EL TORCAL DE ANTEQUERA

Jag skrev ju att vi inte gjorde några större utflykter, men en av de få utflykterna som vi faktiskt genomförde innefattade en tur till El Torcal de Antequera. Det är ett naturreservat ungefär en timmes bilresa från Fuengirola. Vi var här för 3 år sedan också men då var det sådan kraftig dimma att vi inte riktigt såg någonting, än mindre vågade ge oss ut på någon av vandringslederna.

Men i år kände vi att det var dags att göra ett nytt försök.

Det är ganska stor skillnad på att ”vandra” med barn och att vandra med andra vuxna. Eller det kanske i och för sig bara handlar om mina barn när jag tänker efter. Min gudson Gustav verkar ju liksom kunna gå hur långt som helst (han är 3 år) vilket min lillebror hävdar beror på allt ”gräsklippande” han ägnar sig åt 🙂

Men tillbaka till mina barn. Märtha blir lack efter några meters promenad och vill bli buren. Aaron orkar lite längre men sedan börjar han också prata om att det är för varmt, han är törstig, han vill vara i skuggan, kan vi ha gått vilse etc etc. Trots vetskapen om detta bestämde vi oss på semestern att vi skulle försöka gå den enklare leden (bah! Enkel?!) när vi besökte El Torcal.
20180924-IMG_7897 20180924-IMG_7917
20180924-IMG_2299
El Torcal de Antequerra är alltså ett naturreservat i bergskedjan Sierra del Torcal som ligger söder om staden Antequera. Det är ett område som är känt för sina ovanliga landsformer och som har ett av de mest imponerande karstlandskapen i Europa (enligt wikipedia). Högsta punkten, Camorro de las Siete Mesas ligger på 1 336 m.ö.h. Förutom den spännande geologin ska det också finnas många intressant djur och växter. Aaron såg fram emot att få se getter (Iberisk stenbock) men tyvärr såg vi bara spår av dem. (Något han pratade om resten av dagen. ”Jag tyckte det var tråkigt att vi inte såg några getter” …)
20180924-IMG_7907
20180924-IMG_7899 20180924-IMG_7906
Kristoffers mamma, som har lite problem att gå insåg snabbt att det här inte var något för henne, men jag, Kristoffer, Kristoffers pappa, Aaron och Märtha gav oss ut på den 1,5 km långa vandringsleden som var markerad som enkel i guideboken. Den var inte enkel. När jag och Kristoffer har gått enklare vandringleder i USA har dessa mer eller mindre varit handikappanpassade. Denna var långt ifrån handikappanpassad. Det var trångt och brant och sylvassa buskar utanför stigen. Det slutade med att vi fick turas om att bära barnen ganska stora delar av sträckan.
20180924-IMG_7918
20180924-IMG_2311
Ändå måste jag säga att ett besök till El Torcal verkligen är häftigt och något jag kan rekommendera – om man har lite äldre eller mer vandringsvana barn i alla fall. För landskapet där är otroligt häftigt. Det är en geolog eller geoteknikers dröm och utsikten är strålande.
20180924-IMG_7925 20180924-IMG_7932
Och ja. Det var väl egentligen bara det jag ville säga. Har ni vägarna förbi El Torcal. Åk dit.
20180924-IMG_7910
Glad fredag!

Annonser

KORT OM SEMESTERN

Hola!
Är tillbaka i Sverige nu. Det kanske ni hade listat ut. Hade tänkt blogga en massa under semestern men fick inte riktigt till tiden. Och så blev jag nojig över att jag lämnade ut för mycket av mig själv och mitt privatliv på nätet. Och sedan tänkte jag köra ett uppsamlingsheat när jag kom hem men då pratade Aaron om döden och då kunde jag inte låta bli att skriva om det. Och så blev det en konstig övergång. Och så kände jag att jag var tvungen att förklara mig. Och. Ja.

Nog med bortförklaringar. Här kommer lite om semestern i korthet.
20180926-IMG_8049 20180926-IMG_8031
20180924-IMG_7925 Vi är hemma nu efter 10 fantastiska dagar i Spanien med svärföräldrarna (som har en lägenhet med gigantisk takterrass I Fuengirola). Vi har ägnat nästan hela semestern åt att sola och bada. Gjort några enstaka utflykter men i stort sett så gjorde vi så lite som möjligt. Bara tog det väldigt lugnt. Och det var perfekt för oss. 20180922-IMG_7821
20180921-IMG_7702 En av de sakerna som kännetecknade semestern var att jag och Kristoffer och Ivar var ute och sprang tillsammans på morgonen innan det hunnit bli för varmt. Vi sprang längs med stranden och i bergen och det var helt fantastiskt. Efteråt tog vi morgondopp i poolen tillsammans med barnen. Oh lord. Här snackar vi livskvalitet deluxe! Är så sjukt nöjd över mig själv. Vi sprang 7 av 10 möjliga dagar vilket jag personligen anser vara ett mycket bra track-record. 20180921-IMG_2279
20180926-IMG_8048 Det andra stora som hände under semestern var att Aaron lärde sig simma. Först klarade han att simma under vattnet. Sedan lärde han sig att simma under vattnet, komma upp för att andas för att därefter fortsätta under vattnet. Och slutligen lärde han sig att simma helt över ytan. Visst, hans teknik behöver förfinas. Men han kan! Det är så sjukt häftigt att få vara med om det. Och han var så makalöst stolt över sig själv. 20180923-IMG_7838
20180922-IMG_7812
Känner att jag borde skriva något om Märtha. Men helt ärligt så fick hon nog inte alls lika mycket uppmärksamhet som Aaron fick i vattnet. Hennes nöjen bestod i stället i att göra sandslott, förfölja den svartvita katten som bodde jämte poolen och skrika högt av skräckblandad förtjusning åt medelhavets vågor. Lilla skruttan. Ska försöka kompensera för henne genom att signa upp på massa plask-och-lek aktiviteter här hemma.
20180922-IMG_7749 20180923-IMG_7866
20180923-IMG_7885

AARON FRÅGAR OM DÖDEN

Igår när jag nattade sa Aaron att han inte ville dö. Vi höll på att läsa om dinosaurier, som han är fullt medveten om är utdöda, och kanske var det därför han tog upp ämnet. Det är så svårt tycker jag. För dels så är det ett svårt ämne att prata om, dels vill jag inte skrämma honom och dels vill jag inte ljuga. Jag säger att det är långt kvart till han ska dö och att han ska tänka på allt spännande som vi ska upptäcka innan det är dags. Han säger att han inte vill att det ska göra ont. Jag svarar att det inte gör ont att dö. För det tror jag verkligen inte. Inte i kroppen i alla fall. Han säger att han är rädd för att det ska göra lika ont som när han fick en spinga i fingret i somras. Jag säger att det inte alls gör så ont. Han säger att han inte vill dö för då får man inte titta på TV. På det vet jag inte vad jag ska svara.

Jag säger att jag inte heller vill dö eller att han ska dö. Det är långt kvar. Det vet jag ju inte. Men jag hoppas att det är långt kvar. Och det är det jag säger till Aaron när han frågar.

Jag är ju också rädd för döden. Den senaste veckan har jag tänkt mycket på döden själv. Kanske är det för att vi har flugit och det är bland det värsta jag vet. Eller så är det bara en sån där naturlig våg av existentiell rädsla som kommit över mig just nu. Det är svårt att hantera det. Mitt sätt att hantera det är ju också att försöka att inte tänka på det. Blir förmodligen inte bättre av det, men det funkar för stunden. Typ.

Men när ens barn är rädd för döden. Och man inte känner att man har ett bra svar. Då börjar det bli jobbigt på riktigt. Hur gör man egentligen? Med de där stora frågorna? Jag vet inte. Försöker vara lugn och inte ljuga. Även om det hade varit lättare att ljuga. Säga någonting om himlen eller Nangijala eller reinkarnation eller något annat. När han blir lite äldre så ska jag säga av jag hoppas på.
20180924-IMG_2305
You think the dead we loved ever truly leave us? You think that we don’t recall them more clearly than ever in times of great trouble? -Albus Dumbledore

FJÄRÅS BRÄCKA

I söndags gjorde vi en liten utflykt till Fjärås Bräcka med barnen. Det är ett område med fantastisk natur samlad på en väldigt liten yta och det kändes som en bra testrunda för barnen att pröva på att ”vandra”. Vi hade ju inte direkt några riktiga vandringskläder utan tog våra regnställ och lite picknick med oss men det funkade också bra.

Det var verkligen välbehövligt att få komma ut efter mycket stillasittande inomhus i regnet. Tog massa bilder och istället för att välja ut ett sobert antal så blir det nu en ordentlig bildkavalkad. Enjoy!

Vi började med att gå ner för de 142 trappstegen till sjön Lygnern.
20180909-IMG_2173 Sedan kastade vi sten. Vattnet var kristallklart och det var nästan så att jag blev sugen på att bada. Nästan i alla fall 🙂  20180909-IMG_7384
20180909-IMG_7392
Efter att ha promenerat lite längs med strandkanten begav vi oss in i bokskogen. Som var som tagen ur vilken sagobok som helst. Jag älskar verkligen bokskogar! De känns så lugna, mystiska och snälla på något sätt. Vi hittade ett halvt vindskydd också där barnen skulle ”överraska” Kristoffer på något sätt. Han spelade med i leken.
20180909-IMG_7420
20180909-IMG_2196 Fjärrås Bräcka
20180909-IMG_7428 Efter skogen tittade vi noga på kartan och tog oss vidare uppför stigarna till Ljungheden. 20180909-IMG_7429 Där uppe var det blåsigt värre. Och underbart vackert.
20180909-IMG_7474
20180909-IMG_2207
20180909-IMG_7462 20180909-IMG_7513
20180909-IMG_7501
Efter att ha kämpat sig upp för backen (nästan) helt på egen hand tyckte barnen (och vi) att det var bäst med lite fika. Så då la vi ut picknickfilten i lä bakom några underbart väldoftande enbuskar. (Fun fact (för mig, troligen inte för er men nu skriver jag det ändå): jag fick filten när jag sommarjobbade för Göteborg Vatten, som det hette då, och nu är jag alltså tillbaka där igen. Känns kul.)
20180909-IMG_7496 Och sedan såg det ut som att regnet skulle dra in så då började vi gå tillbaka mot bilen. Det kändes dessutom som att det var en ganska lagom lång tur med barnen. Aaron var dessutom orolig över att vi hade gått vilse eftersom vi inte gick samma väg tillbaka till bilen, trots att han gjorde ett ypperligt jobb som kartläsare. 20180909-IMG_2237

Nu ska jag fantisera över  vilka vandrings-kompatibla kläder jag ska önska mig i julklapp 🙂

TORSDAGENS LISTA

Mitt huvud är till bredden fyllt av alla intryck från nya jobbet. Måste processa lite så vi kör en klassisk lista på det. Snodd från Elsa.

Vilken är din bästa egenskap? Att jag är ärlig tror jag. Det är förmodligen ockå min sämsta egenskap eftersom den gör mig plump och i kombination med att jag inte tänker efter före så tror jag att jag kan upplevas ganska elak ibland. Men mest är jag stolt över att jag är en ärlig person. Och att jag är en sådan som försöker finna sanningen också. Det tycker jag är en bra egenskap.
Moas namngivningskalas
20180818-IMG_2088
Vi spolar fram tiden 15 år. Hur ser din typiska vardag ut då? Om 15 år är jag 33+15=48. Hrm. Aaron har precis blivit klar med gymnasiet och tar ett sabbatsår innan han börjar läsa VoV på Chalmers 🙂 Vi har obligatoriska söndagsmiddagar och bråkar med Märtha om hennes nya punkiga frisyr samtidigt som hon läxar upp oss om våra bristfälliga musikaliska kunskaper och den senaste tekniken. Kristoffer och jag enas om att vi har världens smartaste och bästa och jobbigaste barn. Mycket av tankarna går åt att planera en ny altan för den gamla håller på att bli sliten. Jag arbetar ibland sent på kvällarna eftersom mitt forskningsjobb som rör klimatförändringar är så otroligt spännande och svårt att slita sig från. Kristoffer och jag drömmer om vilket land vi ska bosätta oss i härnäst efter föregående utlandsvistelsen.
GrandCanyon - 20121127 - 54
24102011-IMG_3850
25102011-IMG_1377
Pratar du nånsin högt med dig själv? Gud ja. Ofta. Mest när jag behöver peppa mig själv eller är arg på mig själv. Ibland om jag ska öva in ett samtal också. Ibland säger jag saker högt för att de inte ska vara lika läskiga.

Vilka kändisar ser du oftast? Inte en enda jävel. Fast det gör ju faktiskt ingenting.

Vilken är din spirituella ålder? Oh svårt. Jag är nog rätt efter min ålder och fastar i 20-års åldern tror jag. Samtidigt känner jag mig ibland så vansinnigt gammal och tråkig och som att jag nästan levt klart. Kanske landar på 47 ungefär. Eller 23. Eller 26. Läste någonstans att hjärnan typ slutas utvecklas efter ca 26 så det kanske stämmer.

Om du skulle vara tvungen att gå runt och alltid sjunga en låt vilken låt skulle det bli? Wake me up med Avicii

Hur tror du Aaron och Märtha ser på dig som sin mamma? Är du den roliga mamman? Den mysiga mamman? Eller den som ser till att tråkiga saker blir gjorda? Jag är nog den snälla, push-over mamman. Skulle Kristoffer säga. Hehe. Nä, men han tycker att jag är dålig på att sätta gränser och det stämmer nog. Men jag hoppas att barnen tycker att jag lyssnar på dem och att jag är mysig. Jag är definitivt inte den som får saker och ting gjorda.
20180802-IMG_641720180803-IMG_1945
Du anordnar middag och får bjuda 10 gäster (inklusive kändisar), vem bjuder du? Hrm. Det går ju inte att svara vettigt så jag tar bara de första 10 levande som poppar upp. JK Rowling, Kristoffer, Leonardo DiCaprio, min kusin Marie, Johan Rockström, Oprah, Klara Doktorow (fd Svensson), Babba Rivera, Karin Bojs och Barack Obama. Kommer bli lagom stelt och bra. Eller så har vi fantastiska samtal om böcker, miljö och vetenskap ❤

TRE MATRÄTTER JAG VILL LAGA OCH ÄTA

Trendenser (som fortsätter att leverera inom alla områden som rör klimatet just nu – heja!) la upp den här underbara bilden och jag vill väldigt gärna laga allt det där. Hasselbackspotatis kan vara något av det godaste jag vet. Synd att det tar sådan lång tid att laga bara.
biffar_5b86e0529606ee759ec6c661

Jävligt gott lagar veganska revebensspjäll med Clara Henry och jag tycker att detta ser fantastiskt gott ut. Blir dock mer sugen på att göra hasselbackspotatis till nu när jag dregglat över Trendensers inlägg. Men anyways. Tofu. Måste börja lägga till det till våra maträtter. Har gjort några halvhjärtade försök och det har varit ganska så skitäckligt om jag ska vara helt ärlig. Men skam den som ger sig.

img_9445

Jag hänger inte så mycket på Pinterest längre men olika pastarätter står ju alltid högt upp på listan. Den här historien från Cashew Kitchen vore till exempel smaskig. Funderar på om jag skrivit om den tidigare. Men å andra sidan. Who cares? Det ser ju gott ut liksom – så då kan man inte skriva för mycket om det 🙂

66e6bcccca43f75f962c8da1a51c8b7a