SÄLEN 2019

Igår kväll kom vi hem efter en vecka i Sälen. Jag känner mig helt slut och fulltankad på samma gång. Kroppen är mör efter en veckas plogande ner för backarna med en liten mört mellan benen. Men framförallt är jag så sjukt lycklig över att ha fått uppleva en semester där vi verkligen är tillsammans hela familjen. Tänk att vi kan åka skidor ihop nu! Visserligen fortfarande bara i gröna (och snälla blå) backar, men ändå.
Barnen var så himla duktiga. Båda gick i skidskola och de lärde sig massor. Märtha kan liksom åka knapplift själv nu! Ja, hon gör det visserligen inte frivilligt och vill så klart fortfarande helst åka med sina föräldrar men det är hissnande att tänka på vilka enorma framsteg hon och Aaron har gjort. Vi lyckades av misstag åka ner för en röd backe en av dagarna, vilket var fruktansvärt och verkligen inte något jag rekommenderar. Men vi gjorde det. Och när humöret sviktade och kylan letade sig ner mellan tårna så tog vi skydd i värmestugan för att ladda batterierna. Gah. Jag förstår att denna text är smått obegriplig att läsa. Men jag har bara så mycket känslor som spiller över och som jag måste få ut på något sätt.
Vi åkte i alla fall upp till Hundfjället där vi bodde i en sjukt lyxig stuga tillsammans med tre andra kompisfamiljer där varje familj består av 2 vuxna och 2 barn. Vi var alltså 8 vuxna och 8 barn (i åldrarna 2-5). Och det gick fantastiskt bra. Vi delade upp oss på tre olika våningsplan och roddade matlagning på ett exemplariskt sätt. Barnen lekte nästan oväntat fint ihop och det kändes som att hela veckan flöt på friktionsfritt. Så klart kom några små dippar, som det alltid gör, men inga större missöden.

Det var på alla sätt en helt underbar semestervecka och precis som förra året så har jag fått blodad tand på fjällen och vill skaffa mig en egen stuga, eller flytta dit, eller åka och vandra där på sommaren också eller. Ja, eller på något annat sätt tillbringa mer tid där uppe. För jag kan inte prata om fjällen utan att använda superlativ. Och det vill jag inte heller.