På midsommarafton blev Märtha 1 år och 4 månader. Därför tänkte jag att det var på tiden för en liten uppdatering. Men jag slår ihop det så att det blir om både Aaron och Märtha.
Vi börjar med den förstfödda.
Aaron, snart 3,5 år
Aaron har mycket tankar och idéer för sig just nu. Han läser gärna bok själv. Det har han visserligen alltid gjort men nu är det så att ibland på kvällen så vill han inte att vi ska läsa utan istället vill han själv ligga med en bok. Han blir lätt frustrerad när han inte får som han vill. Då slår han på saker runt omkring sig. Soffor, och stolar och legobitar som råkar vara i vägen får sig en ordentlig omgång. 
Han pratar mycket om allt spännande som finns på hans ”jobb”. När han berättar om allt roligt som finns på hans jobb så är det som att han pratar i världens längsta meningar och det är nästan så att jag passar mig för att andas innan han är klar för det är liksom så himla mycket han vill få sagt och jag vill inte störa det. Där finns en zebra-ridskola, dinosaurier, björnar och en djungel. Det finns stora maskiner där och bara fantasin verkar sätta gränserna. Om du kan drömma det – så finns det.
Favoritprogrammet på TV är Pyjamshjältarna. Det gör inte mycket att vi ser om avsnitten igen och igen, Aaron verkar aldrig trötta på dem.
Märtha, 1 år 4 månader
Märtha är lika pratglad som Aaron. Hennes ordföråd växer och jag känner hur starkt jag längtar efter att hon klarar av att säga Aaron. Det känns så viktigt för mig och jag tror att det är viktigt för henne också. Men än så länge låter det mest som ”mamma” när hon försöker säga Aaron.
Hon är inne i en tydlig period av att vilja försöka allt själv. Hon ska borsta tänderna själv, klättra in i bilen själv, spänna fast sig själv, ta på sig kläderna själv etc etc. Problem uppstår dock eftersom hon inte kan/får göra allt själv och hon blir helt absurt förbannad på mig och Kristoffer när vi ska försöka hjälpa henne med någon av nämnda saker. Hon skriker och gråter och visar med hela sin kropp hur missnöjd hon är.
Hon har blivit jätterädd för hundar, robotgräsklipparen och katter. Om hon är själv på marken och t.ex. Sälma eller Aston (Jönköpingskusinernas nya hundvalp) kommer mot henne så spänner hon kroppen och vrålar och gråter till någon plockar upp henne. Om hon är i famnen på någon så vinkar hon för glatta livet och verkar lite lugnare men det gör mig ledsen att se henne så otroligt rädd. Hon som annars är så orädd. Vi försöker att ta hennes oro på allvar samtidigt som vi inte försöker förstora upp det. Vi försöker helt enkelt ta vara på hennes nyfikenhet som är kvar för djur samtidigt som vi visar att det är okej att vara rädd. Hoppas jag i alla fall. 
Mina små barn.
Att de är varandras bästa vänner – nåja, i den mån som en 3,5åring och en 1,5åring kan vara det – är så fint att se. Jag vet att andra pratat om det men det är verkligen en helt annan sak att sitta och få uppleva det själv på första parkett. När jag ser de båda gå hand i hand, skrattandes, busandes, så känner jag mig så rik och det är som att tiden får lov att stå stilla. För inget annat betyder något här i världen än att de har varandra. 
LE 