KÖNSSTEREOTYPA KLÄDER PÅ BARN

Läste precis att ett känt par fick en hatstorm emot sig för att deras lille bebis bar rosa kläder TROTS att han är en kille och därför absolut inte kan bära rosa, enligt den här mobben. Oh my. Mänskligheten alltså. Skönt att vi är så där härligt förutsägbara.
20180803-IMG_1978
I alla fall så spann jag vidare lite på det här i tanken medan jag stod i duschen (där jag för övrigt dessutom kläckte Kristoffers andra briljanta födelsedagspresent – det ni!) och kom fram till att det här med att få barnen att bära en viss färg inte är så svårt. Eller ja. För mig handlar det framförallt om vilken typ av ton och mättnad en viss färg har. Aaron passar t.ex. skitbra i ljusrosa, turkos, ljusblått och vitt men inte mörkrosa eller mörkblå (enligt mig) . Medan Märtha klär skitbra i starka kontrastfärger typ rött+vitt och svart eller svart+vitt*. Men i alla fall. De kan liksom få ha vilken typ av färg de vill på sina kläder och det är fine**. Men jag har insett att jag tycker att det skaver lite om de har kläder med ett visst snitt som är väldigt könsstereotypt. Aaron har t.ex. en fantastiskt fin grå t-shirt med en tiger på som han ärvt av Alice. Och jag älskar den, men den är väldigt tydligt en ”tjej-t-shirt”. Ni vet en sådan med väldigt korta puffiga små ärmar som du aldrig hittar i butikernas pojk-avdelning. Och jag känner mig så medveten om det varje gång Aaron har den på sig, och jag nästan föraktar mig själv för det. För det är ju så löjligt. Jag tycker ju att det här plagget är superfint – varför tycker jag då att bilden skevar när han har den på sig? Har jag verkligen inte kommit längre? Att Märtha nästan alltid blir tagen för att vara Aarons ”lillebror” är å andra sidan nästan något jag är lite stolt över och det i sig är ju nästan ännu sjukare.

Jaja. Jag jobbar på det.
20180511-IMG_3842
20180818-IMG_2162
Och eftersom jag ändå skriver om det här så känner jag också att jag måste skriva om en fd kollega vars pojke ofta har rosa, färgglatt, glitter och kjol på sig – av den enkla anledningen att det är det han gillar. Och jag tycker att hon och hennes man är sådana förebilder när det kommer till att vara honom till mötes. Ingen av dem är heller den typen av människor som omvärlden skulle stämpla som ”råfeminister” (varför nu det låter så negativt) utan de är helt enkelt bara två vanliga – men kanske lite extra lyhörda – föräldrar.

Well. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill ha sagt mer än att jag tror att det är nyttigt att försöka göra sig medveten om sina förutfattade åsikter när det kommer det genus. och hitta inspiration hos andra som gör något föredömligt.

 

*) Försökte hitta bilder som illustrerar detta men misslyckades kapitalt. Sorry

**) Nej okej, jag kanske inte tycker att alla kläder de har är superfina. Jag gillar lugna färger och inte massa plastiga trycka, men bortsett från det så är jag nog hyfsat avslappnad…

Annonser

SÄLEN 2018

Vilken fantastisk första fjällresa vi hade ihop som familj! Det gick verkligen strålande och nu har jag målat upp en stor och detaljrik bild av över hur vi gör detta till en tradition och åker på en årlig fjällresa ihop med vänner och/eller familj.
20180208-IMG_1582 20180205-IMG_1532 20180208-IMG_2418
Bilresan gick fint. Jo, men det måste man ändå säga. Vägen upp var lite kämpigt de sista timmarna så då fick vi muta med att låta barnen spela på våra telefoner. På vägen hem bytte vi plats på barnen så att Aaron fick sitta fram istället för att båda två skulle sitta i baksätet och det gick ju super. Bara glada ungar och ingen iphone eller ipad. Så utöver att måla upp bilder av skidresor så började även tankarna dra iväg med mig på Europa-semestrar ihop. Yay vad mycket kul!
20180208-IMG_1604 20180208-IMG_1623
20180206-IMG_2370
Det var makalöst mycket snö uppe i Sälen. Stora vallar överallt som gjorde att det kändes som att vi körde/gick genom tunnlar (nästan). Kommer verkligen inte ihåg när jag såg så mycket snö sist. 1,46m skulle tydligen snödjupet vara i terrängen och det låter ju helt galet men så var det. Aaron gick i skidskola och han tyckte det var jätteroligt att få lära sig åka. Och tänk vad snabbt barn lär sig! (Helt galet att tänka på att jag nu har ett barn som kan åka knapplift SJÄLV!) Sedan tyckte han väldigt mycket om att klättra i snön. Kändes som att han hade naturlig fallenhet för det. (Är ju liksom inte som att vi haft så himla många snövallar att träna på här hemma direkt…) Och titta på en massa barnfilmer som våra kompisar hade med sig – det var också festligt. Märtha var supertaggad på att åka skidor och ville åka själv eller med Kristoffer så det är nog dags att planera in skidskola för henne redan nu också.
20180208-IMG_2469
20180205-IMG_1533
20180206-IMG_2378
Vi borde tre familjer i en ganska liten stuga. Vår familj hade ett litet rum med två våningssängar men det gick faktiskt oväntat bra att sova där ihop. Fast det kändes som att stugan kanske inte var helt dimensionerad utifrån 3 familjer á 4 personer. Så nästa år blir det till att boka något lite större.

För det här gör vi om!

20180208-IMG_2414

TRYGGHET OCH SJÄLVKÄNSLA

Det finns en sak som är jobbig med hela #metoo kampanjen utöver det uppenbara att nästan alla kvinnor i hela världen kan skriva under med just #metoo. Och det är de tankarna som sveper tag om mig när jag tänker på våra barn. Inte bara mina egna barn. Utan alla barn. Jag vill så gärna se en förändring i världen. Jag vill att min Aaron ska få fortsätta vara oskyldig. Jag vill att han ska få fortsätta vara mjuk om han vill det. Jag vill inte att samhället ska lära honom att ”boys will be boys” eller att han inte behöver tänka på konsekvenserna av sitt aggerande. Jag vill kunna stötta honom. Jag vill ge honom en grundtrygghet som sitter djupt inombords. Jag vill att hans kompass alltid ska peka på det som är rätt.

Som så många gånger när något är jobbigt finner jag tröst i Harry Potter. Ja, det låter skitfånigt. Jag vet. Men det funkar för mig. Och jag har säkert skrivit det många gånger tidigare men vissa ord och uttryck fastnar liksom.

Dark times lie ahead of us and there will be a time when we must choose between what is easy and what is right. J.K. Rowling, Harry Potter and the Goblet of Fire

Jag tänker att det är framförallt Aaron som kommer att kräva stöttning. Kanske tänker jag så eftersom jag ”vet” vilken värld som väntar Märtha. Även om jag inte vill veta. Jag vill inte att hon ska lära sig att gå med nyckelknippan mellan fingrarna när hon är 16 år och går hem själv i mörkret. Men jag är en gnutta cynisk och vågar därför påstå att jag ”vet” vad som väntar. Ungefär samma sak som väntade mig. Samma sak som väntade min mamma. Samma sak som väntade hennes mamma. Men det är framförallt inte i ”hennes värld” som det behövs en förändring. Nej, det är i ”Aarons värld”. Och jag vill ju vara med och skapa en förändring där. Så långt jag kan i alla fall. Även om jag inte kan styra samhällets värderingar.

Okej. Jag svamlar. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om #metoo. Jag hade bara tänkt skriva att jag beställt två böcker. Med känsla för barns självkänsla och
Ditt kompetenta barn : på väg mot nya värderingar för familjen som jag ser som någon form av vidareutbildning i mitt föräldraskap. En tidigt julklapp liksom. Och ett sätt för mig att försöka bli lite bättre på att ingjuta trygghet i mina barn.

BARN SOM KAN SJÄLV

Follow my blog with Bloglovin
20170728-IMG_8703
Aaron kan skriva sitt namn. Alldeles själv. Han kan skriva sitt namn. När lärde han sig det? Varför var inte jag där? Jag är så otroligt stolt över honom och samtidigt mår jag dåligt över det. För att jag inte var där. Han älskar ju att måla. Nästan varje dag de senaste veckorna har han målat en bunt med teckningar till mig. Jag frågar om dem, vad de föreställer och förundras över hans värld. Men det slog mig inte att han skulle göra som de andra barnen och skriva sitt namn på teckningen. Utan hjälp från någon vuxen. Älskade barn.

Jag tror att jag mår dåligt för det är som att få svart på vitt att jag inte kommer vara med och uppleva allt i hans liv. Han klarar sig ändå. Utan min hjälp. Och även om det är det som är målet så är det fortfarande jobbigt. Att inte känna sig behövd på samma sätt.

Och Märtha sedan. Kan själv. Allt kan hon själv. Eller vill i alla fall kunna själv. Hon vill ta på sig själv, tvätta händerna själv, ta av sig själv, tvätta händerna själv torka sig själv och tvätta händerna själv lite mer. Just tvätta händerna är upphov till flest konflikter här hemma. Märtha anser inte att det finns någon tidsbegränsning på hur länge hon kan tvätta händerna. Jag och Kristoffer är av en annan åsikt.

Vet ni vad mer hon kan? Hon kan sjunga. Hon kan inte prata, men hon kan sjunga och hålla rätt ton. Hon sjunger björnen sover, sjörövarfabbe, imsevimsespindel, en liten båt med flera med flera. Och så dansar hon. Så fort en melodi spelas, eller vi börjar sjunga eller prata om att dansa. Då dansar hon.

Mina fina underbara barn.

Att vara utan dem i så många dagar var säkert nyttigt, men jag känner att jag vill vara med dem hela tiden nu. Vill inte ha dem på förskolan. Vill bara vara tillsammans med dem hela tiden. Det är så svårt att säga nej till Aaron när han vill somna och hålla min hand. Eller försöka förklara för Märtha att nej, nu är nog faktiskt mjölken slut i brösten. Jag ligger länge i Aarons säng, låter Märtha försöka amma trots att hon bara blir förbannad på att det inte kommer något.

De kanske kan själv, och de kanske inte behöver mig så mycket längre. Men jag behöver dem. Jag kan inte själv.

OM ATT VÄLJA BORT DET OTÄCKA I (ELSA BESKOWS) SAGOR

Jag älskar Elsa Beskows sagor. De är så vackert illustrerade och när jag läser dem så får det mig att känna mig som en person som liksom hyllar historien. Att jag läser klassiska och ”bra” verk för mina barn gör på något sätt att jag är en bra förälder. (Ja, nej jag säger inte att det är logiskt, men det är så jag känner). Men. Alltså saken är den att jag mår lite dåligt av att läsa vissa sagor. Det blir nämligen så tydligt att de är skrivna i en helt annan tid. En tid när barn inte riktigt var så mycket värda. Eller djur heller för den delen. I en barnbok från 2017 tror jag ALDRIG att det skulle förkomma meningar om att Petter och Lotta ska ”få smaka på riset” eller att Pelle är en ”slarver” för att han kommer till skräddaren och ber honom sy kläder mot betalning/arbete. (Liksom wtf. Här kommer Pelle och ber snällt skräddaren att sy kläder eftersom han vuxit ur sina gamla och då blir skräddaren arg? Vad skulle Pelle kunna gjort annorlunda för att inte var en slarver i skräddarens ögon undrar jag. Och farbror Blå som vill slå stackars Pelle och Lotta som uppenbarligen inte alls hade valt själva att bli uppkastade på den där björnen? Hur tänkte han där? Nej. Vuxna. Fy fan för oss ibland.)

Så jag väljer att hoppa över de där delarna som jag inte tycker är okej, när jag läser för Aaron. Jag tycker t.ex. att han fortfarande är för liten för att jag ska prata om vuxna som slår barn. Han får gärna titta på de vackra bilderna och drömma sig bort till en annan värld. Och den världen är rakt igenom god fortfarande. Det bestämmer jag. Det ser jag som min rätt som förälder. Och när han tycker att sagor med troll är läskiga, så hoppar vi över de där läskiga sidorna. Det bestämmer han. För det är hans rätt som mitt barn.
20160924-IMG_3361

SAKER ATT GÖRA PÅ SIN FÖRÄLDRALEDIGA DAG

Igår var Kristoffer och barnen iväg hos några kompisar i Kungsbacka och det slog mig (för femtielfte gången i ordningen) hur otroligt mycket han verkar hinna med när han är hemma. Till skillnad från mig. Så jag skrev ihop en liten lista om det. Rimligt ändå. Dessutom kansken ågon annan får tips över vad de kan hinna med. Så här kan det alltså se ut.

Saker Kristoffer hinner med på sin föräldralediga dag:

  • Göra alla morgonbestyr (frukost, borsta tänder/hår, bädda osv)
  • Handla på Ikea
  • Handla på biltema
  • Åka till kompisar för att ha ”pappa-barn” dag med andra föräldralediga pappor och deras barn
  • Äta ute-lunch med de andra papporna medan alla barn föredömligt sover i sina vagnar och så utfodra ungarna med fika och lunch vid läplig tid.
  • Handla mat på vägen hem
  • Laga mat

20170615-IMG_7643
Saker jag hinner med på min föräldralediga dag:

  • Överleva.
  • Knappt

AMMAT KLART… SNART

För någon vecka sedan insåg jag att det förmodligen inte är länge jag får fortsätta amma. Den uppenbarelsen gjorde ont i mig. Märtha var lite ledsen och bet mig. Sedan blev hon såklart mer ledsen när jag skällde på henne för att hon bet mig. Jag försökte trösta och sa ”var inte ledsen älskling. Då blir jag ju också ledsen.” Och så blev jag det. Tårarna rann sådär filmiskt långsamt ner för kinden. Men inga tårar skulle betyda mer mjölk. Sånt funkar dag 4. Inte månad 14.

Jag minns att jag tyckte det var jobbigt att sluta amma Aaron också. Någonstans tänkte jag därför att det skulle bli lättare att sluta den här gången. Men det är minst lika svårt. Visst är jag tacksam över att jag har fått amma så här länge. Och visst kan vi säkert fortsätta lite till. Men någon gång kommer vi behöva sluta. Det är sorgligt. För tänk om det här är sista gången jag får amma.

Nej, jag vill inte. Vill fortsätta lite till. Det känns som att jag greppar efter halmstrån här bara. Som att jag desperat försöker hålla kvar vatten i kupade händer, men det sipprar mellan fingrarna.

IMG_9364