FÖRÄLSKELSE

En gammal bild dök upp i mitt Facebook-flöde och jag scrollade vidare. Och plötsligt dök det upp en annan bild som fick mig att slungas tillbaka i tiden. Det var en bild av en förälskelse. Och jag var tvungen att fortsätta leta i arkivet efter fler bilder från den där tiden. För att minnas. Det var ingen konst. Jag kunde minnas pirret i magen. Den där känslan av att känna sig speciell för att han har ”valt mig”. När det finns så många andra snyggare, bättre, häftigare, sexigare, smartare än jag. De mixade känslorna av misstro att någon annan kan gilla just dig uppblandat med fjärilar i magen.

Jag kan komma ihåg exakt hur det kändes att känna doften av hans hud. Och jag minns hur förvånad jag blev första gången jag insåg att han också kunde känna sig osäker. Det mest fantastiska är dock inte alla minnen vi haft. Utan de minnen vi kommer fortsätta skapa i framtiden. Jag är så tacksam över det och över att det var just honom jag träffade. Herre Gud vad jag älskar dig Kristoffer.

IMG_9796
Här är bilden som slungade mig tillbaka. Visst finns det ett uttryck som är något i stil med att fangirla? I så fall är det det jag gör nu. Över min man. *emoji med hjärtan till ögon*

SAKER ATT GÖRA PÅ SIN FÖRÄLDRALEDIGA DAG

Igår var Kristoffer och barnen iväg hos några kompisar i Kungsbacka och det slog mig (för femtielfte gången i ordningen) hur otroligt mycket han verkar hinna med när han är hemma. Till skillnad från mig. Så jag skrev ihop en liten lista om det. Rimligt ändå. Dessutom kansken ågon annan får tips över vad de kan hinna med. Så här kan det alltså se ut.

Saker Kristoffer hinner med på sin föräldralediga dag:

  • Göra alla morgonbestyr (frukost, borsta tänder/hår, bädda osv)
  • Handla på Ikea
  • Handla på biltema
  • Åka till kompisar för att ha ”pappa-barn” dag med andra föräldralediga pappor och deras barn
  • Äta ute-lunch med de andra papporna medan alla barn föredömligt sover i sina vagnar och så utfodra ungarna med fika och lunch vid läplig tid.
  • Handla mat på vägen hem
  • Laga mat

20170615-IMG_7643
Saker jag hinner med på min föräldralediga dag:

  • Överleva.
  • Knappt

DET ÄR NU SOM LIVET ÄR MITT

Just nu befinner vi oss utanför Vimmerby hos mina svärföräldrar efter att ha firat Kristoffers faster och umgåtts med släkt och kusiner. Och jag måste bara få dela med mig av en underbar avslutning på den här dagen. Dagen avslutades nämligen på ett, för mig, ganska idylliskt sätt.

Jag hade nattat Märtha och Kristoffer tog hand om disken medan hans föräldrar nattade Aaron som låg bortskämd i mitten av deras sängar. Ute var det vindstilla och inte ett moln på himlen när jag gick för att samla ihop leksakerna, solstolarna och badhandukarna som hängde på tork (släkten hade hyrt simhallen i Gullringen under dagen så det var därför vid hade badhandukar på tork).

När vi plockat undan satte jag och Kristoffer oss i varsin lammskinnsfåtölj och höll varandra i handen samtidigt som vi såg på hur solen gick ner mellan tallarna. Himlen var guldigt varm, fåglarna kvittrade högt och jag såg årets första mygga knacka på fönstret. Vi pratade om livet och funderade på vad som utmärker oss ingenjörer i rollen som konsulter, entreprenörer och beställare. Vi pratade drömmar, förhoppningar, rädslor och allt däremellan. Vi tänkte högt och pratade hus och länder att bo i, när vi ska hinna med allt vi vill göra, hur vi tror våra karriärvägar kan gå och hur åldrandet bland nära blir smärtsamt påtagligt. Tidigare under dagen hade jag oroat mig över att amningen snart kommer behöva ges upp (och gråtit en skvätt över det), spelat upp ”det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden” (från filmen Så som i himmelen) i mitt huvud och våndats över att tiden springer iväg medan jag står still.

Men så fick vi alltså den där stunden tillsammans. Sammanflätade händer. Osäkerhet och förväntan som bubblar till ytan. Glömmer bort tiden och fortsätter prata till det är dags att sova. Som ett annat förälskat par. Och jag går och lägger mig med ro i sinnet och ett leende på läpparna. Jag känner lugn och tacksamhet över min familj. Över Kristoffer. Över vem jag är just nu.

Det är nu som livet är mitt.

TILL MIN KÄRESTA PÅ ALLA HJÄRTANS DAG

Jag är rätt värdelös på att uppmärksamma Dig med kärleksfulla handlingar i vardagen och vid högtider. Det handlar inte om att jag inte vill, det är mer som att det inte riktigt ligger i min natur. Som att jag behöver kämpa lite för att visa hur viktiga de jag älskar faktiskt är.

Att bestämma sig för att göra en tribut-musikvideo till Africa på sin semester i Tanzania måste ju ändå räknas som något av det finaste man kan göra som par. (#marriagegoals bubblar upp till ytan i min hjärna här). Eller att försöka överraska den man älskar som i sin tur avgudar sengångare (eh.. japp..) med att hyra en sådan till hennes födelsedag. Typ. Sådana kärlekshandlingar önskar jag att jag kunde komma på. I stället tänker jag dela dessa videor som Kristen och Dax  har gjort. För de är så himla fina och kärleksfulla.

Jag älskar dig Kristoffer.
*här skulle jag förresten lagt in en bild på oss som pussas men det existerar ingen sådan trots att vi har varit tillsammans sedan 2005*

Väldens bästa fyller år idag

Idag fyller Kristoffer år! Yay och hurra för honom. Visst känns det som en stor klyscha att skriva att han är den bästa pappan för våra barn. Men det är han. Det känns som att de har dragit storvinsten på föräldralotteriet.
20160827-IMG_2773//embedr.flickr.com/assets/client-code.js20160224-IMG_6636//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Kristoffer är min bästa vän. Han är den som klarar av både mina goda och dåliga sidor. Han är den som peppar mig när jag känner mig nere. Han är den som jag är lycklig över att lägga mig hos varje kväll och vakna med varje morgon.
29102011-IMG_4261//embedr.flickr.com/assets/client-code.js
Jag älskar dig. Grattis på födelsedagen! 18102011-IMG_3416

28 dagars plankning

Idag går vi in på dag 17 på min och Kristoffers 28 dagars plankningsutmaning (läs om utmaningen här till exempel). Helt sjukt faktiskt. Det är så jääääääkla tungt. Jag känner mig typ svettig och svimfärdig efteråt men samtidigt så nöjd med mig själv som håller ut. Jag profylaxandas och tänker att jag minsann har tagit mig igenom två förlossningar så lite planka ska jag väl fixa också. Tyvärr tror jag att jag har nått min gräns vad gäller hur länge jag orkar planka. 2 minuter är just nu så lång tid som jag klarar att hålla positionen utan att jag gör den fel. men jag tänker att jag får fuska lite sedan och göra upprepningar istället för sammanhängande pass. Jaja.

Förutom att det är jobbigt som fan så är det ganska kul. Kul att känna att vi gör något. Och att vi gör något tillsammans. Det kan jag sakna lite. Den där tiden vi hade ihop före barn när vi kunde träna tillsammans. Det hände visserligen bara under en väldigt väldigt kort period men det kändes energigivande. För mig var det perfekt att träna (springa) med Kristoffer eftersom han är så peppande och säger precis vad jag behöver höra. Vi kunde springa i ett tempo som var vila för honom och lagom fort för mig. Ofta när vi sprungit klart vår gemensamma runda kunde han ta ett varv till i högre tempo. Eller så såg han våra passa som sina lite lättare dagar.

Annars föredrar jag att springa själv. Och ofta vill ja springa utan musik i öronen. Bara fokusera på andningen och att sätta ner ett ben framför det andra. Tävla mot mig själv liksom. Och inte behöva anpassa mitt tempo efter någon annan.