KÖKET ÄR KLART!

Hörrni, vet ni vad? Köket är klart! Jo det är sant. Det tog bara en sisådär 11 månader men nu jäklar är det igång.

Så här ser det ut nu.
20191104-IMG_4759
20191104-IMG_4754 20191104-IMG_4760

Det är så himla fint ❤

JULKLAPPAR 2019

23 oktober. Säg mig, är det för tidigt att börja snacka julklappar? Nja. Nästan. Får väl bli november i alla fall hade jag nog tänkt. Men så såg jag en så vansinnigt fin idé om julklappar idag och kände att jag liksom bara måste få dela med mig av det. Hittade det hos kontot plånbokssmart.se

Och idén stavas ”Julminnen”

Tanken är att barnen får ett minnesbrev med julminne från sina far- och morföräldrar. Innan jul får alltså far- och morföräldrarna svara på några frågor om hur det var de de var små och sedan får barnen de breven i julklapp och kan spara i en minneslåda. Eftersom jag är åt det romantiskt och nostalgiskt lagda hållet jublar mitt hjärta av lycka av att läsa om sådana tips. Tänker att jag både ska fråga mina och Kristoffers föräldrar men även min farmor och farfar om det. Jag fattar att det här kanske inte nödvändigtvis är något som mina barn kommer uppskatta supermycket nu, men förhoppningsvis i alla fall när de blir äldre.
20191008-IMG_4387

INTERNET, SOCIALA MEDIER, SHOULD THIS EXSIST OCH ALLMÄNT RÖRIGA TANKAR

Ibland kommer jag på mig själv med att fundera över hur mycket jag delar med mig av på sociala medier. Och om det är skadligt. Jag tänker ofta att det är ganska harmlöst det jag skriver på facebook, instagram eller här i bloggen. Men det är samtidigt en svår balansgång att vilja dela med sig av sådant som händer i ens liv (och som, lets face it, mest handlar om min familj) samtidigt som jag ju vill att barnen inte ska känna att jag har inkräktat på deras integritet när de blir så stora så att de kan förstå det.

Jag är tudelad i frågan. För jag älskar till exempel att få se glimtar av när mina kusiner renoverar eller få lyssna på deras barns röster. Eftersom vi inte träffas så ofta så blir ju det ett sätt för mig att hålla mig uppdaterad om vad som händer i deras liv. Å andra sidan betyder ju det kanske också att jag inte gör en ansträngning att ringa dem eller försöka träffas. För jag invaggas i någon form av falsk känsla av att vi har tät kontakt. När vi i själva verket bara ses genom en skärm.

Sedan är det den där andra aspekten om säkerhet och ett övervakningssamhälle som ibland skrämmer mig. För det mesta oroar jag mig inte det minsta över att typ Kinesiska staten skulle spionera på halva världen, eller över att mitt digitala liv är ytterst sårbart. Men det är det ju. Jag lever minst halva livet genom telefonen. Jag använder mitt mobila bankID till allt jag kan. Jag räknar iskallt med att alla tekniska, digitala system jag tar hjälp av varje dag finns där. Och att de finns där för mig. Alltid. Det är liksom inte det att jag inte fattar att systemen är sårbara. Det är nog snarare så att jag tror att sannolikheten att något ska drabba just mig är ytterst liten.
Frank fyller 5år
Jag lyssnade på en intressant pod idag Should this exsist där de bland annat funderade på att i internets begynnelse så hade man föreställningen om att tekniken skulle göra oss till bättre människor men att det kanske snarare är så att tekniken gör oss till mer av det vi redan är. Detta tankesätt upplevde jag som en ögonöppnare för mig. Jag tror att det ligger i människans natur att tänka som så att ”bara vi får X så kommer allt bli bättre” men egentligen kanske ”X” bara förstärker eller dämpar något. Och jag själv är utan tvekan en produkt av det där fenomenet att internet och sociala medier förstärker den jag redan är men kanske också att det invaggar mig i tror om att jag är bättre än vad jag i själva verket är. Att jag till exempel är bättre på att hålla kontakt med folk än vad jag i själva verket är, bara för att vi kommunicerar genom en skärm.

Okej, som vanligt så vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här. Att missa den röda tråden i ett inlägg är ju ändå lite av mitt signum nu tänker jag mig. Det kanske är det som är min röda tråd – missa den röda tråden. Eller så är den röda tråden att internet och sociala medier tillåter mig att kasta ur mig ögonblicksbilder och tankar huller om buller oavsett om det hänger ihop eller inte.

MÄRTHA KAN

Märtha kan själv. Hon har lärt sig cykla själv, utan stödhjul. Hon kan minsann ta mat själv och hälla upp mjölk från ett stort 1,5liters paket. Hon kan hälla upp kanelen och sockret till gröten själv också.
20190720-IMG_2969
”Du bestämmer inte över mig!” Säger/skriker hon bestämt till Kristoffer när han säger att hon ska ta på sig pyjamasen för att han ska läsa godnattsaga.

Sedan kan hon också helt plötsligt glömma bort att hon kan ta på sig kläder själv. Som på morgonen när vi ska iväg till förskolan. Eller helt plötsligt har hennes ben slutat fungera och mamma eller pappa måste bära henne upp för trappan med hon håller oss hårt om halsen.

Vet ni vad mer hon kan. Hon kan klippa ut tatueringar själv och tatuera sig själv. Och när hon ändå är i farten så kan hon ju också klippa håret själv. Bort med allt hår i pannan, det var ändå i vägen. Vad spelar det för roll egentligen. Det växer ju ut tillslut.
20191008-IMG_4410 20191002-IMG_4056
20191007-IMG_4329
Gud

KLIMATKOMPENSATION

Jag har länge varit emot att klimatkompensera. Jag har sett på det som att det är ett sätt för rika att köpa sig fri från sina synder. Som någon form av avlatsbrev. Men det senaste året har något förändrats i min inställning. Uppenbarligen är jag ju till exempel inte beredd att ge upp mina flygresor. Jag vill fortfarande hälsa på mina svärföräldrar i Spanien och att åka tåg eller bil dit tar helt enkelt väldigt lång tid. Och om jag inte är beredd att ge upp de resorna (som vi nu faktiskt har gjort ungefär årligen sedan 2014) så behöver jag kanske hitta en annan lösning.
20191005-IMG_4150
Därför valde jag i år att klimatkompensera vår flygresa med klimatkompensera.se. Ska jag vara helt ärlig så känns det lite konstigt. Som att jag fuskar. Som att jag är svindlande nära det där avlatsbrevet. Samtidigt så vill jag ju tro att jag har köpt något som kanske gör skillnad. Kanske inte så mycket för klimatet egentligen – jag tänker att min lilla påverkan är som en fis i rymden – utan för de människor som nu kanske får en möjlighet att laga sin mat på en bättre spis eller får sin energi från något annat än stinkande kol.

KURS OM KLIMATFÖRÄNDRINGAR

Jag läser en kurs om klimatförändringar just nu. En distanskurs från GU. Jag tror att det är lärorikt för mig att uppdatera mina kunskaper i det här ämnet. Jag inser hur mycket jag glömt och hur mycket jag trodde att jag visste men i själva verket inte alls hade koll på. Bara att läsa orden sensibel värme och latent värme gör att jag får tänka till. Hur ligger det till med mina termodynamiska kunskaper egentligen? Vad var det nu som cirkulationen i Hadleycellen innebar? Och åt vilket håll blåser passadvinden? Det är också lite gulligt/varning för storhetsvansinne att jag trodde att jag skulle kunna glida mig igenom kursen utan att riktigt anstränga mig. Som att det skulle vara lätt bara för att det är en distanskurs eller för att jag gillar ämnet. Det är inte så det funkar!

Lika viktigt som jag har börjat förstå att träning är för kroppen, lika viktigt tycker jag ju att det är att jag som människa inte slutar vilja lära mig saker. Den där nyfikenheten som finns hos barn – den vill ja ha kvar. När Aaron tycker att vi ska träna plus och minus vid matbordet (för att han tycker att det är så spännande att lära sig nytt) eller när Märtha varje dag vill ta ut cykeln för att bli bättre (hon cyklar ju själv nu utan stödhjul!). Den inspirationen och känslan vill jag ha mer av i mitt liv.

Och fördelen med att vara vuxen är ju att jag själv får bestämma över vad jag vill lära mig. Jag behöver inte sitta och traggla grammatik, jag kan välja att träna på att göra sådant som jag tycker är kul.
Enhetsdag med jobbet

MEDLÅLDERSKRIS VID 34ÅRS ÅLDER?

Jag är inne i en svacka just nu. Det känns som att jag aldrig riktigt kom igång efter semestern. Jag är dränerad på energi och känner mig ganska apatisk. Gravt mobilberoende och ointresserad av det mesta. Det kanske låter lite som när jag var utmattad, men känslan är en helt annan. Jag är inte ledsen och har inga sömnbesvär. Jag är inte deprimerad, jag tror helt enkelt bara jag har en livskris eller kanske medelålderskris. Kan man ha det vid 34 års ålder. Ja jag tror bestämt det. Vart är mitt liv på väg egentligen liksom?

Det hjälper ju inte heller att Kristoffer nu är på sin tredje jobbresa i september månad. En vecka i New York, en halv i Danmark och nu en halv i Tallin. Ska bli såå skönt med gemensam semester nästa vecka. Livet är ju bäst när vi är hela familjen samlade. Det är för slitigt att vara ifrån varandra.

Igår när jag nattade låg jag och barnen och fantiserade om hur livet skulle vara om vi bodde på en gård. Vilka djur skulle vi ha, hur skulle vårat hus se ut. Aaron konstaterade att vi inte skulle kolla så mycket på TV för det finns inga bra TV på landet. Då fick jag påminna honom om att bara för att mormor och morfar bor på en gård och har en dålig TV så betyder inte det att alla TV-apparater på alla gårdar är usla 🙂 Sådana stunder vill jag ha mer av. Ägna massa tid åt att lyssna på mina barns tankar och funderingar. Återupptäcka världen genom deras ögon. Kanske är det vägen framåt för att återfå någon form av inspiration.
20190630-IMG_2212