25%

Den här veckan som kommer börjar jag jobba 25% efter att ha varit hemma sedan mitten på maj ungefär. Jobb en vecka och sedan semester. Känns lite märkligt, men också väldigt, väldigt skönt.

Jag ser fram emot att komma tillkontoret och skämta med mina kollegor och låtsas vara sur över att England vann mot min brittiska kollega. Om hon vågar komma in på kontoret förstås 🙂 Jag ser fram emot att cykla till stationen, sätta mig på tåget och sedan beta av min att-göra-lista. Och så ser jag fram emot att förhoppningsvis ha roligt, känna att jag tillför något utan att jag tar från mig själv.

Typ så.

Annonser

NÄR MAMMAN FÖRSÖKER STÄLLA SIG IN HOS BARNEN

Barnen har varit sjuka i veckan och förutom att det innebar att jag kunde parkera dem framför TVn medan de sov/kollade TV och jag kunde läsa böcker i solen (yay för mig!)), så försökte jag också livea sommarlov. I torsdags resulterade det i frukost ute, mellanmål i tältet som jag flyttade ut och så milkshake (”glassdricka” som Aaron kallar det) på eftermiddagen. Dock var Aarton lite för sjuk för att uppskatta det sista men det blev ju fint på bild i alla fall. Och kanske skapas ljusa, om än vaga, minnen från sånt här. Jag vill tro det i alla fall.
20180628-IMG_4945 20180628-IMG_4943
20180628-IMG_4995 20180628-IMG_5015
20180628-IMG_5031

SPELNÖRD? JAG?

Jag tror jag har drabbats av någon form av åldersnoja. Jag sitter nämligen just nu och laddar ner the Sims 4 (plus Husdjur eftersom den var på REA…) Jag sitter nere i källaren på vår ”gaming dator” (jag kallar den så för att det är precis så den ser ut. Alltså ganska långt från den stilrena Macen som bor i sovrummet) med feta hörlurar, en hög med sladdar, en HV71-flagga på väggen och ja. Jag känner lite som att jag försöker låtsas vara någon jag inte är. Eller. Fan. Det kanske är exakt den här tjejen jag är? Jaja. För att kompensera det kommande spelandet körde jag ett nytt 7min workout-passs medan datorn installerade spelet. Och så var jag ju tvungen att skriva något om det här på bloggen också.

Shit. Får se vart det här leder egentligen.

Någon annan som spelade the sims 1, 2 och 3 maniskt? Wish me luck…

MINA DRÖMMARS STAD

På en av de första dagarna på min sjukskrivning började jag läsa igen. Och nu har jag plöjt igenom hela Stad-serien av Per Anders Fågelströms. Ni vet den serien som börjar med ”Mina drömmars stad”. Jag minns att jag fick läsa den under högstadiet och att jag tyckte väldigt mycket om den då. Eftersom det var så länge sedan jag läste den så önskade jag mig serien i julklapp och fick den. Och nu har jag plöjt igenom alla fem delarna. Det första boken mindes jag bra men de andra kunde jag inte riktigt komma ihåg så jag funderar på om det bara var första boken vi läste eller om det är mitt minne som sviker mig.

Jag tycker att det är ljuvligt att få fly bort till en annan värld och samtidigt känna att ödmjukheten och tacksamheten för livet och att leva idag blir en extra bonus. Jag tänker på hur eländigt människorna – de fattiga i alla fall – hade det på den tiden och ur lyckligt lottad jag är som får finnas just nu.
027
006
Jag läser om hur många människor som skulle samsas om golvytan i en pytteliten lägenhet och ser mig omkring i huset. Tre våningar och flera av rummen används inte ens (som det är nu i alla fall) till mer än förvaring. Jag läser om hur hur människorna vandrade in i staden och hade alla sina ägodelar med sig på ryggen. Jag tänker på alla våra ouppackade lådor och överfyllda garderober.

Jag läser om smutsiga barn som svälter eller dör som flugor i olika epidemier. Som blir misshandlade och som inte har några rättigheter. Och ser mina egna små gryn som aldrig behövt somna hungriga en enda dag i sina liv. Och som jag hoppas aldrig ska behöva göra det heller. Mina barn som jag försöker lyssna på. Även de gånger när de säger orimliga saker.
90-års kalas för Tessan och Majje 90-års kalas för Tessan och Majje

Jag försöker att inte ta det jag har för givet. Jag tycker att jag mår bättre när jag får se svart på vitt att mina problem är ganska små. Och då blir det lättare också att ta itu med mina små problem.
Stresa
Stresa
I alla fall. Om ni inte läst boken så läs den.

SALTA BAD

Den här helgen har jag – fast kanske mest barnen – njutit av salta stänk. Kristoffer har fått i sig en elak bakterie när han var i Frankrike och har varit helt utslagen i nästan en vecka, men igår lyckades vi i alla fall komma iväg till stranden i Åsa. Dagen innan hade jag och barnen varit nere i Laxvik utanför Halmstad och badat med mamma och jag känner verkligen hur mycket jag saknat havet under mina år i Göteborg och Alafors.
20180602-IMG_4411 20180602-IMG_4406
Jag älskar havet. Älskar stranden. Och igår var det helt makalöst varmt i vattnet. Kommer inte ihåg när det var så varmt sist. Jag längtar efter och ser fram emot den tiden som kommer nu när barnen börjar ta för sig mer och plaska runt i vågorna. Så nu gäller det att se över vad vi har för badleksaker och badkläder. Särskilt om den här maj-värmen ska fortsätta in i juni och juli.20180603-IMG_4686 20180603-IMG_4681
20180603-IMG_4690

Avslutade dagen med grillhäng hemma tillsammans med några kompisar med barn i samma åldrar och det kändes som att semestern redan hade börjat. Otroligt lyxigt.
20180603-IMG_4707

SJUKSKRIVEN

Sedan i fredags är jag sjukskriven. Men jag vill bara säga att jag mår bra. Eller ja. Jag mår ju inte bra bra. Men jag känner att det är rätt. Även om det känns som att jag sviker andra, som att jag har varit ofrivilligt oärlig och att det är pinsamt att inga av det åtgärder jag vidtagit har varit tillräckliga, så känns det rätt.

”Ja, men vad hade du väntat dig för besked?” frågade min läkare efter att hon typ 10 min in i samtalet föreslog att sjukskriva mig. Nej vad hade jag väntat mig?

”Det hade nog känts värre om du inte föreslaget en sjukskrivning”, svarade jag.

Och så är det. Även om det känns som ett misslyckande när jag och min chef hjälpts åt att skala ner mina arbetsuppgifter, haft täta och bra samtal, arbetat aktivt för att lösa situationen och det fortfarande inte var tillräckligt, så känns den här sjukskriven någonstans väldigt rätt.

Jag känner egentligen inte riktigt igen mig i beskrivningen av att vara utmattad, utbränd eller deprimerad när jag läser om andra som beskriver vad som drabbat dem vid den typen av diagnoser. Men jag känner inte heller igen mig själv. Jag känner inte glädje, jag kan inte sova, jag oroar mig hela tiden, jag kan inte hantera negativa besked, jag är inte närvarande när jag är med mina barn och det spelar inte roll hur länge jag vilar för jag är ändå trött. När allt klaffar känner jag mig trött och lättad över att inget för stunden går åt helvete men när det sedan skiter sig (vilket något alltid gör, hur litet det än är) så är det som att bli nollställd och jag måste leta bland mina anteckningar vad jag skrivit att jag ska göra. För om det inte står svart på vitt vad jag ska göra så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Då sitter jag och stirrar rakt ut och letar efter svar. Jag tror dock att jag har bromsat i tid. Lite väl sent kanske, men ändå i tid. Det kunde gått så mycket värre.

Jag har inte någon lust att sitta och älta det här egentligen. För jag är hjärtligt trött på att lyssna på mig själv som berättar om hur trött jag är. Istället ska jag lyssna på min läkare. Jag ska vila, jag ska gå promenader, jag ska påta i trädgården och jag ska planera in återhämtning i kalendern.

Så. Det var bara det jag skulle säga.

Ni behöver inte vara oroliga för mig. Jag mår bra. Eller ja. Ni fattar.
20180519-IMG_4140