äntligen för att ta med henne efter kvällsmaten. Satt och pratade pass när vi åt och hämtade Aarons pass för att visa honom hur liten han var på bilden.

Hrm, vi kanske ska kolla när våra pass går ut också slog det mig. *gulp* de gick visst ut i mars. Jaha. Bara att packa in hela familjen och åka till polisen för att fixa pass. Nr 451 betjänades när vi kom. Vi fick nr 524. Kul.

Vad gjorde ni då undrar ni. Vi åkte spårvagn svarar jag. Till Aarons stora glädje. Först 3an till redbergsplatsen. Sedan 6an tillbaka till Ullevi Norra. Sedan en tur till närmsta lekplats och därefter ett besök på Condecco där vi delade på en kvällsbulle. Kötiden var med andra ord lång. Typ 1h40 min tog det. Men men. Nu är det avklarat. Håll tummarna för att vi får passen innan det är dags för avresa.

IMG_9401

AMMAT KLART… SNART

För någon vecka sedan insåg jag att det förmodligen inte är länge jag får fortsätta amma. Den uppenbarelsen gjorde ont i mig. Märtha var lite ledsen och bet mig. Sedan blev hon såklart mer ledsen när jag skällde på henne för att hon bet mig. Jag försökte trösta och sa ”var inte ledsen älskling. Då blir jag ju också ledsen.” Och så blev jag det. Tårarna rann sådär filmiskt långsamt ner för kinden. Men inga tårar skulle betyda mer mjölk. Sånt funkar dag 4. Inte månad 14.

Jag minns att jag tyckte det var jobbigt att sluta amma Aaron också. Någonstans tänkte jag därför att det skulle bli lättare att sluta den här gången. Men det är minst lika svårt. Visst är jag tacksam över att jag har fått amma så här länge. Och visst kan vi säkert fortsätta lite till. Men någon gång kommer vi behöva sluta. Det är sorgligt. För tänk om det här är sista gången jag får amma.

Nej, jag vill inte. Vill fortsätta lite till. Det känns som att jag greppar efter halmstrån här bara. Som att jag desperat försöker hålla kvar vatten i kupade händer, men det sipprar mellan fingrarna.

IMG_9364

ÄLSKAR TÅG

IMG_9369.JPGNär jag åker tåg långt sitter jag alltid med mobilen framme så att jag kan kolla kartan samtidigt. (Om jag inte jobbar förstås.) Jag älskar att romantisera kring landskapet och förälskar mig på ett ögonblick i nya platser där jag vill bo. Får syn på en spännande vik, ett hus med snickarglädje, välskötta staket som andas herrgård, en skogsdunge med rådjur som betar och jag är såld. Kollar snabbt upp var jag befinner mig och börjar räkna på pendelavstånd till en lämplig större stad. Tanken spinner vidare på om jag och Kristoffer kan fortsätta på våra jobb eller om vi behöver byta eller sadla om. Kanske är det ändå just här som vi ska börja vårt nya liv. Sedan öppnar en ny sjö upp sig, ett fält breder ut sig, ett hus med tinnar sträcker sig mot skyn och jag får en ny flamma. Hjärtat byter riktning och börjar bulta för en ny plats. Åh.

Det kanske låter ombytligt och totalt vansinnigt. Men jag älskar det. Älskar att få låtsas. Älskar att få drömma.

DET DÄR PUSSLET

Jag läser inlägg om livspussel och tårtbitar för balans och funderar på om det finns någon bättre liknelse för att beskriva att det där pusslet aldrig läggs klart eller att tårtbitarna äts upp efter hand. För även om jag själv kan beskriva min tillvaro som pusslandes och också vill balansera mitt liv för att alla delar ska få utrymme, så känner jag ibland att liknelsen haltar. Hur beskriver jag att tillvaron är mer dynamiskt? Ska jag tänka varje dag som en tårta som ska ta plats på ett större kalas? Eller kanske varje dagspussel som del av ett enormt pussel med en massiv hög olagda bitar som ligger huller om buller?

Nä jag vet inte. Bara flummar ut nu men skulle gärna vilja ha en bättre bild i huvudet. Funderar på att likna det vid en stor trädgård där jag måste kratta, gallra bort ogräs, så nytt, vattna, gödsla och skörda (och så om igen). Men detta bygger ju på att de/den jag pratar med är med på banan. Kanske till och med är någon som förstår sig på trädgårdsbestyrens göromål. Nä äsch, jag kanske ska hålla mig till en låda pussel ändå.