JÄVLA MÄN

Igår när jag var i Stockholm lyckades jag ta fel väg till min buss vid Slussen. Såg ett stort gäng människor och tänka att jo men jag kanske ändå är på rätt väg. Efter en liten stund upptäckte jag att det var något utländskt lag (handboll? Fotboll? Who knows) med enbart (rökande) män jag gick efter. Bra mycket större än vad jag är. Okej, men herregud. Lugn. De är ju vuxna människor, de är inte farliga, tänkte jag samtidigt som grinden bakom mig stängdes med ett olycksbådande ljud. Då upptäckte de mig. Glåpord, könsord och ja diverse förslag kom snabbt upp till ytan. Eftersom jag inte är speciellt kvick i käften var det bästa jag kunde komma på ett irriterat ”fuck of”. Vilket så klart enbart följdes av ytterligare förslag.
Sedan missade jag typ 5 bussar för att jag kände mig stressad och förföljd.

Men. Det jag tänkte på var inte att det var synd om mig. Nej. Helvete, tänkte jag, ska jag behöva lära Märtha att gå med nyckelknippan mellan sina fingrar? Har vi inte kommit längre? Ska jag behöva lära henne att alla män (#inteallamän)är potentiella våldtäksmän? Och ska jag behöva lära Aaron att det är fel att trakassera andra trots att samhället säger att det är okej (typ)? Varför kan det inte få vara en självklarhet att människor behandlar varandra med någon form av grundlig respekt?

Suck. Jaja. Nu är det snart helg och trädgården är grön.

EN SORG

Det är en sak jag gått och grubblat på länge och som jag kan likna vid att bära på en sorg. Jag blir ständigt påmind om det när jag ser hur folk lägger upp fantastiska bilder på när deras barn fick träffa sina syskon för första gången.

Jag kan nämligenibland bli så jävla förbannad på mig själv för att jag inte planerade Märtha och Aarons första möte bättre. Hur kunde vi vara så dåliga på att förbereda Aaron på att han skulle få ett syskon? Varför tog vi inte bättre tillvara på det där första ögonblicket?

Vi hade ringt mamma från BB och förvarnat om när vi skulle komma hem (eftersom hon var barnvakt) men när vi kom hem så sov Aaron. Trots att det inte var då han skulle sova. Men han hade varit svår att natta just den dagen så därför blev tiden fel. Allt blev så fel. Vi ville ju inte gå in och väcka honom helt abrupt utan istället tänkte vi att han fick vakna själv. När han sedan vaknade hörde vi inte det utan istället kom han upp alldeles yrvaken och så sitter hans föräldrar och mormor och tittar på en ny liten varelse.

Nej usch. Vad tänkte vi på? Vi borde ha sett till att prata mer om det innan. Vara tydligare med att när vi kommer hem från BB så har vi en ny liten person med oss som ska stanna. Bestämt att han inte fick sova när vi kom hem.

Visst. Han kommer inte komma ihåg det. Men JAG minns ju. Mitt första fatala misstag som tvåbarnsmamma.

PÅ TEMAT SAKER GÖR MIG FÖRBANNAD

Jag ser folk i mitt facebookflöde som delar ett av Trumps senaste minnesvärda citat. Och jag blir så jäkla förbannad på det. Oavsett om det handlar om att göra sig lustig och hata på det eller de som hyllar och hållEr med. Tycker fortfarande att det är surrealistiskt att ”the land of the free and the home of the brave” misslyckats så kapitalt med sitt folkval.

leaders

GRÄVJOBB

Det känns som att det har hänt en massa saker som jag inte har hunnit skriva om. Eller ja. Nu lät det ju som att vi är svin-upptagna. Det är vi inte. Men vi har tex äntligen tagit tag i tomten och dräneringen/avvattningen från förrådet. Vi hyrde en liten grävmaskin en helg och la ner rör och makadam. Precis som med allt annat så tog det så klart längre tid än vad vi önskade. Det går ju helt enkelt inte att jobba två personer med två små barn. Men det löste sig på något vänster. Och med lite hjälp av snälla grannar. Vi hade tur med vädret fram till söndag eftermiddag då det började regna lite lätt. Trots att marken var helt torr så räckte dock de ynka dropparna för att göra jobbet riktigt riktigt tungt.

Att återställa marken har dock tagit lite tid och vi är fortfarande inte helt klara. Vi bestämde oss för att försöka pussla ihop gräsmattan av själva grässvålen som vi grävde bort. Det visade sig dock vara ganska pilligt att få till det så att allt blir jämt. Dessutom känns det som att marken fortfarande kan sätta sig en hel del. Och så har vi inte koll på om gräset kommer överleva än. Men men. Vi räknar helt enkelt inte med att vinna några pris för gatans vackraste gräsmatta i sommar. Men så länge den överlever så går det ju att dressa gräsmattan lite för att jämna till den.

Jag verkar för tillfället vara helt oförmögen på att ta några vettiga bilder. Och så håller vi på att flytta om datorerna (som innehåller alla bilderna) så därför blir det några platta mobilbilder i kollage som jag bjussar på. Håll till godo. Obs. Jag försökte festa till bilderna genom att göra dem runda. Tror dock inte att jag lurar någon…

HUSLETANDE

Märtha är ett helvete att natta just nu (plus att hon vaknar minst en gång på natten och sedan tycker stt det är rimligt att börja dagen vid femtiden). I torsdags höll jag på i 1,5h och sedan var jag så förbannad att jag inte orkade göra ett skit mer den kvällen. Vilket inte är unikt. Så ser det ut många kvällar. Det är en av anledningen till att jag inte får något gjort längre. Jag är helt enkelt för förbannad för att bry mig om något annat än att få vara i fred.

”Ska vi inte kramas lite” föreslog Kristoffer när jag kokade av ilska och surfade på mobilen med lurar i öronen.
”Nej, jag vill tjura” svarade jag.
”Okej, men vi kan väl kramas lite först”, sa han och jag gick motvilligt med på det. Inte för att jag inte vill kramas, men liksom ibland (ofta) vill jag liksom bara få tjura i fred och ha det överstökat. Sedan , när vi kramats och hållt varandra i handen, fick jag tjura och kolla Hemnet. Vilket också gjorde Kristoffer sugen på att hemmet-knarka.

Resultatet av hemmet-knarkandet? Vi hittade ett totalt renoveringsobjekt i Anneberg (Kungsbacka) som fastnade i skallen på mig. Det fastnade så mycket att vi åkte på visning i dag. Jepp. That just happend.

Jag vet inte om det är något fel på mig men ibland är det liksom som att jag tycker synd om hus, bilar, soffor. Ja, alla möjliga materiella ting och typ vill ta hand om dem. Det här huset var ett sådant fall. Jag lusläste besiktningsprotokollet som visade att ungefär ALLT behövde åtgärdas (vi snackar fukt i källaren, mikrobiella problem på kallvinden, vattenskador, felaktig avfattning, för gammal elektricitet med mera med mera). Ändå föll jag som en fura för det.

När vi kom dit visade det sig dock att sådant som vi inte kunde åtgärda var det som var en deal-breaker. Högt väg-ljud, risig tomt, källare som mer eller mindre var obrukbar och skymd sikt (trots bra vädersikt). Men jag är inte besviken. Jag tycker tvärtom att det är skönt att det blev så här. Tycker det är så befriande att kunna släppa taget om en tanke helt. Så istället för att börja behöva vela om vi ska våga satsa, kan vi fortsätta ägna vårat hem i Alafors mer kärlek. God knows att det behöver det…
20170115-IMG_4995

ÅKA SPÅRVAGN

Ibland är jag och Kristoffer pinsamt handlingsförlamade. Vi har tex vetat om att vi ska åka till Spanien i flera månader men ändå inte tagit oss för att fixa pass till Märtha. Så idag bestämde jag mig äntligen för att ta med henne efter kvällsmaten. Satt och pratade pass när vi åt och hämtade Aarons pass för att visa honom hur liten han var på bilden.

Hrm, vi kanske ska kolla när våra pass går ut också slog det mig. *gulp* de gick visst ut i mars. Jaha. Bara att packa in hela familjen och åka till polisen för att fixa pass. Nr 451 betjänades när vi kom. Vi fick nr 524. Kul.

Vad gjorde ni då undrar ni. Vi åkte spårvagn svarar jag. Till Aarons stora glädje. Först 3an till redbergsplatsen. Sedan 6an tillbaka till Ullevi Norra. Sedan en tur till närmsta lekplats och därefter ett besök på Condecco där vi delade på en kvällsbulle. Kötiden var med andra ord lång. Typ 1h40 min tog det. Men men. Nu är det avklarat. Håll tummarna för att vi får passen innan det är dags för avresa.

IMG_9401

AMMAT KLART… SNART

För någon vecka sedan insåg jag att det förmodligen inte är länge jag får fortsätta amma. Den uppenbarelsen gjorde ont i mig. Märtha var lite ledsen och bet mig. Sedan blev hon såklart mer ledsen när jag skällde på henne för att hon bet mig. Jag försökte trösta och sa ”var inte ledsen älskling. Då blir jag ju också ledsen.” Och så blev jag det. Tårarna rann sådär filmiskt långsamt ner för kinden. Men inga tårar skulle betyda mer mjölk. Sånt funkar dag 4. Inte månad 14.

Jag minns att jag tyckte det var jobbigt att sluta amma Aaron också. Någonstans tänkte jag därför att det skulle bli lättare att sluta den här gången. Men det är minst lika svårt. Visst är jag tacksam över att jag har fått amma så här länge. Och visst kan vi säkert fortsätta lite till. Men någon gång kommer vi behöva sluta. Det är sorgligt. För tänk om det här är sista gången jag får amma.

Nej, jag vill inte. Vill fortsätta lite till. Det känns som att jag greppar efter halmstrån här bara. Som att jag desperat försöker hålla kvar vatten i kupade händer, men det sipprar mellan fingrarna.

IMG_9364