TRYGGHET OCH SJÄLVKÄNSLA

Det finns en sak som är jobbig med hela #metoo kampanjen utöver det uppenbara att nästan alla kvinnor i hela världen kan skriva under med just #metoo. Och det är de tankarna som sveper tag om mig när jag tänker på våra barn. Inte bara mina egna barn. Utan alla barn. Jag vill så gärna se en förändring i världen. Jag vill att min Aaron ska få fortsätta vara oskyldig. Jag vill att han ska få fortsätta vara mjuk om han vill det. Jag vill inte att samhället ska lära honom att ”boys will be boys” eller att han inte behöver tänka på konsekvenserna av sitt aggerande. Jag vill kunna stötta honom. Jag vill ge honom en grundtrygghet som sitter djupt inombords. Jag vill att hans kompass alltid ska peka på det som är rätt.

Som så många gånger när något är jobbigt finner jag tröst i Harry Potter. Ja, det låter skitfånigt. Jag vet. Men det funkar för mig. Och jag har säkert skrivit det många gånger tidigare men vissa ord och uttryck fastnar liksom.

Dark times lie ahead of us and there will be a time when we must choose between what is easy and what is right. J.K. Rowling, Harry Potter and the Goblet of Fire

Jag tänker att det är framförallt Aaron som kommer att kräva stöttning. Kanske tänker jag så eftersom jag ”vet” vilken värld som väntar Märtha. Även om jag inte vill veta. Jag vill inte att hon ska lära sig att gå med nyckelknippan mellan fingrarna när hon är 16 år och går hem själv i mörkret. Men jag är en gnutta cynisk och vågar därför påstå att jag ”vet” vad som väntar. Ungefär samma sak som väntade mig. Samma sak som väntade min mamma. Samma sak som väntade hennes mamma. Men det är framförallt inte i ”hennes värld” som det behövs en förändring. Nej, det är i ”Aarons värld”. Och jag vill ju vara med och skapa en förändring där. Så långt jag kan i alla fall. Även om jag inte kan styra samhällets värderingar.

Okej. Jag svamlar. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om #metoo. Jag hade bara tänkt skriva att jag beställt två böcker. Med känsla för barns självkänsla och
Ditt kompetenta barn : på väg mot nya värderingar för familjen som jag ser som någon form av vidareutbildning i mitt föräldraskap. En tidigt julklapp liksom. Och ett sätt för mig att försöka bli lite bättre på att ingjuta trygghet i mina barn.

Annonser

BARN SOM KAN SJÄLV

Follow my blog with Bloglovin
20170728-IMG_8703
Aaron kan skriva sitt namn. Alldeles själv. Han kan skriva sitt namn. När lärde han sig det? Varför var inte jag där? Jag är så otroligt stolt över honom och samtidigt mår jag dåligt över det. För att jag inte var där. Han älskar ju att måla. Nästan varje dag de senaste veckorna har han målat en bunt med teckningar till mig. Jag frågar om dem, vad de föreställer och förundras över hans värld. Men det slog mig inte att han skulle göra som de andra barnen och skriva sitt namn på teckningen. Utan hjälp från någon vuxen. Älskade barn.

Jag tror att jag mår dåligt för det är som att få svart på vitt att jag inte kommer vara med och uppleva allt i hans liv. Han klarar sig ändå. Utan min hjälp. Och även om det är det som är målet så är det fortfarande jobbigt. Att inte känna sig behövd på samma sätt.

Och Märtha sedan. Kan själv. Allt kan hon själv. Eller vill i alla fall kunna själv. Hon vill ta på sig själv, tvätta händerna själv, ta av sig själv, tvätta händerna själv torka sig själv och tvätta händerna själv lite mer. Just tvätta händerna är upphov till flest konflikter här hemma. Märtha anser inte att det finns någon tidsbegränsning på hur länge hon kan tvätta händerna. Jag och Kristoffer är av en annan åsikt.

Vet ni vad mer hon kan? Hon kan sjunga. Hon kan inte prata, men hon kan sjunga och hålla rätt ton. Hon sjunger björnen sover, sjörövarfabbe, imsevimsespindel, en liten båt med flera med flera. Och så dansar hon. Så fort en melodi spelas, eller vi börjar sjunga eller prata om att dansa. Då dansar hon.

Mina fina underbara barn.

Att vara utan dem i så många dagar var säkert nyttigt, men jag känner att jag vill vara med dem hela tiden nu. Vill inte ha dem på förskolan. Vill bara vara tillsammans med dem hela tiden. Det är så svårt att säga nej till Aaron när han vill somna och hålla min hand. Eller försöka förklara för Märtha att nej, nu är nog faktiskt mjölken slut i brösten. Jag ligger länge i Aarons säng, låter Märtha försöka amma trots att hon bara blir förbannad på att det inte kommer något.

De kanske kan själv, och de kanske inte behöver mig så mycket längre. Men jag behöver dem. Jag kan inte själv.

OM ATT VÄLJA BORT DET OTÄCKA I (ELSA BESKOWS) SAGOR

Jag älskar Elsa Beskows sagor. De är så vackert illustrerade och när jag läser dem så får det mig att känna mig som en person som liksom hyllar historien. Att jag läser klassiska och ”bra” verk för mina barn gör på något sätt att jag är en bra förälder. (Ja, nej jag säger inte att det är logiskt, men det är så jag känner). Men. Alltså saken är den att jag mår lite dåligt av att läsa vissa sagor. Det blir nämligen så tydligt att de är skrivna i en helt annan tid. En tid när barn inte riktigt var så mycket värda. Eller djur heller för den delen. I en barnbok från 2017 tror jag ALDRIG att det skulle förkomma meningar om att Petter och Lotta ska ”få smaka på riset” eller att Pelle är en ”slarver” för att han kommer till skräddaren och ber honom sy kläder mot betalning/arbete. (Liksom wtf. Här kommer Pelle och ber snällt skräddaren att sy kläder eftersom han vuxit ur sina gamla och då blir skräddaren arg? Vad skulle Pelle kunna gjort annorlunda för att inte var en slarver i skräddarens ögon undrar jag. Och farbror Blå som vill slå stackars Pelle och Lotta som uppenbarligen inte alls hade valt själva att bli uppkastade på den där björnen? Hur tänkte han där? Nej. Vuxna. Fy fan för oss ibland.)

Så jag väljer att hoppa över de där delarna som jag inte tycker är okej, när jag läser för Aaron. Jag tycker t.ex. att han fortfarande är för liten för att jag ska prata om vuxna som slår barn. Han får gärna titta på de vackra bilderna och drömma sig bort till en annan värld. Och den världen är rakt igenom god fortfarande. Det bestämmer jag. Det ser jag som min rätt som förälder. Och när han tycker att sagor med troll är läskiga, så hoppar vi över de där läskiga sidorna. Det bestämmer han. För det är hans rätt som mitt barn.
20160924-IMG_3361

SAKER ATT GÖRA PÅ SIN FÖRÄLDRALEDIGA DAG

Igår var Kristoffer och barnen iväg hos några kompisar i Kungsbacka och det slog mig (för femtielfte gången i ordningen) hur otroligt mycket han verkar hinna med när han är hemma. Till skillnad från mig. Så jag skrev ihop en liten lista om det. Rimligt ändå. Dessutom kansken ågon annan får tips över vad de kan hinna med. Så här kan det alltså se ut.

Saker Kristoffer hinner med på sin föräldralediga dag:

  • Göra alla morgonbestyr (frukost, borsta tänder/hår, bädda osv)
  • Handla på Ikea
  • Handla på biltema
  • Åka till kompisar för att ha ”pappa-barn” dag med andra föräldralediga pappor och deras barn
  • Äta ute-lunch med de andra papporna medan alla barn föredömligt sover i sina vagnar och så utfodra ungarna med fika och lunch vid läplig tid.
  • Handla mat på vägen hem
  • Laga mat

20170615-IMG_7643
Saker jag hinner med på min föräldralediga dag:

  • Överleva.
  • Knappt

AMMAT KLART… SNART

För någon vecka sedan insåg jag att det förmodligen inte är länge jag får fortsätta amma. Den uppenbarelsen gjorde ont i mig. Märtha var lite ledsen och bet mig. Sedan blev hon såklart mer ledsen när jag skällde på henne för att hon bet mig. Jag försökte trösta och sa ”var inte ledsen älskling. Då blir jag ju också ledsen.” Och så blev jag det. Tårarna rann sådär filmiskt långsamt ner för kinden. Men inga tårar skulle betyda mer mjölk. Sånt funkar dag 4. Inte månad 14.

Jag minns att jag tyckte det var jobbigt att sluta amma Aaron också. Någonstans tänkte jag därför att det skulle bli lättare att sluta den här gången. Men det är minst lika svårt. Visst är jag tacksam över att jag har fått amma så här länge. Och visst kan vi säkert fortsätta lite till. Men någon gång kommer vi behöva sluta. Det är sorgligt. För tänk om det här är sista gången jag får amma.

Nej, jag vill inte. Vill fortsätta lite till. Det känns som att jag greppar efter halmstrån här bara. Som att jag desperat försöker hålla kvar vatten i kupade händer, men det sipprar mellan fingrarna.

IMG_9364

FREDAGSMYS HOS OSS

Har ni fredagsmys? Vi kör någon variant på det. Vi har inte kommit in i att ha någon typisk mat vi alltid käkar utan tar det lite så som vi orkar, ibland blir det köpemat (pizza eller sushi) och ibland lagar vi något eget. Tycker ofta att vi är ganska trötta på fredagarna så orkar liksom inte med något mega-projekt. Men jag gillar traditioner så vi får se hur detta fenomen utvecklar sig. Varken Aaron eller Märtha har fått börja med godis än utan istället kör vi majskrokar, russin och lite bokstavs- eller sifferkex samtidigt som vi tittar på Zack och Kvack, Nicke Nyfiken eller något annat som Aaron får välja. Märtha är inte direkt intresserad av TVn men hon gillar sina russin.
20170416-IMG_6556 20170416-IMG_6558
20170416-IMG_6564
Glad fredag på er!

TVÅ HÖRN I AARON OCH MÄRTHAS RUM

Jag har nyligen insett att jag faktiskt tycker att det är ganska trivsamt att flytta om lite i hemmet. Inga mastodontflyttningar, men blommorna byter plats och barnens rum behöver uppdateras eftersom de växer och får nya intressen. Så jag tänkte att vi tar en titt på två uppdateringar som jag gjort nyligen. OBS – lägg märke till hur tjusigt färg- och märkesmatchat allt är på de första två bilderna 🙂
20170425-IMG_6572 Så här ser t.ex. Märthas sovhörna ut nu. Hon har fått låna en sänghimmel av sina kusiner i Jönköping och det är helt galet så mysigt det ser ut. En liten sy-möbel (?) (som vi fick av ett par kompisar) står bredvid där vi förvarar spel.

Och här är en hörna i Aarons rum där det tidigare stod ett bord som inte användes som bord utan bara som avlastningsyta.20170425-IMG_6579

Som ni ser så används hörnan fortfarande som avlastningsyta men nu känns det lite mer rimligt att ha den som det eftersom en byrå ju är till för förvaring. Byrån fick vi ärva av Kristoffers morbror och jag är så glad att vi har hittat en plats för den nu. Bordet som stod i Aarons rum fick flytta ut i vardagsrummet och bli lek-bord.
20170425-IMG_6586

Jag blir förresten helt blödig av att titta på Aaron och Märtha när de leker med varandra. Mina fina små barn. Tänk att de börjar få så mycket utbyte av varandra nu. Det gör mig svag i hjärtat. På ett fint sätt.