MÄRTHA 1.7 AARON 3.9

Igår fyllde min gudson Gustav 2 år och vi fick lov att fira honom. Tänk att den där lilla kotten blivit så stor redan. Hissnande. Och eftersom Gustav blivit så stor så betyder ju det att Aaron och Märtha också blivit himla stora. Idag blir ju Märtha 1 år och 7 månader. Och Aaron är snart 3år och 9 månader. Kanske dags att göra en liten sammanfattning.

Märtha 1 år och 7 månader
20170902-IMG_9239 Johan fyller 30 år ALV ALV
Märtha. Min lilla mört. Tänk att du har en så otroligt stark vilja. Och jag vet ingen som kan blänga lika hänsynslöst som du när du är missnöjd. Men du kan också bli sprudlande glad lika snabbt.

Du kiknar av skratt när Aaron jagar dig och ibland jävlas du med honom och tar en leksak bara för att få honom att springa efter dig. Jag tänker mycket på dig som en tuff lillasyster. En lillasyster som liksom får hänga med och som vågar utmana din mycket försiktigare storebror.

Du har äntligen börjat äta lite mer ordentligt på förskolan och det känns som att du har börjat komma in i vardagen där.

Du pratar så mycket. Många ord som trillar över varandra när du ska försöka få fram vad du vill ha sagt. Och mycket av det du säger förstår vi ju också, även om jag inte skulle säga att du pratar på riktigt än.
Och så sjunger du. Och dansar.
Aaron 3år och snart 9 månader Emma & Stefan 20170801-IMG_8742
20170902-IMG_9231
Det känns som att något har börjat lossna hos dig. Jag vet inte riktigt vad men plötsligt är våra lekar mer avancerade. På förskolan säger de också att du börjat ta för dig mer och sådant gör mig glad och lugnad. För det har varit en ganska stökig miljö där. Stor rotation på personalen och väldigt många barn som ska ses.

Men när vi är hemma har vi vår egen frizon. Vi flyttas in i en helt annan värld när vi leker och jag älskar att få följa med dit. Du är så försiktig och har en stark känsla över vad som är rätt eller fel. Jag går ofta omkring med dåligt samvete över att jag inte hinner leka så mycket med dig som jag skulle vilja/orka.

En liten skvallerbytta är du också, i alla fall när det kommer till saker som Märtha gjort (och hon hittar ju dessutom på väldigt mycket rackartyg). Fast än så länge är jag väldigt tacksam över det för du kommer och berättar om när Märtha håller på att göra den ena livsfarliga saken efter den andra.

Johan fyller 30 år

Annonser

OM ATT GÖRA SAKER PÅ EGEN HAND

En fin sak med att resa själv är känslan av duglighet som infinner sig hos mig. När jag reser tillsammans med Kristoffer låter jag ofta honom ha koll på allt viktigt. Men när jag reser själv så är det upp till mig att ta ansvar. Och det är en skön frihetskänsla det skapar att bara få tänka på sig själv och lösa de problemen som uppstår. Nu när jag dessutom premiärflyget inrikes och fått se en massa svenska flygplatser som jag aldrig sett förut, känner jag mig mer lugn och mer säker i mig själv hur konstigt det än låter.

Just nu är ju Kristoffer dessutom i Vancouver ett gäng dagar och jag är den som ska se till att barnen överlever och förhoppningsvis lite till. Det är så klart utmanande och jobbigt. Men det finns också en viss frihetskänsla med det.  När du inte har någon annan att förlita dig på än dig själv. Sådant tror jag är nyttigt ibland. Även om jag inte på något sätt skulle vilja vara ensamstående förälder. Men ja. Ibland är det helt enkelt lite fint att bli påmind om vad jag klarar. Och det är inte lite det 😉

 

SAKER SOM GÖR MIG FÖRBANNAD

Jag har kommit till insikt i att det finns en sak jag stör mig på. Ja, det finns naturligtvis massor av saker jag stör mig på. Men det här är något som har seglat upp på topplistan.

Gubbar. Gubbiga gubbar. Gubbar som har haft samma roll i hela sitt liv och tycker att det är viktigt att tala om för alla andra exakt hur fel de har om de inte har samma åsikt som han själv. Gubbar som går in med inställningen att allt annat än hans egen lösning är otänkbart. Gubbar som avbryter ogenerat och inte tar hänsyn till andra. Gubbar som personifierar patriarkatet.

Fan alltså.

Men vet ni vad som är nästan ännu värre än gubbiga gubbar? Det är känslorna de skapar hos mig. Hur jag känner att jag får blodsmak i munnen av ilska och förakt.  Att jag liksom känner att jag tappar kontroll över mig själv och blir helt rabiat. Även om jag inte säger eller gör något så är de där onda bubblande känslorna inombords helt vedervärdiga att bära. Att föraktet mot dem kan göra att jag kokar så. Det är en pinsam och osympatisk del av mig själv som jag helst inte vill tro existerar. Jag vill ju tro att jag är bättre än dem. Att jag är mer som de där personerna som kan rycka på axlarna åt gubbarna för att ”de ändå är utdöende fossiler”.

LODESTAR

Hörrni! Jag hittade mitt gamla tema! Tror jag i alla fall. Himla likt förutom att det saknar en liten widget-knapp. Men å andra sidan syns det som syntes i widgeten direkt till höger nu så det kanske inte gör så mycket tänker jag. Anyways. Lodestar hette det visst och nu var det tillbaka. Och eftersom jag är ibland tenderar att vara på tok för impulsiv så var jag ju så klart tvungen att ändra tillbaka direkt. Samtidigt passade jag också på att byta bild. Istället för de snirkliga vägarna utanför Zion har ni nu en bild på moi. Kul va!

Uppdatering. Nej alltså det är ju inte alls samma tema. Gud. Jag blir knäpp. Funderar allvarligt på att börja knacka kod och börja använda min gamla blogg igen. Suck

REGISTRERAT BLOGGEN

Jag har precis gjort något jag tycker är lite knäppt. Jag har registrerat bloggen på bloggportalen.se. Ni vet den där sidan där typ alla bloggar är listade på. Det känns väldigt läskigt. Men jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det någon form av jantelag som ekar i bakhuvudet och säger åt mig att jag är knäpp som registrerar den där. Som om någon läser min blogg ändå liksom. Som att jag tror att jag är något. Som att jag tror att jag – jag, en sliten småbarnsmorsa med usel kondis och författardrömmar – skulle vara någon som folk vill följa. Pinsamt är bara förnamnet.

Ändå gjorde jag det. För ibland måste man göra saker som man tycker är otäckt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

a23e1-lina_mocc88hippa

p.s. naturligtvis verkar det dock inte fungera att söka efter mig där. Så tji fick jag för att jag försökte vara modig.

VAD SKA JAG BLI NÄR JAG BLI STOR

Ibland ställer vissa situationer saker och ting på sin spets. Häromveckan inträffade en sådan situation som gjorde att något jag tänkt på bubblade till ytan.

Inom min bransch (kanske alla branscher när jag tänker efter) finns det några tydliga spår att välja – chef, projektledare eller expert. Jag är ingetdera. Och jag vet inte om jag vill bli någotdera heller. Jag är helt enkelt en tvättäkta genrealist. Att vara generalist har många (uppenbara) fördelar. Att kunna lite om mycket är praktiskt i många projekt eftersom det skapar en stor förståelse för olika teknikområdens hjärtefrågor. Det ger mig möjlighet att klä mig i flera olika roller utan att det känns speciellt konstigt (projektledare, VA-konsult, miljökonsult, markprojektör, TA, etc.). Men att vara generalist har ju också den direkta nackdelen av att kanske ibland känna att jag inte räcker till på något område. Jag skulle helt enkelt behöva specialisera mig liiite mer för att göra ett riktigt bra jobb, eller bli ännu mer eftertraktad på arbetsmarknaden. Alternativt skulle jag kunna fortsätta vara generalist och röra mig mot chefspositioner eller projekledare. Men. Där finns det två problem. 1) jag är totalt ointresserad av ekonomi och 2) jag gillar inte att ta beslut om jag inte är 100% säker. Ja men ni hör ju. Jag känner själv att jag skulle vara ganska värdelös som chef eller projektledare just nu. Å andra sidan är också obekvämt medveten om att när det inte är jag som leder ett projekt så är det heller inte jag som får fatta de viktiga besluten. Vilket betyder att jag till viss del är utelämnad åt någons annan goda/dåliga omdöme.

Så vad ska jag bli då. Well. Det är den stora frågan. Tills jag har kommit på det så fortsätter jag göra sådant som jag tycker är roligt. Och anpassa mig efter andras viljor.

ALV
Jag i den enda rollen som jag känner mig 100% bekväm i. Mammarollen. Klyschigt men sant. 

UMEÅTIPS?

Idag åker jag upp till Umeå på jobb. Tänk va. Först ett helt liv utan att vistas norröver och sedan Luleå och Umeå inom loppet av två veckor. Den här gången ska jag till och med övernatta där. Så nu undrar jag om det finns någon som har lite tips på typ någon restaurang eller någon lämplig sevärdhet som jag kan ta mig an i eftermiddag/kväll?

Annars är det mest den här personen jag tänker på när jag hör Umeå. Och det kommer jag ju inte så värst långt på inne i stan tänker jag mig…

underbara clara 2
Underbara Clara i Umeåguiden