OM ULL

Jag fortsätter på temat bra skit. Förra veckans förhoppning var det plast, denna vecka är det ull.

Idag läste jag en intressant artikel hos Ny Teknik om ull. Intressant för att det verkar som att utvecklingar håller på att vända vad gäller användandet av svensk ull. Tyvärr är det nämligen så att majoriteten av all ull som vi får från fåren i Sverige idag kasseras. Det är bara en mycket liten andel som används för att tillverka garn/kläder vilket känns som ett enormt slöseri. Ullen är alltså en förlustaffär för de bönder som har får när det hade kunnat vara ytterligare en inkomstkälla.
20160622-IMG_0190
20160622-IMG_0192
Men nu verkar det alltså som att svenska klädföretag insett att de har en potentiellt värdefull resurs på hemmaplan. En resurs som genererar både vinst (förutsatt att man lyckas hitta ett bra system) och goodwill. Win win för företagen och win win för miljön.

Annonser

OM PLAST

Idag är det FN-dagen. Och idag hände en fin sak som visserligen inte har med FN att göra men med jordens välmående. Idag tog EU nämligen ett stort steg framåt för att att man ska förbjuda användandet av (vissa) engångsartiklar i plast till 2021.

”Single-use plastic items such as plates, cutlery, straws, balloon sticks or cotton buds, will be banned in the EU under plans adopted on Wednesday.”

Förslaget röstades igenom med en stark majoritet och är kanske det mest ambitiösa lagförslaget någonsin som finns mot att minska plast som annars hamnar i haven. (Eller i alla fall ett av de mest ambitiösa eftersom förslaget gäller för hela EU.) Så jäkla fint tycker jag! Verkligen ett steg i rätt riktig. Nu väntar ytterligare förhandlingar innan det är helt i hamn men det känns verkligen lovande. Läs mer om det här vettja: Plastic Oceans: MEPs back EU ban on throwaway plastics by 2021
Enhetsdagar i Stömstad 20180727-IMG_6132
20181007-IMG_8157
Och förresten. Nu när jag ändå är inne på ämnet plast vill jag passa på att tipsa om mina fina kollegors arbete med att kartlägga förekomsten av mikroplaster i trafikmiljön.

Föroreningar och mikroplast i dagvatten är ju som ni kanske vet ett stort bekymmer. I de flesta fall leds dagvattnet rakt ut i vattendrag och vidare ut i naturen eller havet. Och även när dagvattnet leds vidare till reningsverk hjälper inte det nämnvärt eftersom reningsverken inte är utformade för att rena vattnet från mikroplaster. Enligt rapporten så tyder allt på att de mesta av föroreningarna i dagvattnet kommer från just vägtrafiken.

Inte lika upplyftande att läsa som ett lagförslag kanske ni tänker men kunskap är makt och för att förändra måste vi veta vad vi ska förändra. Och resultatet i projektet bidrar till att vi på sikt kan uppnå flera av de svenska miljömålen.

Också jäkligt fint

Här är en länk till den för den som är sugen på att läsa mer : Förekomst och spridning av mikroplast, gummi och asfaltspartiklar från vägtrafik 

 

TVÅ SERIER OCH ETT INLÄGG

Helt apropå ingenting så tänkte jag dela med mig av en lista av saker jag gillar just nu. Eller ja. Egentligen var det saker som jag gillade förra veckan men eftersom min á-jour hållning med bloggen är lite sisådär så får ni ta det för vad det är. Men här kommer den alltså.

Nummer 1. Svenska Nyheter på svt-play. Jesper Rönndahls svenska version av en Late Night show(?) med Seth Myers, John Oliver eller annan valfri amerikansk late night-snubbe. Satirprogram som är underhållande och skarpt. Tycker dock att de delarna med Sandra ilar är skitdåligt, men bortsett från det, ett väldigt sevärt program. Det jag gillar är att det är så mycket som skaver. Att han är medveten om sin priviligierade ställning och ifrågasätter den. Det är så att man skruvar lite på sig i soffan emellan skratten. På ett bra sätt.

Nummer 2. Andra delen i Mia Skäringers serie Kroppshets på svt-play. Med Stina Wolter som så vackert berättar om sin syster som gick bort i anorexia. Otroligt gripande och fint.  Första och andra delen är också bra men inte lika stämningsfullt sorgliga. (Nu tror jag för övrigt att jag tänker ganska mycket på att försöka ha en sund inställning till mat och att jag försöker lägga en god grund för att mina barn ska få en sund inställning till mat. Men det är inte fel att lära sig mer om det. Det är aldrig fel att lära sig mer om något.)

Nummer 3. Inredning. Blir ni också trötta på att typ ALLT ser likadant ut. Well. Jag har lösningen. Klicka in dig på Sandras blogg och ta del av hennes läsares fantastiska sovrum. På riktigt personliga sovrum där det syns att någon bor. Bilder som inte är sönderstylade eller speciellt tillrättalagda. Fin grej ändå. Gillade att Hedvig bor i sina föräldrars garderob ❤

EL TORCAL DE ANTEQUERA

Jag skrev ju att vi inte gjorde några större utflykter, men en av de få utflykterna som vi faktiskt genomförde innefattade en tur till El Torcal de Antequera. Det är ett naturreservat ungefär en timmes bilresa från Fuengirola. Vi var här för 3 år sedan också men då var det sådan kraftig dimma att vi inte riktigt såg någonting, än mindre vågade ge oss ut på någon av vandringslederna.

Men i år kände vi att det var dags att göra ett nytt försök.

Det är ganska stor skillnad på att ”vandra” med barn och att vandra med andra vuxna. Eller det kanske i och för sig bara handlar om mina barn när jag tänker efter. Min gudson Gustav verkar ju liksom kunna gå hur långt som helst (han är 3 år) vilket min lillebror hävdar beror på allt ”gräsklippande” han ägnar sig åt 🙂

Men tillbaka till mina barn. Märtha blir lack efter några meters promenad och vill bli buren. Aaron orkar lite längre men sedan börjar han också prata om att det är för varmt, han är törstig, han vill vara i skuggan, kan vi ha gått vilse etc etc. Trots vetskapen om detta bestämde vi oss på semestern att vi skulle försöka gå den enklare leden (bah! Enkel?!) när vi besökte El Torcal.
20180924-IMG_7897 20180924-IMG_7917
20180924-IMG_2299
El Torcal de Antequerra är alltså ett naturreservat i bergskedjan Sierra del Torcal som ligger söder om staden Antequera. Det är ett område som är känt för sina ovanliga landsformer och som har ett av de mest imponerande karstlandskapen i Europa (enligt wikipedia). Högsta punkten, Camorro de las Siete Mesas ligger på 1 336 m.ö.h. Förutom den spännande geologin ska det också finnas många intressant djur och växter. Aaron såg fram emot att få se getter (Iberisk stenbock) men tyvärr såg vi bara spår av dem. (Något han pratade om resten av dagen. ”Jag tyckte det var tråkigt att vi inte såg några getter” …)
20180924-IMG_7907
20180924-IMG_7899 20180924-IMG_7906
Kristoffers mamma, som har lite problem att gå insåg snabbt att det här inte var något för henne, men jag, Kristoffer, Kristoffers pappa, Aaron och Märtha gav oss ut på den 1,5 km långa vandringsleden som var markerad som enkel i guideboken. Den var inte enkel. När jag och Kristoffer har gått enklare vandringleder i USA har dessa mer eller mindre varit handikappanpassade. Denna var långt ifrån handikappanpassad. Det var trångt och brant och sylvassa buskar utanför stigen. Det slutade med att vi fick turas om att bära barnen ganska stora delar av sträckan.
20180924-IMG_7918
20180924-IMG_2311
Ändå måste jag säga att ett besök till El Torcal verkligen är häftigt och något jag kan rekommendera – om man har lite äldre eller mer vandringsvana barn i alla fall. För landskapet där är otroligt häftigt. Det är en geolog eller geoteknikers dröm och utsikten är strålande.
20180924-IMG_7925 20180924-IMG_7932
Och ja. Det var väl egentligen bara det jag ville säga. Har ni vägarna förbi El Torcal. Åk dit.
20180924-IMG_7910
Glad fredag!

KORT OM SEMESTERN

Hola!
Är tillbaka i Sverige nu. Det kanske ni hade listat ut. Hade tänkt blogga en massa under semestern men fick inte riktigt till tiden. Och så blev jag nojig över att jag lämnade ut för mycket av mig själv och mitt privatliv på nätet. Och sedan tänkte jag köra ett uppsamlingsheat när jag kom hem men då pratade Aaron om döden och då kunde jag inte låta bli att skriva om det. Och så blev det en konstig övergång. Och så kände jag att jag var tvungen att förklara mig. Och. Ja.

Nog med bortförklaringar. Här kommer lite om semestern i korthet.
20180926-IMG_8049 20180926-IMG_8031
20180924-IMG_7925 Vi är hemma nu efter 10 fantastiska dagar i Spanien med svärföräldrarna (som har en lägenhet med gigantisk takterrass I Fuengirola). Vi har ägnat nästan hela semestern åt att sola och bada. Gjort några enstaka utflykter men i stort sett så gjorde vi så lite som möjligt. Bara tog det väldigt lugnt. Och det var perfekt för oss. 20180922-IMG_7821
20180921-IMG_7702 En av de sakerna som kännetecknade semestern var att jag och Kristoffer och Ivar var ute och sprang tillsammans på morgonen innan det hunnit bli för varmt. Vi sprang längs med stranden och i bergen och det var helt fantastiskt. Efteråt tog vi morgondopp i poolen tillsammans med barnen. Oh lord. Här snackar vi livskvalitet deluxe! Är så sjukt nöjd över mig själv. Vi sprang 7 av 10 möjliga dagar vilket jag personligen anser vara ett mycket bra track-record. 20180921-IMG_2279
20180926-IMG_8048 Det andra stora som hände under semestern var att Aaron lärde sig simma. Först klarade han att simma under vattnet. Sedan lärde han sig att simma under vattnet, komma upp för att andas för att därefter fortsätta under vattnet. Och slutligen lärde han sig att simma helt över ytan. Visst, hans teknik behöver förfinas. Men han kan! Det är så sjukt häftigt att få vara med om det. Och han var så makalöst stolt över sig själv. 20180923-IMG_7838
20180922-IMG_7812
Känner att jag borde skriva något om Märtha. Men helt ärligt så fick hon nog inte alls lika mycket uppmärksamhet som Aaron fick i vattnet. Hennes nöjen bestod i stället i att göra sandslott, förfölja den svartvita katten som bodde jämte poolen och skrika högt av skräckblandad förtjusning åt medelhavets vågor. Lilla skruttan. Ska försöka kompensera för henne genom att signa upp på massa plask-och-lek aktiviteter här hemma.
20180922-IMG_7749 20180923-IMG_7866
20180923-IMG_7885

AARON FRÅGAR OM DÖDEN

Igår när jag nattade sa Aaron att han inte ville dö. Vi höll på att läsa om dinosaurier, som han är fullt medveten om är utdöda, och kanske var det därför han tog upp ämnet. Det är så svårt tycker jag. För dels så är det ett svårt ämne att prata om, dels vill jag inte skrämma honom och dels vill jag inte ljuga. Jag säger att det är långt kvart till han ska dö och att han ska tänka på allt spännande som vi ska upptäcka innan det är dags. Han säger att han inte vill att det ska göra ont. Jag svarar att det inte gör ont att dö. För det tror jag verkligen inte. Inte i kroppen i alla fall. Han säger att han är rädd för att det ska göra lika ont som när han fick en spinga i fingret i somras. Jag säger att det inte alls gör så ont. Han säger att han inte vill dö för då får man inte titta på TV. På det vet jag inte vad jag ska svara.

Jag säger att jag inte heller vill dö eller att han ska dö. Det är långt kvar. Det vet jag ju inte. Men jag hoppas att det är långt kvar. Och det är det jag säger till Aaron när han frågar.

Jag är ju också rädd för döden. Den senaste veckan har jag tänkt mycket på döden själv. Kanske är det för att vi har flugit och det är bland det värsta jag vet. Eller så är det bara en sån där naturlig våg av existentiell rädsla som kommit över mig just nu. Det är svårt att hantera det. Mitt sätt att hantera det är ju också att försöka att inte tänka på det. Blir förmodligen inte bättre av det, men det funkar för stunden. Typ.

Men när ens barn är rädd för döden. Och man inte känner att man har ett bra svar. Då börjar det bli jobbigt på riktigt. Hur gör man egentligen? Med de där stora frågorna? Jag vet inte. Försöker vara lugn och inte ljuga. Även om det hade varit lättare att ljuga. Säga någonting om himlen eller Nangijala eller reinkarnation eller något annat. När han blir lite äldre så ska jag säga av jag hoppas på.
20180924-IMG_2305
You think the dead we loved ever truly leave us? You think that we don’t recall them more clearly than ever in times of great trouble? -Albus Dumbledore