HELGEN SOM GICK

Ny vecka. Nya tag. Men först en recap av vad vi gjorde under helgen.

I lördags hade Märtha avslutning med sin dans och vi var med hela familjen vilket kändes mysigt och lite stort. Jo men faktiskt lite stort. Vara på avslutning hela familjen tillsammans.
20190511-IMG_0741
Sedan fortsatte lördagen med att jag tog med mig barnen för att besöka Emils lekupplevelse, på Tjolöholm, som är ett pytelitet lekland i sann Emil i Lönneberga anda. Vi började med att springa upp till Slottet men väl där ville inte Aaron gå in och Märtha sa att det var läskigt så då sprang vi tillbaka till en parkbänk där vi käkade vår medhavda frukt. Sedan anslöt lite kompisar och barnen levde rövare på Emils. Alltså verkligen levde rövare. Herre gud. Från att ha haft två ganska lugna barn har vi hux flux två bortbytingar som vrålar och brottas och gud vet vad.
20190511-IMG_0758 20190511-IMG_0780
20190511-IMG_0794 20190511-IMG_0800
Tur att de är söta i alla fall…
20190511-IMG_0806 På söndagen började vi med att ha avslutning på simningen för Aaron och sedan firade vi med att äta glass efteråt. Eller ja. Inte jag som kör min 6week men de andra. Och på eftermiddagen firade vi min guddotter Moa som fyllde ett år. Vi kom 1h sent till kalaset för vi fastnade i en bilkö utanför Lindome. Finns ju roligare sätt att spendera sin tid på än stillasittande i en bil men men. Tillslut kom vi fram och hade en jättemysig eftermiddag och kväll. Barnen lekte så himla fint och allt kändes bara härligt. 20190512-IMG_0868
20190512-IMG_0830

Annonser

BLÖDIG MAMMA

Ibland sköljer känslan över mig på ett sätt som jag fortfarande inte riktigt är beredd på. Den där villkorslösa kärleken till mina barn som jag älskar så intensivt. Det känns som att vi har gått in i en ny fas nu. De är så självständiga och klarar av så mycket på egen hand. Vi behöver inte passa varje steg de tar och vi kan prata om sådant som är mer komplext och svårt än vad vi kunde tidigare. Och trots att de inte behöver mig på samma sätt som när de var små så älskar jag det här nya. Älskar att våra roller förändras och att vi får utvecklas tillsammans.
20190420-IMG_0528
Därtill är jag så tacksam över allt fint de får uppleva. I morse blev jag t.ex helt blödig för att det satt uppe en lapp om att Aaron skulle få gå en kurs på förskolan när de övar på vad man ska göra om man går vilse. Livsviktigt och bra. Och det gjorde mig blödig för att jag tycker att det är så rätt att samhället är med och rustar våra barn för framtiden.
20190329-IMG_0191
Och deras kärleksfulla familj sedan. Att de får lära känna mor- och farföräldrar, mina farföräldrar, sina kusiner, sina sysslingar, mostrar, fastrar, farbröder och fastrar i flera led. Att de har så många som älskar dem. Att de kan känna sig hemma och trygga på många platser med andra människor. Sådant gör mig lycklig. Och när jag skalar ner allt till grunden så är det där det enda som betyder något egentligen. Att jag kan ge mina barn en kärleksfull och trygg uppväxt. Och just i detta nu så känner jag mig, hör och häpnad, faktiskt som en ganska lyckad förälder. En sjukt blödig men ack så ödmjuk sådan 😉
Märtha fyller 3 år
20190420-IMG_0552 20190420-IMG_0532
20190420-IMG_0533

KÖNSSTEREOTYPA KLÄDER PÅ BARN

Läste precis att ett känt par fick en hatstorm emot sig för att deras lille bebis bar rosa kläder TROTS att han är en kille och därför absolut inte kan bära rosa, enligt den här mobben. Oh my. Mänskligheten alltså. Skönt att vi är så där härligt förutsägbara.
20180803-IMG_1978
I alla fall så spann jag vidare lite på det här i tanken medan jag stod i duschen (där jag för övrigt dessutom kläckte Kristoffers andra briljanta födelsedagspresent – det ni!) och kom fram till att det här med att få barnen att bära en viss färg inte är så svårt. Eller ja. För mig handlar det framförallt om vilken typ av ton och mättnad en viss färg har. Aaron passar t.ex. skitbra i ljusrosa, turkos, ljusblått och vitt men inte mörkrosa eller mörkblå (enligt mig) . Medan Märtha klär skitbra i starka kontrastfärger typ rött+vitt och svart eller svart+vitt*. Men i alla fall. De kan liksom få ha vilken typ av färg de vill på sina kläder och det är fine**. Men jag har insett att jag tycker att det skaver lite om de har kläder med ett visst snitt som är väldigt könsstereotypt. Aaron har t.ex. en fantastiskt fin grå t-shirt med en tiger på som han ärvt av Alice. Och jag älskar den, men den är väldigt tydligt en ”tjej-t-shirt”. Ni vet en sådan med väldigt korta puffiga små ärmar som du aldrig hittar i butikernas pojk-avdelning. Och jag känner mig så medveten om det varje gång Aaron har den på sig, och jag nästan föraktar mig själv för det. För det är ju så löjligt. Jag tycker ju att det här plagget är superfint – varför tycker jag då att bilden skevar när han har den på sig? Har jag verkligen inte kommit längre? Att Märtha nästan alltid blir tagen för att vara Aarons ”lillebror” är å andra sidan nästan något jag är lite stolt över och det i sig är ju nästan ännu sjukare.

Jaja. Jag jobbar på det.
20180511-IMG_3842
20180818-IMG_2162
Och eftersom jag ändå skriver om det här så känner jag också att jag måste skriva om en fd kollega vars pojke ofta har rosa, färgglatt, glitter och kjol på sig – av den enkla anledningen att det är det han gillar. Och jag tycker att hon och hennes man är sådana förebilder när det kommer till att vara honom till mötes. Ingen av dem är heller den typen av människor som omvärlden skulle stämpla som ”råfeminister” (varför nu det låter så negativt) utan de är helt enkelt bara två vanliga – men kanske lite extra lyhörda – föräldrar.

Well. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill ha sagt mer än att jag tror att det är nyttigt att försöka göra sig medveten om sina förutfattade åsikter när det kommer det genus. och hitta inspiration hos andra som gör något föredömligt.

 

*) Försökte hitta bilder som illustrerar detta men misslyckades kapitalt. Sorry

**) Nej okej, jag kanske inte tycker att alla kläder de har är superfina. Jag gillar lugna färger och inte massa plastiga trycka, men bortsett från det så är jag nog hyfsat avslappnad…

SÄLEN 2018

Vilken fantastisk första fjällresa vi hade ihop som familj! Det gick verkligen strålande och nu har jag målat upp en stor och detaljrik bild av över hur vi gör detta till en tradition och åker på en årlig fjällresa ihop med vänner och/eller familj.
20180208-IMG_1582 20180205-IMG_1532 20180208-IMG_2418
Bilresan gick fint. Jo, men det måste man ändå säga. Vägen upp var lite kämpigt de sista timmarna så då fick vi muta med att låta barnen spela på våra telefoner. På vägen hem bytte vi plats på barnen så att Aaron fick sitta fram istället för att båda två skulle sitta i baksätet och det gick ju super. Bara glada ungar och ingen iphone eller ipad. Så utöver att måla upp bilder av skidresor så började även tankarna dra iväg med mig på Europa-semestrar ihop. Yay vad mycket kul!
20180208-IMG_1604 20180208-IMG_1623
20180206-IMG_2370
Det var makalöst mycket snö uppe i Sälen. Stora vallar överallt som gjorde att det kändes som att vi körde/gick genom tunnlar (nästan). Kommer verkligen inte ihåg när jag såg så mycket snö sist. 1,46m skulle tydligen snödjupet vara i terrängen och det låter ju helt galet men så var det. Aaron gick i skidskola och han tyckte det var jätteroligt att få lära sig åka. Och tänk vad snabbt barn lär sig! (Helt galet att tänka på att jag nu har ett barn som kan åka knapplift SJÄLV!) Sedan tyckte han väldigt mycket om att klättra i snön. Kändes som att han hade naturlig fallenhet för det. (Är ju liksom inte som att vi haft så himla många snövallar att träna på här hemma direkt…) Och titta på en massa barnfilmer som våra kompisar hade med sig – det var också festligt. Märtha var supertaggad på att åka skidor och ville åka själv eller med Kristoffer så det är nog dags att planera in skidskola för henne redan nu också.
20180208-IMG_2469
20180205-IMG_1533
20180206-IMG_2378
Vi borde tre familjer i en ganska liten stuga. Vår familj hade ett litet rum med två våningssängar men det gick faktiskt oväntat bra att sova där ihop. Fast det kändes som att stugan kanske inte var helt dimensionerad utifrån 3 familjer á 4 personer. Så nästa år blir det till att boka något lite större.

För det här gör vi om!

20180208-IMG_2414

TRYGGHET OCH SJÄLVKÄNSLA

Det finns en sak som är jobbig med hela #metoo kampanjen utöver det uppenbara att nästan alla kvinnor i hela världen kan skriva under med just #metoo. Och det är de tankarna som sveper tag om mig när jag tänker på våra barn. Inte bara mina egna barn. Utan alla barn. Jag vill så gärna se en förändring i världen. Jag vill att min Aaron ska få fortsätta vara oskyldig. Jag vill att han ska få fortsätta vara mjuk om han vill det. Jag vill inte att samhället ska lära honom att ”boys will be boys” eller att han inte behöver tänka på konsekvenserna av sitt aggerande. Jag vill kunna stötta honom. Jag vill ge honom en grundtrygghet som sitter djupt inombords. Jag vill att hans kompass alltid ska peka på det som är rätt.

Som så många gånger när något är jobbigt finner jag tröst i Harry Potter. Ja, det låter skitfånigt. Jag vet. Men det funkar för mig. Och jag har säkert skrivit det många gånger tidigare men vissa ord och uttryck fastnar liksom.

Dark times lie ahead of us and there will be a time when we must choose between what is easy and what is right. J.K. Rowling, Harry Potter and the Goblet of Fire

Jag tänker att det är framförallt Aaron som kommer att kräva stöttning. Kanske tänker jag så eftersom jag ”vet” vilken värld som väntar Märtha. Även om jag inte vill veta. Jag vill inte att hon ska lära sig att gå med nyckelknippan mellan fingrarna när hon är 16 år och går hem själv i mörkret. Men jag är en gnutta cynisk och vågar därför påstå att jag ”vet” vad som väntar. Ungefär samma sak som väntade mig. Samma sak som väntade min mamma. Samma sak som väntade hennes mamma. Men det är framförallt inte i ”hennes värld” som det behövs en förändring. Nej, det är i ”Aarons värld”. Och jag vill ju vara med och skapa en förändring där. Så långt jag kan i alla fall. Även om jag inte kan styra samhällets värderingar.

Okej. Jag svamlar. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om #metoo. Jag hade bara tänkt skriva att jag beställt två böcker. Med känsla för barns självkänsla och
Ditt kompetenta barn : på väg mot nya värderingar för familjen som jag ser som någon form av vidareutbildning i mitt föräldraskap. En tidigt julklapp liksom. Och ett sätt för mig att försöka bli lite bättre på att ingjuta trygghet i mina barn.

BARN SOM KAN SJÄLV

Follow my blog with Bloglovin
20170728-IMG_8703
Aaron kan skriva sitt namn. Alldeles själv. Han kan skriva sitt namn. När lärde han sig det? Varför var inte jag där? Jag är så otroligt stolt över honom och samtidigt mår jag dåligt över det. För att jag inte var där. Han älskar ju att måla. Nästan varje dag de senaste veckorna har han målat en bunt med teckningar till mig. Jag frågar om dem, vad de föreställer och förundras över hans värld. Men det slog mig inte att han skulle göra som de andra barnen och skriva sitt namn på teckningen. Utan hjälp från någon vuxen. Älskade barn.

Jag tror att jag mår dåligt för det är som att få svart på vitt att jag inte kommer vara med och uppleva allt i hans liv. Han klarar sig ändå. Utan min hjälp. Och även om det är det som är målet så är det fortfarande jobbigt. Att inte känna sig behövd på samma sätt.

Och Märtha sedan. Kan själv. Allt kan hon själv. Eller vill i alla fall kunna själv. Hon vill ta på sig själv, tvätta händerna själv, ta av sig själv, tvätta händerna själv torka sig själv och tvätta händerna själv lite mer. Just tvätta händerna är upphov till flest konflikter här hemma. Märtha anser inte att det finns någon tidsbegränsning på hur länge hon kan tvätta händerna. Jag och Kristoffer är av en annan åsikt.

Vet ni vad mer hon kan? Hon kan sjunga. Hon kan inte prata, men hon kan sjunga och hålla rätt ton. Hon sjunger björnen sover, sjörövarfabbe, imsevimsespindel, en liten båt med flera med flera. Och så dansar hon. Så fort en melodi spelas, eller vi börjar sjunga eller prata om att dansa. Då dansar hon.

Mina fina underbara barn.

Att vara utan dem i så många dagar var säkert nyttigt, men jag känner att jag vill vara med dem hela tiden nu. Vill inte ha dem på förskolan. Vill bara vara tillsammans med dem hela tiden. Det är så svårt att säga nej till Aaron när han vill somna och hålla min hand. Eller försöka förklara för Märtha att nej, nu är nog faktiskt mjölken slut i brösten. Jag ligger länge i Aarons säng, låter Märtha försöka amma trots att hon bara blir förbannad på att det inte kommer något.

De kanske kan själv, och de kanske inte behöver mig så mycket längre. Men jag behöver dem. Jag kan inte själv.

OM ATT VÄLJA BORT DET OTÄCKA I (ELSA BESKOWS) SAGOR

Jag älskar Elsa Beskows sagor. De är så vackert illustrerade och när jag läser dem så får det mig att känna mig som en person som liksom hyllar historien. Att jag läser klassiska och ”bra” verk för mina barn gör på något sätt att jag är en bra förälder. (Ja, nej jag säger inte att det är logiskt, men det är så jag känner). Men. Alltså saken är den att jag mår lite dåligt av att läsa vissa sagor. Det blir nämligen så tydligt att de är skrivna i en helt annan tid. En tid när barn inte riktigt var så mycket värda. Eller djur heller för den delen. I en barnbok från 2017 tror jag ALDRIG att det skulle förkomma meningar om att Petter och Lotta ska ”få smaka på riset” eller att Pelle är en ”slarver” för att han kommer till skräddaren och ber honom sy kläder mot betalning/arbete. (Liksom wtf. Här kommer Pelle och ber snällt skräddaren att sy kläder eftersom han vuxit ur sina gamla och då blir skräddaren arg? Vad skulle Pelle kunna gjort annorlunda för att inte var en slarver i skräddarens ögon undrar jag. Och farbror Blå som vill slå stackars Pelle och Lotta som uppenbarligen inte alls hade valt själva att bli uppkastade på den där björnen? Hur tänkte han där? Nej. Vuxna. Fy fan för oss ibland.)

Så jag väljer att hoppa över de där delarna som jag inte tycker är okej, när jag läser för Aaron. Jag tycker t.ex. att han fortfarande är för liten för att jag ska prata om vuxna som slår barn. Han får gärna titta på de vackra bilderna och drömma sig bort till en annan värld. Och den världen är rakt igenom god fortfarande. Det bestämmer jag. Det ser jag som min rätt som förälder. Och när han tycker att sagor med troll är läskiga, så hoppar vi över de där läskiga sidorna. Det bestämmer han. För det är hans rätt som mitt barn.
20160924-IMG_3361