Ibland skriver jag lite dagbok i telefonen. Så här skrev jag om Aaron för två år sedan. Kändes lite som att jag hittade en skatt när jag läste det. Och jag kan se tillbaka på allt med så makalöst moderligt öm blick. En blick som delvis tillhör någon annan.
Aaron 170314
Aaron älskar att jaga Märtha. Och hon älskar att bli jagad. Vi kryper ihop tillsammans och sedan säger vi ”nu kommer vi och tar dig” och så skyndar vi efter henne. Antingen fram och tillbaka i hallen eller runt matbordet. Ibland tycker Aaron att hon är för snabb så då får vi springa på två ben i stället
Han älskar verkligen sin farfar. Flera gånger i veckan säger han att han längtar efter sin farmor och farfar. Ibland låtsas han packa någon väska med saker vi ska ha med ner till Spanien. Socker eller fika.
När Ivar var här sist ville han följa med farfar till Norge och hjälpa honom att jobba.
Han kunde konstatera att eftersom mamma tränar nu så orkar mamma rulla snöbollar ute. Eftersom man tydligen måste vara stark för det. Starrrrk!
Vi tränar mycket på bokstäver nu. A som i Aaron, ambulans och Alice. T som i traktor och tomte och Tuva. K som i Kristoffer och katt. (Ej att förväxla med H som i hund och Hugo.) L som i Lina och lejon. M som i Märtha och mormor. Osv
Han drömmer otäckt igen. Kommer upp på natten och springer genom hallen till oss och är ledsen.
LE 